Tiondeplatsen: Huggormen av Frida Masreliez

Jakob står längst fram i klassrummet. När han tänder belysningen ser jag hans siluett mot den upplysta overhead skärmen och den är liksom utdragen, längre än han själv, och axellös. Han avslöjar presentationens ämne genom att försiktigt flytta ned pappret som är placerat över det genomskinliga plastarket. ”Vipera berus berus” har han skrivit med sin vassa handstil. ”Huggorm på latin” Det sticker i mina ögon. När han rättar till pappret över resten av texten, tycker jag mig se hans hand darra, men det är nog önsketänkande, för rösten är ovanligt stark och klar. ”Många tror att huggomar är farliga” säger han ”men det är bara en människa var åttonde år som dör av huggormsbett. Det kan jämföras med att getingar dödar en människa varje år”. Han ser rakt på mig när han säger det, och hans blick i min är fast, utan ett uns av rädsla. Jag vänder mig åt sidan för att söka Eriks samförstånd. Vi sitter på stolarna bredvid varandra, jämsides i den gemensamma skolbänken, på andra raden närmast fönstret. Men Eriks ansikte är vänt åt ett helt annat håll. Jag följer hans blick men kan inte se något särskilt. Bara solen som slingrar sig in genom de vinklade persiennerna över stolsryggarna snett framför våra.

Vi lämnar honom bakom oss. Han har frågat vart vi ska, om han får följa med, och vi har sagt nej. Det var jag som sa nej först. Då vände han sig mot Erik, och bad. ”Snälla Erik” bad han. När han gjorde det kände jag en kall ilning längst med ryggraden. Men den varade bara ett ögonblick. För Erik tittade inte ens på Jakob utan sa liksom i förbifarten ”Nej, det får du inte”. Och sedan fortsatte vi att gå mot cykelstället.

Det är flera veckors sedan skolan började. Men det är fortfarande hett i luften. Erik och jag har sommarkläder, t-shirts och likadana shorts. Skolgården ligger framför oss, grånad i det skarpa solljuset. Det doftar varmt och smutsigt. När jag sätter mig ned på ena knät för att knyta skosnöret är asfalten mjuk mot huden.

Jag låser upp cykeln och kastar en blick bakåt. Jakob står fortfarande kvar. Han tittar mig rätt i ögonen, ser lite arg ut, men mest ledsen. Innan jag hinner tänka efter ropar jag ”vad fan glor du på”. Då ser han bort, och jag känner mig på en gång segerviss och olycklig. Erik hör inte. Han sitter redan på sin cykel och har börjat färden bort från skolan. Jag skyndar mig att följa efter.

Sedan är det bara Erik och jag och det är underbart. Vägen från skolan till skogen går längst med hagar med utblommad hundkex och orörliga kor. Vi cyklar jämsides med solen i ryggen, och jag känner värmen i nacken, då, precis innan Erik plötsligt säger att han tycker att Linda är den snyggaste tjejen i klassen. Jag blir förvånad över att han för en sådan sak på tal. Det enda jag kan komma ihåg att jag någonsin tänkt om Linda är att hon har väldigt långt hår och att hon var snabb när vi sprang stafett på gympan tidigare i veckan. Hon var med i Eriks lag och jag blev sur när de vann. Men det säger jag inte till Erik. Istället säger jag att jag tycker som han. Att Linda helt klart är den snyggaste tjejen i klassen. Sedan ökar Erik farten utan förvarning. Jag ser hans rygg i den röda t-shirten och de solblekta hårtestarna som ställer sig rätt upp av vinddraget och jag inser att han kommer vinna. Fast jag trampar och trampar och trampar så kommer jag inte ifatt honom. Istället ökar avståndet mellan oss tills han försvinner ur mitt synfält. Bakom sista krönet. Marken är ljust grå, nästan vit av hårt packat väggdamm, och det är plötsligt tungt att andas. T-shirten klibbar mot ryggen. Jag saktar ned, djuren i hagarna flämtar, bina surrar. Och när jag kommit fram har Erik redan hunnit låsa sin cykel och klättra upp på den stora stenen.

Jag försöker dölja min andfåddhet, samtidigt som jag klagar på min långsamma cykel. ”Undrar om det är något fel på den” frågar jag lite rätt ut i luften och så ger jag den en spark ”Jävla skitcykel”. Men Erik svarar inte. Han är redan på väg in bland träden.

Jakten har börjat och i skogen är det kvavt, stillastående luft och myggor som surrar omkring oss. Jag bryter en grankvist för att använda som värja. Erik går före mig på stigen. Jag hör hans andetag. Vi är på väg mot kojan. I den har vi våra vapen.

Vi börjar klättra upp för berget tillsammans. Man måste vara snabb, smidig och väldigt tyst. Vi har klättrat den här vägen många gånger och vet precis hur vi skall ta oss över de olika hindren. Erik är snabbast men han är mer utav en risktagare än vad jag är. Istället för att ta omvägen runt den höga stenen bredvid det döda buskaget chansar han och försöker ta sig upp på den. Han svär till när han inte lyckas. Och jag får ett litet men avgörande försprång.

På bergets högsta punkt känner jag mig som en vinnare. Jag står där blickstilla och spanar framåt, mot horisonten, så långt mina ögon kan nå. Plötsligt knakar det till bakom mig. Jag duckar och vänder mig hastigt om. Men det är bara Erik som råkat trampa på en torr gren. Jag hysschar ilsket mot honom och han himlar med ögonen. Som om det är löjligt att ta jakten på allvar. Det är inte likt honom. Jag vänder mig bort.

