Novellvinnare: Hundarna av Julia Melin Bernhardtz

Julia Melin Bernhardtz tar hem förstaplatsen i Skrivas novelltävling på temat »Buren«.

Av Julia Melin Bernhardtz

Det är när hon tröttnat på att leka i träsket som Jana bestämmer sig för att hämta buren. Hon går genom leran, in i huset. Buren är stor, fyra schäfrar bodde i den tills pappa tog ut dem i skogen och sköt dem. Jana skjuter buren framför sig, hon vill inte ropa på Anjo om hjälp, det ska bli överraskning, en ny lek. Dessutom skulle han inte ens höra henne, han är långt borta i tystnaden i sumpskogen, går på stenarna mellan vattnet. När Jana baxat ut buren står hon och ser på den ett tag. Sedan går hon in och hämtar en kniv.

Medan Jana går mot träsket för att hämta Anjo tänker hon på hundarna. De var här redan innan hon var här, åt ur silvriga matskålar, låg på hallgolvet och hade nummer som namn. Varje kväll följde de med pappa i bilen, Jana och senare Anjo stod alltid i fönstret och tittade efter dem. När de kom hem sent på natten var hundarna ibland blodiga om tänderna. En gång hittade Anjo en bit av en tröja när han bände upp nummer fyras mun. Pappa slängde den och svarade inte på några frågor på hela dagen. Jana tyckte aldrig om hundarna, men Anjo älskade dem, kunde leka med dem i flera timmar. Själv tröttnade Jana på bara några minuter och satte sig på soffan, oftast somnade hon. När pappa tog ut hundarna en efter en i skogen brydde hon sig inte men Anjo skrek så det ekade mellan tallarna, försökte hindra pappa från att ta dem genom att kasta sig framför dem. Ta mig då också, grät han. Ta mig också. När de hörde sista skottet lade han sig bara rakt ned på marken och tittade upp i taket. Han låg så i flera timmar.

Jana ser Anjo direkt, han står med vatten till knäna, böjd över en grästuva. Janas steg knastrar under henne, han tittar upp och ler stort innan han stoppar in något i munnen. Jana vet att det är en insekt, kanske en spindel med långa ben, Anjo tycker bäst om dem. Hon vinkar till sig honom, han vadar fram till henne, drypande våt. Jag är trött på träsket, säger Jana. Jag har en ny lek. Anjos blick är som tjära, den sipprar in i henne. Vi ska leka hund, säger hon, och du är hunden. Du ska vara nummer två.

Pappa tyckte om alla hundarna, utom nummer två. Två var annorlunda än de andra, han kom aldrig hem blodig om tänderna och ville aldrig öva på att slåss med ett, tre och fyra. När pappa kastade in honom i ringen lade han sig bara platt på marken med halsen blottad. Pappa blev alltid helt vansinnig och en gång drog han fram en kniv och stack upp den i ansiktet på två. Jana var bara en småtting, men hon minns fortfarande hur två darrade in i ett hörn utan att släppa pappa med blicken. Det är samma kniv som Jana håller i nu, spetsen är alldeles blank.

Annons

Direkt när Anjo ser buren tvärstannar han. Jag vill inte in i den buren, säger han. Inte den buren. Anjo gråter inte, men hans röst låter som pappas när han nattar dem på kvällen innan han åker bort, rädd och dammig. Jana går runt Anjo, ställer sig framför honom. Du är nummer två, säger hon. Du måste. Anjos mun är ett streck, han skakar på huvudet om och om igen, Jana tar tag i hans huvud med båda händerna och håller fast det. Stirrar in i hans ögon, de ser ut som om de tillhör träsket. Hon lyfter kniven, drar försiktigt längs Anjos knottriga kind.

När pappa var färdig med nummer två var hunden helt kraftlös, han orkade inte ens morra när Jana gick fram och drog av en slamsa från hans nos. Senare hittade hon Anjo vid hunden, han låg och höll om den, hans viskande röst ett sus i Janas öron.

Jana betraktar Anjo i buren. Det är mörkt ute nu, pappa har slutat sova och ska ut i natten. När han går förbi buren på väg till bilen tittar han först på Anjos blodiga ansikte, sedan på Jana. Nummer två? frågar han. Ja, svarar Jana. Pappa nickar allvarligt, böjer sig ned och pussar henne på håret. När han är borta vänder Jana blicken mot buren igen. Anjos ögon är slutna, hon ser inte om hans bröst höjer och sänker sig längre. Hon reser sig upp, borstar av sig. Sedan går hon genom leran igen, tillbaka till träsket. När kniven landar i vattnet hörs inte ett ljud.

 

Juryns motivering

»Vinnaren rider på skavande perspektiv och använder sig av enkelt redovisande för att effektfullt berätta om det största mörkret.«