Det kunde vem som helst förstå, att det skulle komma från ovan. Det stod liksom skrivet med svarta bokstäver mot rymdens mörka botten. Kaffesumpet upprepade samma budskap. Morgon efter morgon. Skogens träd viskade om det om natten. När vi som minst anade det skulle det ske. “Se upp!” Vi vred oss av och an i våra sängar om nätterna. Oron var tillbaka. Den stal vår nattsömn och klumpade ihop sig i våra magar. Men den här gången skulle ingenting få komma åt oss. Så vi förstärkte taket.

En gång hade det nog varit bra, men vinden och regnet hade fört tvåfrontskrig mot det. Brädor, balkar och kakelpannor hade lidit sina förluster. Det luktade fukt uppe på vinden och luften var tjock att andas. Det dög inte. Något skulle komma fallande uppifrån och med ett sådant tak skulle vi vara förlorade. Värnlösa. Nakna som spädbarn inför nattens kyla. Så betong behövdes. Sten. Starka material. Järnbalkar och järnskrot.