Novellvinnare: Gå, skördekvinna, gå av Paola Johansson

Han står längst ner i lokalen med ryggen tryckt mot väggen. Håret ljust och lätt lockigt, blicken flackande och osäker. Han ler, men ger inte intryck av att ha för avsikt att söka kontakt eller vilja beblanda sig med de andra.

Hon vet vem han är. Hon har väntat på honom. Sedan flera månader tillbaka har hon vetat om hans existens och att han förr eller senare skulle dyka upp i hennes närhet. En tid nu har hon varje kväll, när hon lagt fram sitt liv och sin längtan inför Gud i bön, sett bilden av en man framträda allt tydligare.

Där nere står han nu, hennes blivande man. Med kraftigare överkropp och mer muskulösa armar än hon haft modet att måla upp. Han gör all skillnad. Hon behöver inte resa ensam, behöver inte bli en i raden av ogifta missionärskor. Hon kan få sina barn, de barn hon redan namngett. Ett stort lugn sprider sig och hon känner – frid.

Hon går kyrkgången ner. Ler.

Den hade varit stark, kallelsen. Stark och omöjlig att frånsäga sig. Hon hade stått mitt i det brusande havet av bedjande, sjungande människor när allt omkring henne långsamt bleknat bort. Hon hade skyndat sig att avsluta söndagsskolans klasser för att kunna vara med i slutet av gudstjänsten, få stå bland de andra vuxna och känna värmen och gemenskapen. Ge sig hän. Refrängen i Segertoners nummer 441, “Gå, gå, skördeman gå…” hade ljudit i kyrksalen när hon smitit in längst bak och hon hade blundat, böjt huvudet bakåt och låtit handflatorna öppna sig uppåt, utgivande. Ensam och stilla inför den allsmäktiges ansikte hade hon sett de svarta barnen, det ena ansiktet efter det andra. Hört dem ropa hennes namn. Och hon hade vetat.

Afrika har så många länder. Hon följer gränserna med fingrarna, ser det gröna, bruna och gula i kartbokens koder brytas av ett stort blått. Tanganyikasjön. Det är så Afrika stavas. Och vid sjöns östra strand staden med namnet hon inte vet hur hon ska uttala. Detta är hans hemtrakter. Han säger inte mycket. Inte heller staden talar till henne. Men det gör inget. Hon vet hur man talar.

Annons

Ja, han är tyst, och hon talar. Hon vet hur man sätter ord och bokstäver på det som måste sägas. För om hon inte gör det, vem gör det då? Vem räddar?

Men det nya språket har hon inte, det har han. Han är den bro hon måste gå på.

De börjar med att bygga sig ett fäste i den småländska myllan. Där talas också ett språk. Hon ritar, han bygger. De har ett fungerande samarbete. Hon väljer vaxduk, han limmar den på den runda bordsskivan och fäster därefter kantlisten. Familjens frukost blir praktisk. Hon torkar enkelt av med disktrasan, barnens smulor försvinner.

När tiden är inne att packa skriver hon listor. Hon planerar dagarna och nätterna för honom, henne och barnen under åren som ska följa. Han gör inga listor, han följer hennes. Och hon tar sin plats bredvid honom. Gud leder dem. Allt kommer att bli bra. För så är det skrivet: för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa.

Den andra regnperioden är sen och rött damm sticker i lungorna när de kliver ut på den överhettade flygplatsen med livet i väskor. Barnen i händerna.

Ett vitt stenhus med rött plåttak, litet men fullt fungerande, väntar dem. När hon öppnar alla fönster fläktar det lätt genom rummen, men inte tillräckligt för att mildra hettan. Den stora vidsträckta sjön skymtar från köksfönstret.

Hon lägger sitt tredje barn, det nyss födda, i svalkan under det stora, skuggande mangoträdet. Hon har inte hört talas om mangomasken. Han har inte berättat något om denna. Hon har oroat sig för ormarna, men bemästrat sin skräck med Guds hjälp.

Mangomasken känner hon däremot inte till. Vet inte att de andra missionärerna låter stryka all tvätt som hängs ut på tork för att insektens ägg inte ska överleva, kunna vandra över till klädesplaggets bärares kropp och finna sig ett bo i mjukt, vitt hull.

Om mangomasken har han inget sagt. Om mangomasken vet hon ännu ingenting.

Annons

 

Juryns motivering

Med stillsam röst målar vinnarnovellen starka miljöer och ett övertygande porträtt av obeveklig övertygelse.