Novellvinnare: Kompost av Anna Kuru

Anna Kuru vinner Skrivas novelltävling på temat Attack.

Text: Anna Kuru

– Är du rädd för din egen kompost?

Vad skulle hon ha svarat? Hon hade nickat, dragit upp sina mungipor en aning till ett leende som egentligen inte fanns. Han hade bara fnyst åt henne, hängt sin kavaj över stolen framför det dukade middagsbordet och sagt att han i fortsättningen skulle gå med allt matavfall till komposten. Så hon slapp vara ängslig. Hon mindes så väl sitt skratt den kvällen. Och hur hon börjat prata om annat.

Komposten. Den runda tunnan av grön plast, blekt av solen och fodrad med frigolit för att hålla värmen. I början av sommaren hade hon gläntat på locket, lagt sin hand på den varma, mörka jorden och känt värmen sprida sig inuti henne. Varje kväll hade hon gjort sig ärenden dit. Tassat fram barfota över tallbarren som strösslat stigen. Med varsam hand hade hon lagt en del av dagens rester på den svarta myllan. Den våta kaffesumpen, slingrande potatisskal, flingorna som blivit kvar från frukosttallriken. Små grenar som hon plockat på marken och brutit i små, små bitar. Sedan hade hon tagit den blanka, rostfria planteringsspaden och rört om. Försiktigt i början, sedan allt kraftigare tag. När allt på ytan försvunnit hade hon stängt locket igen, med planteringsspaden överst som tyngd.

Ibland hade hon gått ner till tunnan och bara gläntat på locket för att känna doften, värmen. Och för att ge syre till det som tog sin början där.

Annons

Varje kväll beundrade hon den grönskimrande skalbaggen som girigt åt resterna av zucchinin, de ivriga små svartmyrorna som flitigt bar sina ägg till nya platser. Komposten växte, steg mot locket för att sedan sjunka tillbaka igen. Varje morgon ett nytt hål av någon skogssork som banat väg och lämnat efter sig vita smulor av frigolit.

Med planteringsspaden grävde hon allt djupare i myllan tills hon en dag av misstag skar av huvudet av en råttunge. Skinnet lika blekt som hennes händer, blodet samma färg som hennes naglar. Med fingertoppen strök hon varsamt bort resterna från spadens vassa kant. Fler ungar låg kvar. Gapande munnar, sprattlande ben.

Några timmar senare kom hon tillbaka. Råttungarna var borta. Pärlor av isande silverkulor längs ryggraden, en flyende blick. Snabba steg tillbaka.

Efter den gången började hon knacka tre gånger på tunnans solblekta lock innan hon öppnade.

Mjuka rester av ruccola, skal av den gula löken. Bitar av morötter från de egna pallkragarnas odlingar. Perkolatorns samlade kaffesump, ekologiskt te, bortskuret fett från de ljumma kvällarnas grillade fläskkarré. Ben från midsommarens gravade lax. Kotletter. Märgben. Allt togs emot. Långsamt sögs det ner i myllan.

Hon lade allt oftare handen på den slumrande jorden och blundade, kände värmen som strålade in i henne. Såg på jorden som slingrade sig runt, runt, där under det trygga locket. Hon brukade titta ner. Se på den svarta pupillen i mitten. En kallkälla utan botten, en tid utan slut. En början.

– Är du rädd för din egen kompost?

Så hade han sagt när hon berättat om den döda råttungen. Men det var långt innan han själv hade gått till komposten. Långt innan han själv gläntat på locket. Långt innan hans svala hand blivit ett med den varma jorden.

Innan nattfrosten börjat nypa i bladen av salvia och mejram i trädgårdslandet tömde hon kompostens mörka innehåll i potatislandet. Grävde och njöt av doften och värmen och kraften den gav. Njöt av mandelpotatisen. Smaken av honom.

Annons

 

 

Juryns motivering

Minimalistisk och melankolisk sommarnattsskräck där hotet lurar i det vardagliga. Med synbart enkla iakttagelser skapas trovärdighet och håren reser sig i nacken.