Åttondeplatsen: Till och med hunden mådde bra Karin Bergström

Till och med hunden mådde bra. Det fanns inget att oroa sig för, men ändå önskade Bengtsson att torrfodret var till honom. Att någon bara kunde komma och ta hand om allt. Att han skulle få bli ett djur, rufsad i pälsen och matad. En cockerspaniel. För varje sak han ordnade som gjorde livet bättre, kom det ett hugg i solarplexus, och han hade vant sig vid smärtan, de hårda käkarna. Bengtssons fru, Anna-Lena, var trygg och god, hon hade alltid lite tid över och ett öra att spetsa, en arm att lägga över den tänkandes axlar. Hon sa alltid att det inte kom på tal att hon skulle se åt någon annan. Tok, brukade hon säga när han undrade hur hon kunde älska en sån som han, och så boxade hon honom på axeln och sa något som: varför pratar du sånt trams?

Bengtsson visste aldrig varför han pratade sånt trams. Han brukade grymta att han bara var en gubbe och hon svarade alltid stoppande att han var hennes älskade gubbe. Anna-Lena hade håret i page nuförtiden. Förr var stråna korpsvarta och blanka som fjädrar, men nån gång när hon närmade sig fyrtio byttes det svarta mot kritvitt, först ett tunt streck från rot till topp som bara var där och sedan fylldes hennes kammade blanka med vita, långa, mjukna svepningar. Hon åldrades och blev bara klokare för varje dag, hade god kontakt med barnen. Anders och Daniel. De långa starka sönerna med rutiga skjortor och jeansshorts. Alltid grabbkläder, varje sommar sedan de var tonåringar. Bengtsson hade sett liknande unga män, de gick hjulbenta på stadens gator med systemetkassar i händerna, laddade för fotboll på tv. Hans söner var sådana. De hade blonda flickvänner med vita pärlor i öronen, han mindes aldrig vad de hette, men de var artiga. En gång var Daniel ihop med en bångstyrig tjej. En känslostorm. Hon brukade krama dem alla, lite för länge, och pratade om drömmar, längtan och böcker. Allt väckte hennes intresse, och hon kunde till och med sitta bredvid Bengtsson om mornarna och lyssna på p4. När de spelade en låt med Beatles sjöng hon med och nickade i takt. Han gillade det, men inte sa han nåt inte. Vad hände med henne? Det gick inte att fråga Daniel om Klara. Åren hade gått och han var vuxen nu. Precis som Anders. Bengtsson visste inte när hans söner gråtit senast. Han var inte heller den som grät. Det fanns inget att gråta för. Allt var så bra. Livet var så bra.

Bengtsson hällde upp torrfoder till Fia som åt med glada smackanden. Det såg ut som att hon log. Hennes ögon förlorade fokus då hon tuggade. Öronen flaxade fritt och glatt. Hennes päls var blank som vattenskålen. Han såg sitt ben i reflexionen från det borstade stålet.

Pension. Det var skönt det. Så mycket tid till att göra ingenting, bara njuta av det fina i livet. Första året hade han renoverat friggeboden. Andra året hade han fixat odlingslotten, byggt redskapsbod, skaffat spaljé till klängrosorna. Och i år, det tredje, kunde han bara gå runt och njuta. Påta. Läsa tidningen och strosa med Fia längs gatorna i bostadsområdet. Sommaren var tidig och vacker. Solen sken och blommorna… blommorna var som blommor. Och fjärilarna. Också de som blommor, skira och ådrade, färgrika och glädjande. Kvällarna blev bara längre och längre så det fanns allt mer tid att bara njuta på altanen under den ljusblå himlen, titta på de rodnade molnen, känna ro. Vaggas av näktergalen och knäcka en öl.

