Jag sprang fort i kväll, förmodligen fortare än vanligt. Börjar fundera på om jag kanske faktiskt inte vill bli upptäckt trots allt. Han kom ut på balkongen den här gången. Jag tryckte mig mot väggen precis under. Stod där i en jävla buske. Jasmin tror jag. Förnedrande på något sätt. Ändå kastade jag en till sten mot fönstret sen när han hade gått in. Det var efter det jag började springa.
Kom att tänka på när vi låg helt stilla och tittade på varandra. Jag ringde Katja förut och hon sa att jag måste sluta tänka på det. Och att jag måste sluta kasta saker på hans fönster.
Om han fortsatt svara på mina sms. Kanske bjudit in mig ibland. Men han har inte ens kvar möblerna på balkongen. Så jag kastar saker. Oftast stenar. En gång kastade jag en tändare. Sen blev jag jättenojig. Tänk om han fattade att det var jag? Och att jag börjat röka igen? Efter det höll jag mig borta i två veckor. Jag hade inte så mycket att göra de veckorna. Jag låg med Clas. Det var onödigt. Nu kan jag inte prata med honom längre heller. Han var fin dock. Jag hade inte haft något emot att göra det igen. Om han frågat. Fast sist jag såg honom bytte han trottoar. Folk gör alltså sånt, tänkte jag då.
Jag funderar på att kasta något i morgon också. Det är klart Katja säger att jag måste sluta. Hon har ju Murat. De ligger och tittar på varandra och är tysta varje kväll. Vi har ju alla olika intressen. Jag kastar saker. Herregud, jag kunde ju ha valt att elda saker! Men jag är inte sån. Jag vill bara att han ska ge något tillbaka. Kasta tillbaka något. Men jag kan inte sluta springa.
Jag springer hela vägen hem dessutom. Jag har inte mätt avståndet, men det är åtminstone tre kilometer. Jag har köpt mina första gymnastikskor sen jag gick i nian. Jag tittar mig i spegeln och konstaterar att jag har kommit i form. Lite väl ofta säger folk; Oj, Tove, vad smal du har blivit!
Viktfixerade suckers.
Jag har inte blivit smal. Jag har blivit stark och jäkligt snabb.
Jag måste verkligen sluta springa dock. Jag undrar ibland vad som har hänt med mig. Det känns inte rikigt som min grej att stå i en buske under en balkong och trycka mig så hårt jag kan mot väggen. Jag försöker hålla andan också, men pulsen finns det inget att göra åt. I dag kändes det som att den bildade stötvågor som färdades genom tegelväggen upp till honom på balkongen. En del av mig tyckte om det. Jag skickar upp mitt hjärta till honom via väggen. Hör mina hjärtslag, känn min längtan. Fast det är ju patetiskt. Jag sysslar egentligen inte med sånt. Hjärta och smärta, menar jag. Det är sånt som är för Katja och Murat och andra svaga. Jag är inte svag! Jag vill bara ha något tillbaka. En sten. Lite vibrationer. Vad som helst.
Jag minns nu allra första gången jag kastade en sten. Det var någon vecka innan han dumpade mig. Då skickade han faktiskt ett sms när jag stod där nere. Är det du? stod det. Jag hade ljudet av. Vad hade jag gjort om det varit på? Det hade helt klart hörts. Stenen hördes nämligen så att alla blev tysta. Inte ett ljud från någon lägenhet. Jag svarade på meddelandet sen när jag kom hem igen. Nej vadå?
Det var efter det allting gick utför. Eller innan. För han hade ju en tjej där den gången. En kompis. Han måste ju få ha kompisar, det sa han hela tiden. Jag gick förbi när jag hade varit hos Katja och då såg jag en tjej på hans balkong. Hon hade definitivt inga byxor på sig.
I morgon sätter jag fast ett meddelande med ett gummiband på stenen. Och sen ringer jag kanske på. Eller så kastar jag bara stenen med all kraft jag har i mig. Och sen springer jag.

Juryns motivering