4:e-10:e plats – Agenten av Benny Fröjd

Plötsligt stod han bara där. Jag hade just satt mig på min plats och börjat plocka fram biljetten, lite läsning och förtäring. Jag hoppades att ingen skulle ta platsen bredvid mig så jag kunde bre ut mig. Jag tittade upp och hajade till när jag såg honom. Med sin svarta rock, hatt och sina solglasögon såg han ut som en parodi på en hemlig agent från nån gammal film.

Mannen märkte att jag mönstrade honom men rörde inte en min utan gick långsamt förbi mig. Jag ville inte dra uppmärksamhet till mig genom att vända mig om men kunde inte tygla min nyfikenhet. Jag plockade upp en tidning och vred i samma ögonblick lite diskret på huvudet för att se vart han tog vägen. Han satte sig några rader bakom mig och, som för att spä på agentlooken ytterligare, slog upp en dagstidning framför sig.

Tåget började nu rulla. Jag såg att det var fler än jag som var lite nyfikna på mannen men de andra gick snabbt tillbaka till sina mobiler och datorer. Även jag försökte släppa honom och började läsa lite i min tidning. Efter en stund kunde jag inte hålla mig utan vred åter på huvudet och sneglade bakåt. Mannen hade sänkt sin tidning något och verkade spana över kanten. Han hade fortfarande sina mörka solglasögon på sig, trots att det inte var någon sol ute.

Jag försökte åter att strunta i honom men det gick inte helt som jag ville. Varför var han klädd så där? I gamla spionfilmer var det där ju en klädsel för att vara diskret men här blev det ju precis tvärt om.

Jag ville inte vända mig om hur ofta som helst, det skulle se fånigt ut, men kunde ibland inte låta bli. Jag sneglade också på de andra i vagnen men ingen verkade överdrivet intresserad av honom.

Efter ytterligare en stund bestämde jag mig för att gå på toaletten. Det var inte helt nödvändigt men heller inte helt onödigt. Jag gick sakta förbi mannen och försökte, troligen förgäves, att inte verka intresserad av honom. Han hade nu lagt ifrån sig sin tidning och satt bakåtlutad som om han sov. Jag kunde dock inte avgöra om han gjorde det eller låtsades, vilket ytterligare ökade min frustration.

Skulle jag stanna till och fråga honom om något på vägen tillbaka till min plats? Nej, det skulle verka fånigt.

När jag sen gick tillbaka till min plats var mannen borta.

En kort stund kändes det faktiskt skönt att han var borta men sen kom tankarna på nytt. Tåget hade inte stannat och det fanns inte nån bistro på det här tåget? Vart hade han tagit vägen?

Jag, fick tyvärr inse att det inte var mycket jag kunde göra. Jag kunde inte gärna fråga de andra i vagnen vart han tagit vägen. Jag fick bara vänta. Antingen skulle han komma tillbaka eller inte; det var inget jag kunde göra.

När tåget, en stund senare, gled in på stationen hade han ännu inte kommit tillbaka. Jag samlade ihop mina saker för att gå av. Jag hade gott om tid. Det var bara en kvarts promenad till jobbet.

Plötsligt ryckte jag till och tvärstannade. Där, inne i en av de andra vagnarna, satt mannen, fortfarande delvis dold av sin tidning. Jag kunde ju inte stå där och stirra utan började sakta gå igen, medan jag delvis sneglade bakåt in i vagnen där han satt.

Varför hade han bytt vagn? Var det för att jag stirrat på honom? Det lät ju inte vettigt men det här handlade ju om en man i hatt, rock och solglasögon som gömde sig bakom en tidning; hur vettigt var det?

När jag skulle åka hem, efter jobbet, så tittade jag in i tåget när det gled in på perrongen men kunde inte se mannen. Det skulle ju vara ett otroligt sammanträffande om vi skulle åka samma tåg igen. Jag visste ju inte ens om mannen skulle åka igen; det här var kanske en engångsresa som jag råkat bevittna.

Ändå kände jag mig nyfiken och tänkte flera gånger ta en tur genom tåget för att se om han satt där. Jag blev dock sittande kvar. Det fick vara någon måtta på dumheterna.

 

Jag fortsatte att hålla koll efter mannen i svart de närmsta dagarna. Det kändes fånigt men jag kunde inte låta bli. Jag försvarade mig, inför mig själv, med att jag ändå inte hade något annat för mig.

Det tog tre dagar innan jag såg mannen igen. Han såg exakt likadan ut och klev just på en vagn när jag upptäckte honom. Jag kunde inte riktigt förstå varför detta fyllde mig med viss glädje.

Som pendlare brukade jag ju sitta i samma vagn, på de platser som är obokade, men bestämde mig nu för att sätta mig på en ledig plats i samma vagn som mannen. Jag fick väl flytta på mig om konduktören tjafsade.

Jag valde en plats så jag kunde se honom framför mig hela tiden. Om han flyttat sig sist på grund av att han kände sig betraktad av mig så skulle det nog visa sig nu.

Vi satt där, under stor del av min resa, gömda bakom varsin tidning, sneglandes på varandra i smyg. Åtminstone sneglade jag på honom; jag kunde inte veta säkert med honom på grund av hans solglasögon.

Efter ett tag kände jag att jag måste gå på toaletten. Jag försökte hålla mig, av rädsla för att han skulle försvinna medan jag var borta, men insåg snart att det inte skulle funka att sen gå en kvart till jobbet. Jag kom på mig själv att skynda mig på när jag var på väg till toaletten och stannade upp. Vad höll jag på med? Ville han flytta sig så skulle han hinna det i alla fall, även om jag skyndade mig.