Fia hade alltid haft en bra avföring. Ja, om det ens var möjligt så tyckte Bengtsson att den till och med blivit lite bättre, nästintill perfektion. Hundbajskorvar i utmärkt form, inte illaluktande, inte äckliga att varken se på eller att plocka upp. Bara naturliga. Som kottar. Hon markerade när det var dags att bajsa och satte sig aldrig framför grannens port eller vid dagiset bakom den lilla skogen. Hon väntade helt enkelt tills det passade, och då tog hon lagom tid på sig, tillräckligt länge för att Bengtsson skulle kunna få en stund för funderingar över livet, men inte så länge att han blev otålig. Hon kissade på samma ställe varje gång, alltid på träd, aldrig på bilar eller brevlådor. Fia var helt enkelt inte en hund som var till besvär för någon människa. Hon var en fröjd. Bengtsson tänkte att det nog berodde på Anna-Lena. Hon var också en fröjd.

Innan han gick i pension hade de pratat på jobbet om lyckan i att varje dag skulle vara som en helg, att bara få ligga och dra sig så länge man ville, dricka kaffe och bläddra i tidningen. Arbetet var en börda han sagt sig längta efter att bli av med. De tidiga mornarnas tid skulle vara över, aldrig mer att han skulle kräla sig upp ur sängen klockan 05.15, aldrig mer att han skulle komma hostande hem efter klockan 18 med den enda drivkraften att få lägga sig i soffan och vänta på Anna-Lenas mat. Han hade sagt att han inte ville något annat än sluta jobba, att vanan var en boja. Men nu, efter pension, kunde han vakna före alla andra och längta tillbaka, för det var något visst det där att vara först ut i dagen, starta bilen och ta sikte mot jobbet, se solen gå upp över den tomma motorvägen. Han hade sett så mycket från förarsätet om mornarna. Fåglar, vråk och kråka, skata och fink, svala. Djur, stora och små, igelkottar och grävlingar, räv och råtta, älgar och rådjur. Han hade sett varg. Den hukande gestalten, kryssade över fältfårorna, nosen ner i backen och skuldrorna upp. Svart i motljuset. Till synes oberörd men ändå så vaksam. Det hade varit något med svansen, den böjde sig kränkt, nästan indragen under kroppen. Inte stolt, kuvad och sökande efter position på det väldiga fältet. Bengtsson hade kört fort, E 4an låg tom framför och bakom honom, men vargen hade dragit hans blick till sig som en instinkt och han gasade, färdades snabb och rädd, som om djuret varit ett tecken. Några hundra meter bort hade han fått upp sin mobil och ringt till polisen. På fikat berättade han om det för gubbarna, och de fascinerades med honom, sa att det var fan va häftigt. Och Bengtsson sa att han blivit rädd, trots att det inte var någon risk alls, och gubbarna nickade. Någon sa att det låg i våra gener att vara rädda för vargar. De hade en stund av allvar runt kaffekannan, tuggade stilla ostsmörgåsarna, borstade bort smulor från knäet. Sen blev det dags att jobba igen.

Anna-Lena vågade inte cykla genom skogen in mot stan efter att han berättat om vargen. Hon trodde att den skulle ruva i en buske, vänta på att först sätta tänderna i hennes cykelslang och sen i hennes hals. Bengtsson sa alltid till henne att hon kunde vara lugn, att vargen var räddare än hon. Sönerna hade fortsatt köra mopparna genom skogen, de var inte rädda och när de hade någon av sina tjejer hemma bad de pappa berätta om när du såg en varg på fältet, och flickvännerna lyssnade som rådjur i skogen.

