Niondeplatsen: Gödselhög av Christine Bergkvist Björklund

Han tittade inåt skogen. Det var det enda han skulle komma ihåg om ögonblicket före; att han tittat inåt skogen, att han fått för sig att det rörde sig bortåt den gamla kolmilan som rasat samman.

Han tittade inåt skogen.

Det var ingen märkvärdig duns, men traktorn krängde till en aning. Han fick vrida på huvudet för att se vad som hände, samtidigt lägga bägge händerna på ratten och vrida tillbaka i de djupa, svartleriga hjulspåren.

Vad skulle pojken gå där för, vart skulle han?

Inte fick han några besök, framför allt inte på vardagarna. På helgerna kunde granngubben kika förbi ibland, för att komma bort från kärringen en stund. Men vardagar. Nej. Då var det en säljare eller någon som kört fel. Eller sotaren.

Guppet var inte så märkvärdigt. Han hade inte ens tänkt kliva ur och se efter. Men kanske kände han på sig någonstans att det gått åt helvete.

Pojken låg några meter bakom traktorn. Han låg på rygg och var lerig i ansiktet. Man kunde ana ett däckspår över bröstet. Men annars inget. Han såg ut som vanligt. Som ungdomarna gjorde nu för tiden. Vita gympaskor på fötterna, t-tröja med många färger.

Jan-Olof visste. Han behövde inte kliva ned från traktorn. Det hade gått åt helvete.

Han som alltid haft ett par kvigor i hagen, sett födslar och slakter. Bondkatten som strök omkring, som fick ungar i gammlagårn och dog efter vintern. Katten låg på samma sätt på stenbron när han hittade den. En vanlig katt. Kanske lite blek.

Men det syntes någonstans, kanske mellan ögona och huvudet, där hjärnan satt. Inga rynkor, inga små muskler som drogs samman.

Åt helvete.

 

När han lyfte pojken över axeln rann det ned på skjortan. Pojken hade pinkat ned sig.

Men det var inte Jan-Olofs fel. Han körde i hjulspåren, pojken skulle ha sett sig för. Det var inte hans fel.

Det var ett par hundra meter upp till huset. Han bar pojken över axeln. Huvudet slog mot hans rygg. En gympasko ramlade av, han stöp på den och tappade pojken. Det krasade. Något gick väl av. Men ingen skrek, ingen grinade.

Det var inte hans fel.

Vems pojke var det? De såg ju likadana ut. Men om han såg ut som sin far, då visste han. Det var en Axelsson. Jan-Olof och Axelsson hade varit klasskamrater i skolan.

Kinderna var tjocka, som faderns, men kroppen smal och vek. Håret orange, som diarré. Han vägde ingenting. Jan-Olof hade burit bort dödfödda kalvar som varit tyngre.

Hur gammal? En femton år, kanske.

Men när han böjde sig ned för att lyfta upp pojken igen var han så tung, kroppen så svår att nå kring. När han fick upp honom igen, med den fortfarande ljumma fläcken i skrevet mot hans nyckelben, fick han stanna och pusta, ta igen sig.

Det kliade på vänster underarm. Som vanligt. Han höll fortfarande i pojkens ben och drog upp skjortärmen med hjälp av tänderna. Det förbaskade födelsemärket kliade. Stort som en knytnäve och mörkt som hårdbajs.

Du har det efter fadern, sa hans mor. Men vem fadern var sa hon aldrig.

 

Det var inte hans fel. Han var hemma med modern när de andra pojkarna var ute och dansade, blev fulla och fäder efter en natt i härbret. Han bad ett par gånger att få veta vem som var hans far. Men hon sa att det behövde bara gud veta.

Och att det inte hade skett på något härbre.

 

Jan-Olof satt i köket när Axel Axelsson klev in.

Han knackade inte utan gick rakt in i hallen. Han tog inte av sig skorna; han gick rakt in i köket.

Axelsson nickade åt honom, när han såg att han satt vid köksbordet, det orangea håret som fanns kvar låg svettigt mot flinten.

Han satte sig inte ned. Han gick ett varv på köksgolvet och ställde sig vid fönstret.

– Du har inte sett pojken min?

Jan-Olof skakade på huvudet.

– Nähä.

Axelsson såg ut genom fönstret. Skådade ut i mörkret, skådade utan möjlighet att kunna se pojken sin som låg nedgrävd i gödselhögen.

 

Det var ju inte hans fel. Så han skulle hålla käften. Han visste hur han beskrevs på byn. Eljest. I bästa fall. Men det var inte hans fel och gjort var gjort och ingenting skulle ändra på det.

 

Axelsson kom igen efter ett par dagar. På samma vis. Rakt in i huset och in till köket utan att knacka eller säga hallå.

– Det sägs att Petter gått hitopp.

– Jasså, sa Jan-Olof.

Axelsson stod vid köksfönstret igen. Det var kyligare. Han hade en grön mössa på huvudet.

– Men du har inte sett han?

– Nej. Jag har ju int det.