Jodå, han var borta när jag kom tillbaka. Jag satte mig och märkte att några tittade frågande över min sura uppsyn. Strax därefter var jag framme och liksom förra gången så tittade jag in i tåget när jag gick längs perrongen. Den här gången kunde jag dock inte upptäcka mannen.

På vägen hem brydde jag mig inte om vad folk skulle tänka utan gick igenom tåget åt bägge håll. Detsamma gjorde jag sen varje dag till och från jobbet.

 

Det tog fyra dagar innan jag åter stötte på mannen. Jag satte mig åter så jag hade uppsikt över honom. Den här gången skulle han inte få chansen att flytta sig. Jag hade också sett till att jag inte behövde gå på toaletten.

Han satt som vanligt bakom sin uppslagna tidning medan jag höll koll på honom. Vad sysslade han med egentligen? När vi närmade oss min station utan att han hade flyttat sig byttes min triumf mot ett nytt obehag. Vart tog han vägen sen? Jag måste få veta vad det här handlade om.

Jag bestämde mig plötsligt för att inte kliva av utan åka vidare. Jag skulle följa efter honom. Jag log lite när jag sjönk ned i stolen.

Ganska snart byttes det dock mot oro. Hur länge skulle jag åka med? Tänk om han åkte långt. Jag hade ju inte betalat. Jag bestämde mig för att jag måste kliva av vid nästa station, oavsett. Jag ringde till jobbet och varslade att jag skulle bli sen.

Inte heller vid nästa station klev mannen av och jag kände att jag fick ge upp för stunden. Med tunga steg reste jag mig och klev av tåget. Jag kunde inte se mannens ansikte bakom tidning och solglasögon men inbillade mig att han log åt mig.

Jag hade tur och behövde bara vänta en kvart innan det kom ett tåg från andra hållet. Irriterad klev jag på och satte mig på första bästa lediga plats.

Jag hade tur, ingen konduktör dök upp och snart närmade vi oss åter min ordinarie avstigning. Det var då, när jag reste mig, som jag såg honom. Mannen i rock och hatt satt här i min vagn. Han hade ryggen mot mig men det var ingen tvekan. Jag förstod ingenting. Han hade ju suttit på det andra tåget. Jag hade sett att han inte klev av. Hur kunde han vara här nu?

Det fanns bara ett svar: det var inte samma man utan två stycken.

Blixtsnabbt satte jag mig igen. Jag kunde inte kliva av nu. Jag måste följa efter honom. Jag ringde till mitt jobb och sa jag att jag hade kräkts på stationen och nu var på väg hem. Jag lutade mig tillbaka och kände mig nöjd med hur det utvecklats. Nu skulle han inte komma undan.

När vi kom fram till Stockholm reste han sig och jag höll mig redo att följa efter. Jag höll ett visst avstånd när vi gick genom stationsbyggnaden. När han kom ut på framsidan försvann han plötsligt in i en dörr. Jag småsprang fram till den men den var naturligtvis låst. Det enda jag hittade var en knapp till en porttelefon och tryckte på den.

”Hallå” hördes en dämpad röst.

”Hallå. Jag vill prata med mannen i rock och hatt” sa jag, i brist på bättre.

”Det finns ingen sån här. Ni måste ha gått fel” svarade rösten.

”Jag har inte gått fel. Jag har sett honom flera gånger på tåget och följde efter honom hit.”

Det blev tyst.

”Hallå, jag tänker inte gå härifrån.”

”Kom in” hördes det efter en stund och det klickade till i låset.

Jag gick in genom dörren och upp för trappan innanför. När jag kom upp kom en kort gråhårig man och mötte mig.

”Granlund” sa han och sträckte fram handen till hälsning. ”Det är lika bra du följer med.”

Jag gick efter honom längs en något öde korridor. Till slut kom vi fram till ett rum där han gick in. Jag följde efter honom in och fick en chock. I rummet satt c:a 15 män, alla klädda i svart hatt och rock; solglasögonen låg på bordet framför dem.

Jag tittade frågande på dem.

”Jag förstår att du undrar” sa Granlund.

Jag bara stirrade.

”Man kan väl säga att det är det som är meningen med det hela” sa han och jag tittade på honom ännu mer frågande.

”Att skapa undran och nyfikenhet” fortsatte han men jag förstod ingenting.

”Vi jobbar åt SJ. Som du vet så går det inte så bra för oss. Folk åker för lite tåg.”

Jag var på vippen att komma med någon kommentar kring varför det var så men nöjde mig med att bara nicka.

”Så då kom vi på den här idén.”

Jag började sakta ana vad det handlade om. Fast det lät ju befängt.

”Menar ni att ni låter folk åka runt på tåg, klädda så där” sa jag och nickade mot männen, ”för att göra folk nyfikna och därmed åka mer tåg?”

”Ja, just det” sa Granlund och såg lite skamsen ut. Han tyckte nog själv att det var en knepig idé.

”Det är ju absurt!”

”Eh, jo det kan ju tyckas så, men tågåkandet har faktiskt ökat.”

Jag visste inte vad jag skulle säga utan nickade bara.

”Vi vore ju tacksamma om du kunde hålla det här för dig själv.”

”Det är lugnt. Jag ska inget säga.”

Vi skakade hand och jag började gå mot trappen ut.

”Jo” ropade Granlund och jag stannade och vände mig om.

”Du pendlar?”

”Ja, varje dag.”

”Vill du ha ett extraknäck?”