Sedan är vi återigen jämsides i solen. Vi ålar över berget, på mossan, och genom det höga gräset. Myggorna är bortblåsta men istället surrar det av humlor och flugor runtomkring oss och i ljungen fladdrar en gul fjäril. När vi kommit fram till branten lägger vi oss tillrätta och spanar ned mot röset. Det är där de brukar hålla till, bland de solvarma stenblocken, gassandes i det skarpa ljuset med sin hisnande, illasinnande giftighet. Ibland har de varit för många för att vi skall våga oss ned till dem men nu får jag inte syn på en enda fast jag spanar och spanar och spanar med min falkblick. Så petar Erik mig i sidan och pekar med andra handen, där, precis nedanför oss, bara någon meter från bergsväggen, på en stor flat sten. Det är den största jag någonsin sett. Fet, hopringlad av misstänksamhet och redo för attack. Jag ryser till och när Erik försiktigt börjar resa sig upp på huk vill jag först stoppa honom och säga att det är farligt, att det är bäst att vi istället vänder om hemåt. Men så ser jag Jakobs blick framför mig, så som den såg ut när han bad Erik om att få följa med oss, och min rädsla försvinner lika snabbt som den infunnit sig. Jag reser mig. Tar fram kniven ur fodralet som hänger i bältet på höften. Smyger efter Erik som rört sig ned för branten. Vi befinner oss ett par meter åt höger, med ett betryggande bakhåll i förhållande till det väntande villebrådet. Jag tänker att än finns det tid, det är inte för sent, vi kan fortfarande bli upptäckta. Men så är vi plötsligt alldeles inpå den. Sida vid sida. Erik höjer staven med klykan i spetsen. Vi har täljt många exemplar innan vi lyckats få till just denna som är så perfekt för ändamålet. Med en blixtsnabb rörelse sänker Erik armen så att klykan hamnar runt ormens nacke. ”Döda den” Trots att ormen är fångad och vi inte längre behöver vara tysta väser han till mig mellan tänderna. Jag sätter knivens blad mot ormens hud. Den är hård. Så långt från en människas som man kan komma. Ändå tjocknar det i halsen. Runtomkring mig är det dova surret från myggor, humlor och flugor plötsligt öronbedövande högt. Ormen kastar sin kropp fram och tillbaka i dödsångest. Så väser Erik igen. ”Gör det Jonas, döda den” Jag sväljer, tar ett djupt andetag och hugger med all min kraft knivens spets mot ormens nacke. Och när den tränger in i köttet ser jag blicken, hastigt innan livlösheten lägger sig som en skugga över den. Det får mig att känna mig på en gång segerviss och olycklig.

Erik tar över kniven. Han får karva en lång stund innan huvudet skiljs från resten av kroppen. Ormens blod är svart. Det blir en mörk fläck kvar på stenen. Erik tar upp platspåsen ur fickan och lägger den styckade ormen i den. Solen försvinner bakom trätopparna och huden på mina underarmar knottrar sig.

Vi stannar en stund vid kojan. Erik ligger ned i mossan och blundar och jag står en bit därifrån. Först då för jag det på tal:

”Tror du på det han sa”

”Vaddå?”

”Att de inte är farliga, ormarna, han sa ju det, Jakob, när han redovisade på OÄ:n”

”Sa han det?”

Erik blundar fortfarande och det slår mig att han ligger där i mossan och tänker på något helt annat. Kanske på Linda och på hur hennes långa hår brukar gnistra i solljuset när det hänger över stolsryggen i klassrummet.

”Ja, hörde du inte” svarar jag ”Han sa att huggormar är ofarliga” ”Att getingar är mycket farligare”

Då öppnar Erik äntligen ögonen och reser sig upp på armbågarna. Jag ser hans käkar spänna sig. Han ansiktuttryck är likadant som när han höll staven med klykan över ormens nacke.

”Skitsnack, han vet inte vad han pratar om, det är klart de är farliga, de är jävligt farliga”

Sedan säger vi inget mer om det. Erik ligger kvar i mossan medan jag samlar ihop vapnen och gömmer de på det vanliga stället. Det har börjat svalna. Men när vi går stigen tillbaka känns det fortfarande tungt att andas.

Vi cyklar hemåt, jämsides, på den grå landsvägen. Hårt packat damm med en sträng av brunbränt gräs i mitten. Över det gamla järnvägsspåret som inte används längre. Tidigare under sommaren växte det blommor mitt bland de utnötta järnbalkarna. Jag säger inget till Erik om det, men nu finns det inte några blommor kvar. Plastpåsen hänger på hans cykelstyre. Vi har inte pratat om vad vi ska göra med den och när jag ser påsens tyngd i vinddraget känns det som att jag är på väg att börja gråta. Jag tittar på Erik från sidan. I hans hår syns mjuka reflexer från solen som är på väg att gå ned. Och innerst inne vet jag att sommaren kommer att ta slut någon gång.

Vägen övergår i asfalt. Vi lämnar de stilla fälten bakom oss i skymningen. Himlen är blodröd och vanvettigt vacker. Det är då bestämmer jag mig för att inte ge upp. Jag ökar farten, tar täten, och när jag precis passerat Erik vänder jag mig om och ropar:

”Jag vet vad vi ska gör med ormen. Vi lägger den i Jakobs brevlåda”.