Novellvinnare: Vilse av Joel Berg

Joel Berg vinner Skrivas novelltävling på temat Vilse.

Text: Joel Berg

Jag sitter i baksätet på en för gammal Volvo, försöker trycka mig långt ner i den vinröda klädseln för att hålla värmen och trummar med mina slitna gymnastikskor på plastmattan. Den kalla luften smakar bensin och aluminium. Genom de immiga fönstren studsar gatljusen i den blå snön och dränker världen i ett smutsigt grågult skimmer, ur vilket jag ser min far komma, först en arm, sen hans krulliga huvud, sen hans enorma stickade tröja. Han rycker upp dörren och har startat bilen innan han hunnit sätta sig ner.

”Vart är vi på väg?” frågar jag honom.

”Sätt på dig bältet”, svarar han tyst, och kör sen långsamt ut från vår snöslaskiga gata. Låga mörka villor byts mot höghus vars fortfarande tända fönster skymtar genom nattdiset som lanternor. När vi svängt ut på motorvägen lägger min far sin tunga arm över framsätet och vänder sig mot mig.

”Vi måste åka en liten bit bara. Är det ok?”

Annons

Jag nickar. I landskapet utanför blir husen färre och i lyktornas sken syns snart enbart silhuetterna av en oändlig rad kolsvarta granar. I intervaller mellan gatljusen lyses bilen upp och jag kan se min fars gamla håriga rynkiga nacke, nacken på någon som arbetat med kroppen hela sitt liv, nacken på någon som böjt den över tidningen med ena handen på kaffet och den andra på mackan klockan fem på morgonen varje dag i hundratals år, nacken på någon som är döende i mer än en sorts cancer. Han tänder en cigarett, trots att vi vet att det inte är tillåtet i bilen och röken tränger bort bensindoften. Trots att värmen är på blir bilen inte varmare.

”Berätta något om dig själv”, säger han plötsligt. Jag börjar berätta en historia från skolan om hur vi hade en traktordäckgunga på skolgården, om hur vi drog den runt varv efter varv så att den snurrade med en fruktansvärd fart när den släpptes. Och om hur en flickas fingrar en dag fastnade i kedjorna och hur jag, mitt i uppståndelsen, stod fullkomligt stilla. Men inte för att jag var rädd, utan för att jag var fångad i min egen fascination. Fast i förloppet, i händelsens överraskande utveckling, medan de andra sprang fram till flickan och försökte hjälpa henne, försökte stoppa blodet som rann längs hennes arm ner över hennes sommarklänning.

Jag märker att han inte lyssnar. Han stirrar stint på vägen, en väg som aldrig verkar ta slut utan ser ut att fortsätta i samma riktning i det oändliga. Gatlyktorna har nu försvunnit och granarna är högre och närmre, dom tornar som tidvattenvågor på väg att slå över. Vi kan ha kört i timmar. I min ficka känner jag en apelsin min mor tvingat på mig och jag tar upp den och skalar den i mörkret. Jag väntar mig sötma, men den är torr och smakar ingenting, inte ens vatten. Dom tunna membranen skulle lika gärna kunna vara hud.

”Vad hände?” frågar jag.

”Det var inget som hände”, svarar han efter en stund. ”Det var inga händelser, ingen kedja, inga val, det var en knappt märkbar men konstant ström och jag flöt med utan att hjälpa till eller hålla emot. Jag stod still medan allt annat rörde sig långsamt förbi mig. Ett tag kunde jag känna igen saker jag sett förut, detaljer, skepnader, men ju längre jag kom desto mindre kände jag igen och tills sist kände jag inte igen något alls längre. Ändå var ingenting nytt eller annorlunda.” Han tystnar. Vi kör nu genom ett kompakt mörker och det enda som syns är dropparna från ett tyst regn som ibland blänker till i strålkastarljuset. Även tystnaden verkar växa. Ibland tror jag att jag kan skymta min fars gestalt i framsätet, men jag är inte säker.

”Är du kvar?” frågar jag. Och sedan frågar jag fast jag redan vet svaret ”Vet du var vi är?”

 

Juryns motivering

Känsligt skildrar vinnarnovellen en skör fadersrelation och smakerna och lukterna av en barndom. Taktfast för orden, och faderns Volvo, berättelsen vidare längs landsvägen.

Annons