Kollage: Kajsa Bergström

Novellvinnare: Hot från ovan av Mårten Dahlrot

 

Det kunde vem som helst förstå, att det skulle komma från ovan. Det stod liksom skrivet med svarta bokstäver mot rymdens mörka botten. Kaffesumpet upprepade samma budskap. Morgon efter morgon. Skogens träd viskade om det om natten. När vi som minst anade det skulle det ske. “Se upp!” Vi vred oss av och an i våra sängar om nätterna. Oron var tillbaka. Den stal vår nattsömn och klumpade ihop sig i våra magar. Men den här gången skulle ingenting få komma åt oss. Så vi förstärkte taket.

En gång hade det nog varit bra, men vinden och regnet hade fört tvåfrontskrig mot det. Brädor, balkar och kakelpannor hade lidit sina förluster. Det luktade fukt uppe på vinden och luften var tjock att andas. Det dög inte. Något skulle komma fallande uppifrån och med ett sådant tak skulle vi vara förlorade. Värnlösa. Nakna som spädbarn inför nattens kyla. Så betong behövdes. Sten. Starka material. Järnbalkar och järnskrot.

I det förfallna uthuset hittade vi en skottkärra. Hjulet var platt men återvinningscentralen låg nära. Allt vi behövde fanns uppsorterat efter material i stora containrar. Järn i en. Kakel och sten i en. Trä i en annan. Vi klippte ett hål i stängslet bakom kontorsbyggnaden och kom och gick som vi ville. Fast bara på natten. Alltid på natten. Lass efter lass efter lass. Vi turades om att köra. Delade på det enda paret trädgårdshandskar. Ingenting skulle få komma åt oss den här gången.

Det tyngsta jobbet var att baxa upp alltihop för den branta vindstrappan. De mindre plåtarna och stenarna och järnföremålen kunde vi ta var för sig. De stora fick vi hjälpas åt med. En fick knuffa på och en dra. Trappsteg för trappsteg medan droppande svett fick de rostbruna gjutjärnskolosserna att mörkna fläckvis. Spisarna var tyngst. Men det var också de som ingav den största tryggheten. Vad som än skulle komma fallande så skulle det inte kunna falla genom en gjutjärnsspis. Men efter den fjärde fick det vara nog. Vi placerade dem bredvid varandra. Parvis. Stegade upp golvet på vinden och i sovrummet för att helt säkert få dem på rätt plats. Jag vet inte varför vi trodde att det där som skulle falla skulle falla på natten. Men det kändes så. Som att det skulle överraska oss när vi var som mest försvarslösa.

För varje natt blev trädens viskanden tydligare, mer angelägna. Vi arbetade fler timmar. Hårdare. Kom upp senare om morgnarna, bälgade bävande i oss kaffet och möttes av sumpens framvrålade meddelande. Skrivet som i sten. Tydligare för varje dag. “Se upp!”

Annons

Allteftersom vindsgolvet fylldes började vi att göra fast allt skyddsmaterialet. Vi skruvade och spikade, limmade och tejpade, surrade fast och knöt ihop. Ett gammalt stålrör fästes ihop med en diskbänk som fästes ihop med ett stycke korrugerad plåt och ramen på en cykel. Vi var spindlar som vävde ihop vår egen livförsäkring. Vi var dödsföraktande akrobater med skyddsnätet ovanför våra huvuden. Vi smidde vår egen lycka och vår räddning. Och ingenting skulle kunna falla ner genom vårt tak. Den här gången skulle ingenting komma åt oss.

Flera gånger sa vi till varandra att det här får vara sista rundan. Men varje sådan gång följdes av mer skrämmande budskap i kaffesumpen, angelägnare varningar på natthimlen. Så vi vågade inte sluta. Olyckan kom hela tiden närmare. Om dagarna sökte sig våra blickar oupphörligt mot skyn. Den stora. Den hemlighetsfulla. Den skrämmande.

Det har börjat knäppa och knarra i bjälklagen. Som av förväntan. Som om taket förberedde sig genom att spänna sina fibrer. Hela huset har börjat knaka och gnissla av anspänning. Snart kommer det att komma. Tecknen blir hela tiden tydligare. Men vi är förberedda nu. Vinden är så armerad att innertaket börjat bågna en smula. Ingenting kommer kunna falla igenom det. Varannan natt tätar vi hålen i skyddsnätet med sten och småskrot. Varannan natt sover vi. Det finns några sprickor i sovrumstaket som vi inte sett tidigare. Vi ska kompensera dem med mera sten på vinden. Den här gången kommer ingenting att komma åt oss.

 

Juryns motivering

Med fin känsla för detaljer suggererar Mårten Dahlrot i Hot från ovan fram en hitchcocksk stämning med mycket enkla medel och vågar lämna det öppna men ändå oundvikliga slutet i sin läsares fantasis händer.