Efter den händelsen körde Bengtsson långsammare på E4an. Letade efter vargen. Längtade, men trodde inte att det var något en människa fick vara med om mer än en gång i sitt liv. Om vintrarna såg han inget på fälten, då omgavs han av rymdens svärta och det var inte ens alltid stjärnorna lyste. Snöflingorna lade sig tjocka och vita över vindrutan, bakom honom blinkade snöröjningsbilen orange. Då kände sig Bengtsson som en pionjär, han spårade åt snöröjaren. Här går vägen, följ mig. Instrumentpanelen lyste, han lyssnade på kassettband, Snön föll, snön föll, snön föll. De glada morgnarna lyssnade han alltid på Eldkvarn och sjöng med. Det var något speciellt med musik från hemstaden, med sådana som visste vad det innebar att gå förälskad på St. Persgatan eller hur Gamla Rådstugugatan skulle uttalas. De som visste att längtan förutsatte att drömmaren stannade kvar. Bitterljuv är hemstaden och lockelsen. När han var tjugo tågluffade han genom Östeuropa, satt på de skraltiga tågen med ölburkar och gitarr. Bästa kompisen var också med, och de svor att de hade den skönaste sommaren någonsin, men efter resan har ingen av dem velat åka igen. Det var nåt med de nackade kycklingarna på marknaden i Warszawa, nåt med den sovjetiska gränspolisen och åsnorna på fälten i Ukraina. Nåt som fått Bengtsson att älska spårvagnen på Drottninggatan och strömmens fors mellan Kneippen och Folkparken, under Femöresbron. Det blev inte längre lika lockande att lämna stan, och så hade ju han och Anna-Lena blivit ihop igen. De hade varit ett par då och då redan under tonåren, han var tre år äldre än henne och cyklade till hennes skola, väntade på att få se henne och när hon kom ut från skolmörkret bakom porten kunde han andas djupa andetag. Han blev stark, lång och bredaxlad. Första gången hon gick med på att hoppa upp på hans pakethållare var han så nervös att de skulle krocka, men ändå ville han att hon skulle känna hur snabbt han kunde köra. Nerför backen i Södra promenaden trampade han, och hon höll varsamt sina händer mot hans jacka och under den, rakt under hennes handflator fanns hans navel och det var där det kändes, kraften från deras värme och med den som motor tog han dem ner till biblioteket snabbare än spårvagnen. Hon visade ingen beundran när hon gick av, men efter att de druckit kaffe, rökt några cigg och natten börjat lägga sig, mjuk och varm som moln, kysste hon honom, och då var det som om han inte kunde stå upprätt längre. Allt föll omkring honom och han visste att han var förlorad. Men det var inget han sa, inget han visade, inget han ens trodde på själv. Då var inte kärlek något någon brydde sig om, grabbarna ville veta om hon släppt till och det var det som var målet. Han förklädde kärlek med kåthet, omsorg med ragg, så till sist tog det slut mellan honom och Anna-Lena. Han var nitton då, och sörjde med ilska. Men efter tågluffen fann de varandra igen, och bra var väl det för nu hade de Anders och Daniel, och Fia såklart.

Fia satt framför dörren med gulliga, vikta öron. Det var som om hon sa: ursäkta mig min käre husse, men jag skulle önska gå på damrummet nu om det inte är till besvär för dig, o högt prisade herre. Denna artiga, väluppfostrade hund. Bengtsson hämtade kopplet och Fia reste sig. Det var en dag med regnet hängandes i luften. Foppatofflor och gräsklipp. De gick genom den lilla skogen, bort mot den stora, där cykelvägens grus ledde in mot stan. Fia var glad som en teddybjörn och Bengtsson var lufsig. Hon stannade en kort stund och fortsatte sedan. De tog av från cykelvägen, in på stigen som ledde in mellan de täta, täta träden, mot Torpagläntan där Anna-Lena bott som barn. Han hade börjat gå dit allt oftare efter pensionen, drogs som fingrar till en sårskorpa, men berättade inte för Anna-Lena om det, det hade bara blivit jobbigt. Första gången han besökt Torpa var efter tågluffen och han blev bjuden på lamm och päron av Anna-Lenas far. Hennes mor pratade ingen om, men det var inte en hemlighet att Anna-Lena var den som lagade maten där hemma, att hon skötte tvätt och städ och allt. Hennes far hade klappat henne ömt på kinden innan han skruvade upp flaskan med Östgöta sädes, skruvkorkens metall var fuktig och han frågade ska du ha pojk? Och Bengtsson drack tills han somnade, och när han vaknade låg han i rena lakan, ett fönster stod öppet och han hörde industrin i Fiskeby dunka. Anna-Lena kom in i hans rum med en kopp kaffe. Satte sig på sängkanten och smekte hans panna. Stackars, sa hon och log, det blev visst lite mycket igår. Och Bengtsson hade smilat, sedan drack han kaffet som nattvardsvin och de delade kropp. Efter den morgonen blev det bestämt att hon skulle följa med honom till lägenheten i stan.

