Novelltrea: Frivilligt, nästan av Edda Ahrent

Det rycker i hennes fingrar. Hon försöker slappna av musklerna, en efter en, men det hjälper inte. Hon spänner ihop båda händerna till knytnävar och det hjälper en stund, men inte länge nog. När hon trycker in naglarna så hårt hon vågar i handflatorna distraherar smärtan alldeles underbart. En liten stund. Sedan gör det bara ondare.
Tåget är fullt av människor. En kvinna sitter bredvid henne. Hon hade tvingats flytta sin väska när kvinnan satte sig, alldeles bredvid, trots att vagnen har flera andra tomma säten. I alla fall två. Hon är inte säker, kan inte koncentrera sig.
Kvinnan pratar högt i sin telefon och rör sig mycket. Tar av sig sin jacka. Sedan sin tröja. Snuddar till hennes armbåge och lår vid flera tillfällen. Överallt i tåget gör andra samma sak. De är högljudda, de tar plats. En man knackar sin penna mot ett fönster. Två barn ser på film på en läsplatta utan hörlurar. Några tonåringar skrattar högt.
Det värker i hennes hårbotten.
Hon har lovat att hon ska sluta. Många gånger om, med många formuleringar, till många skeptiska blickar har hon lovat, men det värker så.
Det är inte som att hon inte är medveten om konsekvenserna. Det är inte som om hon inte är medveten om de kala fläckarna på hennes armar som inte syns så mycket men som är så, så tydliga om hon drar fingrarna över huden. Det är inte som att hon inte håller med, när folk kallar henne ”lite knäpp”, eller ”helgalen”.
Det värker i hennes hårbotten och hon förstår mycket väl att om hon inte slutar kommer håret aldrig växa tillbaka.
Hon känner på de korta, trasiga hårstråna i nacken, som gömmer sig under svallet av orört hår. Hon drar fingrarna över den ojämna hårlinjen, den röda, irriterade huden.
Det syns inte om hon bara drar där.
Arg på sig själv drar hon mössan längre ner över öronen och sitter på sina händer.
Det är inte så förbannat svårt faktiskt, att låta bli att dra ut sitt eget hår. Folk gör det hela tiden. Varenda människa i tågvagnen hon sitter i just nu låter bli att rycka bort hårstrå efter hårstrå tills det bara är röd, kal hud kvar som fortfarande värker.
Hon har lovat att sluta, och hon tänker sluta. Tre dagar har gått sedan hon gjorde det senast. Mössan har suttit fast på huvudet alla vakna timmar av de dagarna. Långärmade tröjor hjälper också. Den strategin håller några månader till. Ända tills sommaren kommer. Och när sommaren kommer ska hennes hår ha växt ut igen.
Det är vad mamma säger i alla fall. Mamma, som drog ner mössan över hennes öron med ett lite skakigt leende och lite för hårdhänta händer och sade ”Där ser du, nu syns det inte alls. Nu kommer ingen märka.” för det är pinsamt. Det är en konstig sak att göra. Det gör att folk ger en konstiga blickar, och antar att man måste vara en konstig person för bara konstiga personer gör så konstiga saker som att frivilligt dra ut sitt eget hår.
Mamma säger att hon kan vara stark och låta bli.
Mamma vet inte hur det är, eller hur mycket det kliar.
Hon ser sig omkring. Ingen tittar på henne, alla är upptagna med sina egna liv. De har väl sina egna problem, antar hon. Detta är hennes problem.
Med ett djupt andetag drar hon av sig mössan och begraver handen i sitt hår. Letar med trevande fingrar fram fläcken som värker mest, sedan hårstrået som känns mest fel, är mest ivägen.
Det syns inte om hon bara drar lite.

Juryns motivering

Övertygande, svettigt och plågsamt nära får läsaren följa någon annans tvångstankar och instängdhet i sig själv.

Annons