Novellvinnare: På ytan av Jan Samuelsson

Jan Samuelsson vinner Skrivas novelltävling på temat Stenhård.

Jag förstod redan från början att det inte skulle gå. Jag sa det vid frukostbordet och jag sa det när vi stod allihop i hallen och tog på oss. Lilleman var den som var mest ihärdig med att allt skulle gå rätt till. Man ska gräva en grop, annars är det inte på riktigt. Man kommer inte till himlen om man inte gräver en grop. Jag har sett det i böcker. Jag har sett det på tv. De andra två stod och gafflade om hur det kom sig att man skulle ner i jorden för att komma upp till himlen och sedan började de slåss om en halsduk. Jag lade upp byltet på hatthyllan och krängde på mig jackan och puttade ut alla i morgonkylan. December. Måndag morgon. Död. Ingen snö.

Vi gick bort till boden för att hämta en spade och sedan mot potatislandet där det inte vuxit något på två år. Det var ditt jobb. Odlandet var din avdelning. Potatislandet var en öken sommar som vinter. Ett månlandskap. Jag tog täten i vår lilla procession. Mörka moln rörde sig tungt över himlen, kanske fyllda av snö. Lilleman gick sist med byltet i famnen. En sommar stod det solrosor här och nickade. En sommar blommade blommor här planterade med omsorg för att locka till sig fjärilar.

Jag högg med spaden i jorden och bladet studsade tillbaka med en metallisk klang. Jag högg igen. Och sen en gång till. Jag stack ner bladet några centimeter i det svarta och trampade till med foten. Inte en möjlighet. Vi måste ha ett spett. Jag gick tillbaka till plockepinnordningen i boden och rotade runt. Jag snärjde in mig i fiskehåvar och kastspön och svor och när jag vände mig om stod den äldste i dörröppningen och såg bekymrad ut. Inget spett någonstans. Jag flyttade på solstolar, dockvagnar, hängmattor och badmintonnät utan att hitta något som skulle kunna användas till att ta sig igenom den frusna jorden. Jag stod i mitten av röran och hörde Lilleman ropa att han frös. Jag ropade tillbaka att han skulle röra på sig. Spring ett varv runt huset. Han ropade tillbaks att man inte sprang på begravningar.

Jag stannade i dörröppningen och såg dom stå där på gräsmattan i för lite kläder och jag kände att våra hårda skal skulle kunna krackelera när som helst. Nu till exempel. Jag log mot dem och ryckte på axlarna. Jag såg på dem. Såg dem stå där. Och nu var Majsan död också. Vi var fyra kämpar på slak lina som inte tittade upp, ner eller åt sidan. Vi stirrade rakt fram. De skulle ha varit i skolan nu. En ny dag hade redan börjat. Inte mycket som går vår väg. Allt vi försöker. Det tar stopp. Som en glaskupa över oss.

Kanske som i Indien föreslog jag. Vi bygger ett bål och skickar upp Majsan med röken rakt upp i himlen. Vi samlade ihop sånt vi inte ville ha kvar och aldrig mer ville se. Jag hämtade gräsklipparbensin och tömde hela dunken. Vi lade byltet på toppen och ställde oss i givakt. Vi stod tysta och sen sa Lilleman Hej då och jag bad dem ta ett steg tillbaka. De stod där med knäppta händer i sina gummistövlar. Lilleman skrek Stopp. Vi måste sjunga. Han stod en lång stund och letade i minnet och började sedan mumla; ”På Hawaii-waii-waii-vajar palmerna. På Hawaii-waii-mår man alltid bra.” Han sjöng samma rader om och om igen och när han var klar var det som om jordklotet bromsade in och allt blev tystare än tyst. Jag drog eld på en sticka och begravningsbålet exploderade med en rytande mullrande smäll och försvann rakt upp i himlen och lämnade bara kvar en ring av flämtande eld. Jag vände mig om och tripp, trapp, trull stod precis likadant som för tre sekunder sedan med knäppta händer, men femtio meter längre bort. Den äldsta formade sina läppar till ett Jävlar, Mellan stod helt still med uppspärrade ögon och kanske minns jag fel, men i Lillemans tårar såg jag eld som speglade sig. Jag gick fram mot dem och kramade om dem alla tre och hoppades att de inte skulle få syn på handuken som vi lindat in Majsan i och som nu hängde på en gren högt uppe i tallen. Jag sa vilken jäkla smäll och himlen sprack upp och en solstråle slog ner som ett spjut, rakt ner i potatislandet. I sommar, tänkte jag, kommer det att växa här igen.

 

Juryns motivering

Döden som dramatisk fond och klangbotten för livet är inte en ny idé, men sällan så ömsint genomförd som här. Författaren frammanar såväl kyla som värme och lyfter fram ett litet vi ställt inför en stor värld.

Annons