Fia stannade vartannat steg, lyssnade, såg på Bengtsson. De var långt in i skogen nu. Mossmjuk och sötsur. Den doftade. Lite längre bortåt stigen anades Torpas ena svartbrända gavel.

Det enda Bengtsson kunde minnas av branden var Anna-Lenas hulkningar, knastret och värmen från lågorna. Hur hon stod med magen och munnen och saliven, de pratade aldrig om det, men hon hade kissat på sig. Och han. Han var stum i den stunden. Stum och stark. Lyfte henne ut ur skogen och bort från de gångna åren. Hennes kjol var blöt och hon blev allt kallare, de hörde brandbilarna på andra sidan och hon var så trött, nästan medvetslös. Men det var inget att orda om. Han höll henne, värmde och torkade med sin egen kropp, och då hon var nästintill omöjlig att nå svor han att han aldrig skulle göra henne illa igen. Och hon. Hon höll sig kvar om hans hals.

Fia satte sig, vägrade att fortsätta. Med stela, spända bakben gjorde hon spår i stigens jord när han drog henne, manade på. Han frågade hur det var fatt, gumman, och hon tittade storögt tillbaka, smackade med sin lilla tunga, vinklade huvudet reste sig, satte sig, vände sig, snodde i kopplet. En duva slog med vingarna, klappade dem under sin buk, flög enkelt mellan stammarna. Det knäppte i en gren. Bengtsson sa åt Fia att det inte var någon fara, men bar själv rosor på halsen. Han böjde sig ner och då började hon morra. Små tänder, vassa, och det grårosa tandköttet. Hon skrek ut ett skall när han lyfte henne, högg efter något att skada. Bengtssons arbetarhänder om Fias tunna buk. Han hade inget val, och fick hålla ihop hennes käkar med breda fingrar. Hon sprattlade. Han svor och såg sig omkring.

Bakom enen. Där strök en skugga. Något som skulle kunna vara stort och rundryggat. Kylan spred sig över hans armar, ben, cirklade i knävecken, brann. En sekund av yttersta vaksamhet. Beredd. Men så var det borta. Kanske var det bara vara just en skugga. Ett moln som stoppat solen. Eller något annat snällt, som inte var farligt men skyggt. Bengtsson höll om Fia med båda armarna, hon var inte lugn, nej hon sprattlade sig ur hans grepp och flydde längst stigen tillbaka mot bostadsområdet, skyndade som en hare och han ville inte dra hårt i kopplet men inte heller släppa. Han sprang som hon. Fladdrandes i ögonvrån, ett mörker mellan trädstammarna, det rörde sig lika snabbt som dem.

Där skogen öppnade sig och mötte gruset stannade först hon och sen han, de flåsade. Han lyfte upp henne och hon slickade honom i ansiktet, på den stubbiga hakan. Fina Fia. Pappas tjej. De sträva fingertopparna kammade pälsen under hennes haka. Hon blundade och slappnade av i famnen. När de kom fram till asflaten släppte han ner henne och hon trippade fram längst häckarna. Stannade vid gatans hörn och kissade, prickade perfekt. Allt var lugnt i bostadsområdet. Där fanns ingen anledning till oro.