Novellvinnare: Man vill ju inte gå omkring så hela dagen av Camilla Bergman Mollung

Camilla Bergman Mollung tar hem förstaplatsen i Skrivas novelltävling på temat Snäll.

Text: Camilla Bergman Mollung

– Ursäkta, du har något där.
Den lågmälda kvinnan på andra sidan disken vred lite med huvudet för att visa riktningen, leda mig rätt. Min första kund för dagen. Jag hade precis svalt kaffet på väg från personalrummet och ställt koppen bredvid kassan, där den absolut inte fick stå.
– Näsan. Du vet. Man vill ju inte gå omkring så hela dagen.
Hon log ett försiktigt leende och betalde sina hudfärgade trosor med hög midja, de billiga frallorna som varit frysta och deon som såg ut nästan som originalet men luktade betydligt skarpare.

Jag hann ut på toaletten för att avlägsna snorbusen innan nästa kund. Jag borde egentligen stannat hemma. Hade antagligen feber också.
När jag kom tillbaka stod Dick, chefen, och höll upp min tomma kaffekopp. Han log samtidigt som han skakade på huvudet. Jag log inte tillbaka.
Gick till nästa kund och frågade om jag kunde hjälpa till med något.
– Tack det var snällt.
– Det är mitt jobb.

När jag tagit betalt var Dick där igen.
– Du tar och dammsuger entrémattan.
– Visst.
Det var inte mitt jobb.
– Var det du som kollade kassan i helgen?
– Ja?
– Det fattades.
– Vadå fattades?
– Det fattades femhundra varje dag. De ringde nu från växlingskontoret.
– Jaha.
– Vem var det mer än du som räknade?
– Sonja ena dagen och Britt den andra. Tror jag.
– Tror? Tror du kanske att du räknade rätt också?

Vid lunchen värmde jag min färdigportion i micron. Han stod vid fönstret och pekade ut sin nya bil för den nya killen som precis kommit. När jag satte mig vid bordet vände sig Dick till mig.
– Ska inte du skaffa bil?
– Funkar bra med buss.
– Tufft ekonomiskt?
– Det kanske det är.
Jag ville egentligen påminna honom om att det var han som satte min lön.
– En femhundring extra kanske skulle göra susen?
Den nye unge killen skrattade till trots att han inte visste.
– Ni kanske vill löneförhandla ifred?
Jag fick en lång blick av Dick innan de gick ut ur rummet båda två.

Annons

När jag kom tillbaka från lunchen stod han med den nye i kassan.

– Då får du ta hand om Dennis nu och visa honom hur allt fungerar här i kassan så tar jag hand om kunderna ute på golvet.
Alla ville gå på golvet, även han. Det var där man hade störst chans att sälja, det var där man kunde casha in sin personliga bonus. Merförsäljning var allt.

Vi stod så en halvtimme i alla fall innan Dick skulle gå på toaletten.
– Tar du över golvet Dennis?

Jag skulle gått hem fem minuter tidigare. Men alla måste väl ha rätt att gå på toa.
Dennis lyckades inte särskilt bra ute på golvet.
– Hur var dealen på de här? Två för en eller tre för två?
– Tre för två. Det går bra att blanda färgerna hur man vill, sa jag.
– Försök sälja de bruna, de vill vi bli av med.
Dick var tillbaka.
Dennis tittade på mig liksom för att kolla om han verkligen menade allvar? Vem ville ha ett hundrapack med bruna plastbestick och ännu mindre tre likadana?
– Kom igen nu Dennis, det fixar du.
Dennis fick en falsk trygg arm över sina axlar.
Jag såg på Dennis att det fixade han inte alls.
– Jag går nu, sa jag.
– Då kan du öva lite kassa igen Dennis, så tar jag kunderna.

Dennis och jag blev stående bredvid varandra en stund innan jag gick.
Ofrivilligt fastnade våra blickar så länge på samma sak att vi förstod att den andre också såg. Dick stod ett halvt steg snett framför oss och tittade ut över golvet, talade lågmält om för oss vilken kund han skulle angripa först.
Det enda vi såg var hans glasögon. Detaljen som tillkommit efter toalettbesöket var omöjlig att ignorera. Där på toppen av hans slätrakade ansikte i det lilla gångjärnet på glasögonskalmen satt ett mycket grovt krulligt hårstrå av den typen man inte finner på huvudet.
Ingen sa något.

När jag kom ut såg jag att p-vakten var på väg ut ur sin bil. Jag kunde vänt och gått tillbaka in. Jag visste att Dick aldrig betalade, att han tyckte att han hade rätt att stå gratis överallt.

Busshållplatsen var tom. Jag kollade näsborrarna med mobiltelefonens kamera medan jag väntade på nästa.
Man vill ju inte gå omkring så hela dagen.

 

Juryns motivering

Annons

I de små detaljerna målar författaren upp människans litenhet med mycket humor.