Jan-Olof kände för all del med den magre mannen som nästan blivit gubbe. Skägget hängde långt ned på bröstet, tunt och rakt, lika apelsinfärgat som hårstråna runt hjässan. Inte som far sin, som varit stor och med skägg som jultomten.

Men det var inte hans fel.

 

– Jag såg att du sureldar. Det är svartrök ned till vägen.

– Ja, det är blöta klampar, sa Jan-Olof.

– Jag har torrved, om du behöver, sa Axelsson.

– Nej, det går bra.

Axelsson stod vid sitt fönster.

– Gammeltanten, Gustafssons änka bortmä korsningen, säger att hon såg Petter gå hitopp när hon åkte taxin till busstationen. Hon skulle till systern sin i stan. Hon har varit borta en vecka och hade inte hört något förrän nu, när hon kom tillbaka. Hört att Petter är borta. Och då kom hon ihåg. Att Petter gått hitopp.

– Ja, jag har då inte sett han, sa Jan-Olof.

– Nej, sa Axelsson.

 

Axelsson fortsatte komma. Han knackade inte, tog inte av skorna. Jan-Olof började koka eftermiddagskaffet vid tre i stället för fem. För att det skulle vara varmt och hinna sjunka tills Axelsson kom. Han fick sin egen kopp. Jan-Olof hällde upp kaffet i moderns gamla lavendelfärgade blankkopp med krussedulligt handtag. Han diskade den inte mellan gångerna, det var ju bara Axelsson som drack ur den.

Han frågade inte efter pojken sin varje gång. Det var mest i början.

Ibland satt de tysta runt det gulnande furubordet i köket och såg ut genom fönstret.

Det drog mot höst, och björkbladen lossnade från grenarna och fastande mot fönsterglaset. De våta och råa mornarna höll dem kvar, tyngde ned dem så de långsamt gled ned på blecket och skrumpnade ihop.

Axelsson bytte den gröna mössan mot en i brunt skinn med fodrade öronlappar.

 

Han talade då och då om Petter.

– Han hade en vacker sångröst. Han sjöng i kyrkan vid jul. Ja, det blir ju inte att man går dit på söndagar i vanliga fall. Inte som när vi var små.

Jan-Olof nickade.

– Kommer du ihåg. Vi satt bredvid varandra på raden längst bak. Mor din brukade sitta bredvid far.

Jan-Olof nickade.

– Petter sa alltid att han tyckte de var taskiga mot dig, nere på byn. Att du inte alls var så konstig som de sa. Han tyckte att du liknade farfar, sa han.

– Skägget mitt är väl lite detsamma, sa Jan-Olof.

 

En torsdagseftermiddag var han sen. Kaffet hann kallan på spisen. Jan-Olof funderade om han skulle gå ned till storvägen för att se om han ramlat och slagit sig.

Till slut kom han. Kanske hade han haft brått. Mössan satt bak och fram.

 

– De slutar leta nu, polisen, sa han.

– Jaha, sa Jan-Olof.

– Det har gått så lång tid tycker de. Nu är det inget mer att göra. Alla mossor, alla träsk, alla diken, alla sjöar, alla åar, alla forsar, till och med bäckarna är genomsökta. Nu finns det inga fler ställen kvar att leta på.

Axelsson satte sig vid bordet. Han hade tagit av sig skorna. Han drog av sig mössan med öronlapparna. Hårstråna var statiskt laddade och reste sig rakt upp. Den guldröda glorian hoppade upp och ned när han började gråta.

 

– Du ska inte slå, Jan-Olof. Du ska inte slå.

Hans mor hade blivit ond på honom när han klippt till en annan pojke i skolan. De hade kallat honom fet och dum som vanligt och han hade fått nog. Under sommaren hade han växt en decimeter och var till hösten längst i klassen.

Han tyckte inte om när hon var arg. Det värsta var när hon blev ledsen.

– Du är min ängel, Jan-Olof. Men du får inte slå. Slår du, då hamnar vi inte i himlen när vi dör. Du vill väl att jag ska få komma in i himmelrike? Att vi ska få vara tillsammans där?

Hon höll hans kinder i sina händer. De var runda och fyllde hela hennes kupade handflator.

Han nickade.

Han slog inte nästa gång de kallade honom fet och dum.

Han tyckte inte om när modern grät.

 

När Axelsson grinat i över en timme bestämde han sig. Så fick det bli.

Karln skulle inte sluta. Och Jan-Olof visste att det värsta var att inte veta. Verkligheten kunde vara som den ville, men att inte veta kunde knäcka en man så han till slut aldrig lämnade sin gård.

 

Han tog med honom till gödselhögen.

Han pekade ned i skiten.

– Där ligger pojken din.

Axelsson nickade.

– Jag trodde nästan det.

Jan-Olof böjde sig ned och tog upp slöyxan som låg i höstgräset.

– Men det var en olyckshändelse, sa han.

Axelsson petade med stöveln i högen och nickade.

Pojkens ena hand trillade fram bland mörkbruna lortar. Naglarna hade gulnat och huden var blå.

 

– Jag vill begrava han, sa Axelsson.

– