Fjärdeplatsen: Mar betyder hav av Daniel Holmgren

När han hänger av sig ytterrocken ser jag att han är klädd i vit skjorta och svarta hängslen. Själv har jag på mig en vit t-shirt och svarta hängslen. Skillnaden är subtil. Jag är på hemmaplan. Han har gått på säkerhet och valt skjortan. Bortalagets kläder. Jag förstår honom. Det skulle jag också gjort om jag var han.

Det är trångt i hallen hos Peter och Klara. Skorna står huller om buller på välkomstmattan och en av jackorna har ramlat ner över skostället. Min. Han viker ihop ytterrocken och lägger den försiktigt ovanpå. Markerar.

På skämt står några av oss uppradade längs ena väggen i den långsmala hallen. Vi tittar ut på sidan av varandra som Daltonbröderna i Lucky Luke. Det var Tomas idé. Det är alltid Tomas idé.

Klara med sin växande mammamage tar emot de nyanlända och kramar om Lina så gott det går. Lina ursäktar sig för att de är sena men tycks egentligen inte alls särskilt ledsen över den sena ankomsten. Klara får en flaska vin av den nye. Hon tackar och kramar om honom. Klara och Lina är bästisar sen högstadiet så det är naturligt att hon kramar honom. Man kramar alltid bästisens nye, även om man bara träffat honom en gång tidigare och egentligen har en närmare relation till bästisens före detta. Den nye kramar henne hjärtligt tillbaka och tackar för senast. Sedan hälsar han på Peter.

Peter visar med förvirrade gester att han inte vet om de ska skaka hand eller kramas och den nye spelar med. Men de har också träffats en gång tidigare så de kramar naturligtvis om varandra.

Tomas, nummer tre i välkomstkommittén, har aldrig träffat den nye tidigare men hakar ändå på kramtåget och kysser honom teatraliskt på bägge kinderna och säger ’babusjka’. Det gör han ganska ofta.

Gustav står näst på tur. Han är lite reserverad när han träffar nya människor, men törs inte bryta av med en handskakning när alla hittills kramats. Hallen har förvandlats till en orgie i fysiskt välkomnande. Gustav avslutar den stela omfamningen med en resolut ryggdunk och tar sedan den nye i hand för att presentera sig.

Sen är det min tur att hälsa och det vore konstigt om jag inleder med en kram efter att just ha bevittnat en handskakning. Det antyder att vi setts tidigare, vilket vi inte har. Fast jag vet ju vem han är. Det vet alla. Men jag har inget annat val nu än att sträcka fram handen och efter det kan vi inte gärna kramas. Alla vet dessutom att jag inte vill krama honom. Förmodligen han också. Han tar min hand. Kramkedjan är bruten.

”Jonas.”

”Jonas.”

Vi heter samma sak. Alla är pinsamt medvetna om det, men låtsas som att de inte reflekterat över saken förrän nu. Tomas spelar över.

”Lina, hette inte din förra kille också Jonas?”

Tomas tycker om att spela dum för att provocera människor. Framför allt sina vänner.

”Den tanken hade inte slagit mig”, säger Lina och lägger handen på nye Jonas rygg som för att visa var hennes lojalitet ligger.

”Då kommer jag ihåg ett namn ikväll i alla fall”, säger nye Jonas med klingande lundadialekt och ler mot mig.

Nio personer sitter samlade runt köksbordet. Peter och Klara, Tomas och Nasim, nye Jonas och Lina, Gustav och Emelie, och jag. Ingen hade väntat sig att Gustav skulle ta med sig Emelie. De har gjort slut så många gånger att ingen längre håller reda på om de är tillsammans eller inte, men tydligen är de bara här som vänner. Tanken var ju inte att jag skulle bli den enda singeln, förklarade Klara när hon ringde två timmar innan middagen. Det är ju ingen pargrej.

Trots allt är jag i mitt bästa uppförande och bjuder in nye Jonas i gemenskapen genom att fråga vad han sysslar med, fastän alla redan vet att han är politiker. Han har nyligen målats ut på nyheterna som den som är troligast att bli Fridolins efterföljare som Miljöpartiets nye språkrör. Jag ställer relevanta följdfrågor och skrattar när han säger något roligt. Det gör alla andra också, fastän det inte alltid är så kul. Han skämtar i nerförsbacke.

Peter och Klara har lagat vegetarisk lasagne, trots att nye Jonas inte är vegan. De vill väl göra ett gott första intryck. De frågar nye Jonas vad han tycker om förslaget med en särskild köttskatt. Det är tydligen en svår fråga. Det är lättare att beskatta exempelvis bensin av någon anledning. Jag nickar fastän jag inte riktigt förstår varför. Han behöver bli bättre på att förklara om han ska bli språkrör.

Till lasagnen serveras det rödvin. Flaskan som nye Jonas hade med sig. Den är ekologisk. Det kan man nästan känna på smaken tycker Lina. Alla tycker den är god. Jag också.

Under nästan hela måltiden pratar vi om miljön. Det är ett viktigt ämne menar nye Jonas. Det är trots allt samma jord vi lämnar efter oss till våra barn. Klara lyssnar intresserat samtidigt som hon stryker med handen över sin runda mage. Nye Jonas sträcker sig efter vinflaskan och frågar om någon vill ha det sista. Klara måste kanske ändå smaka lite innan det är slut, men bara lite i så fall. Det är väl ingen fara om hon bara smakar lite tycker Peter. Jag berättar om en artikel jag läst som säger att det inte är skadligt för barnet om mamman bara dricker ett glas i veckan. Nye Jonas kontrar med en ny studie från amerikanska läkare som visat att redan små mängder alkohol under graviditeten ökar risken för beteendestörningar hos fostret. Klara smakar inte på vinet.

Nasim vill veta hur Lina och nye Jonas träffades. Det är en historia helt utan charm som alla vid bordet tycker är jättegullig. Jag hjälper Klara att plocka undan tallrikarna medan Peter öppnar de sluttande skjutdörrarna ovanför diskbänken och tar fram kaffekopparna. Emelie älskar att de har samma kaffekoppar som hennes mormor hade. Hon tycker det är så roligt att allt i lägenheten är så gammalt. Själv skulle hon gärna köpa mer på second hand, men det blir ju lite äckligt när andra har använt det innan. Det är ingen som riktigt bemödar sig med att kommentera det.

Gustav berömmer kaffet. Det är ekologiskt kaffe berättar Peter stolt medan han plockar fram efterrätten ur kylen. Hallonpanacottapaj. Det är Peter som har gjort den. Han är en riktig husmor enligt Klara som kliar honom kärleksfullt på hakan när han sätter sig igen.

Alla tar för sig av pajen och är eniga om att den smakar utsökt. Jag ger Peter en komplimang för konsistensen. Nye Jonas uppskattar särskilt syrligheten. Det visar sig att Peter haft i rivet limeskal och undrat om någon skulle lägga märke till det.

Vinflaskorna är slut och vi går över till boxen på diskbänken. Ecologica. Mycket talar för att det är ekologiskt.

Klara tycker att vi ska sätta oss i vardagsrummet, men alla andra vill hellre sitta kvar i köket. Nye Jonas erbjuder sin hjälp med att duka av efterrätten från bordet innan jag hinner reagera. Kanske är det vinet som gjort mig långsam. Jag har druckit ganska mycket, men Tomas har druckit ännu mer. Det gör han alltid.

Lina frågar mig hur det går med musiken medan nye Jonas gör en insats vid diskbänken. Hon vet förmodligen att det inte går så bra. Lite upp och ner säger jag, fast det är egentligen mest ner.

Jag och Tomas går in i vardagsrummet för att lägga till fler låtar på playlisten. Jag lägger till den som Håkan avslutade med på Way out West när vi var där tre år tidigare och så lite från Daft Punks senaste och den nya från Icona Pop som jag vet att Lina gillar. Tomas drar in samtliga spår från senaste säsongen av Så Mycket Bättre.

I köket har samtalet övergått till att handla om vinster i välfärden. Gustav och Peter som är egenföretagare tycks stå på en sida, medan Lina, Klara, Nasim och nye Jonas står på den andra. Nasim jobbar inom landstinget och känner sig personligt engagerad i frågan. Det blir en ganska livlig debatt. Det är bara Emelie som inte verkar tycka något särskilt, men det gör inget. Alla är glada att Gustav har någon. Han har nästan alltid varit singel, fastän han är så snäll. Själv har jag inte så mycket att tillföra i diskussionen så jag sitter mest tyst och lyssnar på de andra. Smuttar på lådvinet. Väntar på Håkan.

Diskussionen spiller över i biståndsfrågan och jag hoppar in med en redogörelse för hemskheterna i Syrien. Jag målar upp bilden av ett land i spillror och överfulla flyktingläger i Jordanien och Libanon. Jag såg ett längre inslag om konflikten på SVT kvällen innan och nu försöker jag återberätta varenda liten detalj. Nye Jonas håller med mig i nästan allt jag säger och nickar allvarligt när jag kräver tydligare signaler och snabbare insatser från omvärlden när de mänskliga rättigheterna kränks. Jag har fått upp ett flyt i berättandet och börjar ta ut svängarna. Jag pratar om alla människors lika värde, totalitarism och hur farligt det är när yttrandefriheten äventyras i ett land. Med vind i seglen drar jag en parallell till Ryssland och Ukraina innan jag ger mig på den nya lagstiftningen i Spanien och protesterna i El Salvador.

Nye Jonas frågar om jag menar Ecuador.

Jag är ganska säker på att det är El Salvador så jag fortsätter min berättelse om studenterna och dödsskjutningarna i landet, men ju mer jag pratar desto mindre säker blir jag. Kan jag ha tagit fel? Jag inser att jag inte skulle kunna peka ut något av länderna på en karta men fortsätter ändå prata som om jag vore en sydamerikaexpert. Det syns på nye Jonas att han vet att han har rätt, men han säger ingenting när jag tvärbyter ämne och kontinent för att beklaga mig över de homosexuellas situation i Uganda. Han verkar vara en bra kille.

Några välbekanta riff hörs äntligen från högtalarna. Klara reagerar snabbast men de andra hör också snart vilken låt det är. Efter några omisskännliga toner har alla förflyttats tre år bakåt i tiden, tillbaka till Göteborg. Alla är där jag vill att de ska vara. Tjejerna börjar sjunga med i versen och killarna hakar genast på. Till och med nye Jonas sjunger med så gott han kan i refrängen, men ett av orden är utbytta mot ett annat som alla utom nye Jonas sjunger och alla skrattar högt. Tomas börjar imitera tjejen i ponchon som stod framför oss i publiken och sjöng med i alla låtar. Hon som sjöng hatt-trofé istället för jakttrofé. Tomas sjunger extra falskt och ställer sig upp och dansar lika överdrivet som hon gjorde. Imitationen är inte helt politiskt korrekt, men alla minns och alla skrattar. Till och med nye Jonas, fastän han inte var där. Jag säger att han får hänga med nästa gång. Nye Jonas säger nåt halvroligt till svar och jag skrattar onödigt högt och länge.

Nostalgin bryts så fort låten är slut och vi återvänder till den lilla tvåan i Björkhagen. Nästa låt är från Så Mycket Bättre. Det är en av Lalehs. Klara säger att hon älskar Laleh och Peter spelar sårad. Nasim börjar prata om spelningen på Skansen och alla verkar överens om att Laleh är ett geni. Till och med Emelie har en åsikt om Laleh, men det visar sig snart att hon tänker på Lykke Li.

”Jonas känner Laleh”, nämner Lina i förbigående som om det inte var något särskilt, men det går inte att ta miste på hur stolt hon egentligen är över sin nye pojkvän.

Alla kastar sig över nye Jonas som åter blir centrum för samtalet. Tydligen höll han ett tal någonstans någon gång där hon uppträdde med Peps Persson och det slutade med att de jammade ihop alla tre.

”Han är grym på gitarr”, tillägger Lina och tittar beundrande på honom, denna gång utan försök till att maskera stoltheten. Nye Jonas skakar på huvudet och nekar till påståendet utan större glöd. Alla anar att han är precis så bra som Lina påstår.

”Ska vi inte spela lite spel?”, frågar jag hurtigt.

Peter häller upp chips i två skålar medan Klara hämtar Pictionary. En av chipspåsarna är från mig. Naturchipsen. För varje påse går en krona till Rädda Barnen. Jag nämner att jag tycker att naturchipsen känns så friska jämfört med vanliga. Dessutom är det ju bra att en krona går till Rädda Barnen. Ingen nappar på ämnet.

Vi delar upp oss i tre lag med tre personer i varje. Emelie föreslår att vi ska spela två och två, men Klara påpekar att vi är ojämnt antal.

”Jonas var är din tjej ikväll?”, frågar Tomas.

Nasim visar med kroppspråket att hon skäms för sin partner, men i övrigt är det ingen som låtsas om frågan.

Jag hamnar i samma lag som Emelie och Gustav. Vi hamnar snabbt på efterkälken. Peter, Nasim och nye Jonas drar ifrån, tätt följda av laget med Lina, Klara och Tomas.

Nye Jonas ritar upp ’tvillingsjäl’ på rekordtid. Han får nästan bara enkla ord, men alla blir ändå överdrivet imponerade när han klarar dem. Inte minst jag. Jag ber Tomas fylla på mitt glas när han reser sig för att fylla på sitt eget.

Trots att Gustav och Emelie inte kan samarbeta så inser jag att jag är sämst i laget. Vi lyckas på något sätt ändå vända halvvägs och komma tillbaka in i spelet. Efter en stark avslutning har vi chansen att ta hem segern. Det är mitt ord. Jag känner mig nervös av någon anledning. Mina illustrationer har ärligt talat inte hållt någon högre klass under kvällen. Jag är förmodligen ganska onykter. Lite småfull rentav. Jag tänker att jag inte borde dricka mer och dricker lite mer.

Peter fingrar på timglaset. Jag håller kortet i vänster hand för att inte behöva ödsla tid på att byta grepp runt tuschpennan. Samma sekund som han vänder timglaset upp och ner vänder jag på kortet i min hand och tittar på ordet högst upp. Det är ett kort ord. Tvåstavigt. Jag känner inte igen det.

”Pass!”, säger jag och lägger ner kortet för att ta ett nytt.

”Man får inte passa!”, invänder Peter som agerar domare och jag tar upp kortet igen. Jag kan se varje individuell bokstav i ordet, men jag vet ändå inte vad det betyder. Hur är det möjligt? Från tolv och uppåt stod det på kartonten. Det kan inte vara rätt. Hälften av sanden har redan runnit ut ur timglaset. Jag försöker dela upp ordet i två delar. Mar. Som i mareld eller markatta. Jag sätter pennan mot pappret men inser att jag inte har en aning om vad en mar är. Sanden rinner strax ut och omgången går vidare till Nasims lag. Jag lägger kortet underst i högen och lovar mig själv att googla ordet efteråt om jag kommer ihåg det.

”Fan Jonas, du brukar ju vara bra på det här”, säger Tomas. ”Vad var det för ord?”

Jag rycker på axlarna. Nasim har redan börjat rita. Nye Jonas gissar rätt och laget vinner med ’kattguld’.

”Bra gissat!”, säger jag ödmjukt till nye Jonas när jag sträcker fram handen för att visa att jag är en god förlorare. När jag reser mig för att gå på toaletten har jag lite svårt att hitta balansen och gläder mig åt att jag slutade dricka i tid. Klara frågar om jag mår bra. Modersinstinkter. Jag ger tummen upp och vaggar iväg mot badrummet. Badrumsdörren saknar lås och stängs istället med en liten regel som ska läggas genom en ögla. Det visar sig vara en svårare utmaning än väntat. Jag fäller ner sitsen och sätter mig på toastolen men ångrar mig och går ner på knä vid den istället. Jag mår faktiskt ganska dåligt, tänker jag från min plats på golvet där jag sitter framåtlutad över toaletten med armbågarna som stöd på ringen. Jag knäpper händerna framför mig och tittar ner i porslinsskålen som en katolik i biktbåset som bekänner sina synder. Nu kräks jag nog.

Från köket hörs Tomas röst.

”Va fan Jonas, vet du inte vad en maräng är?”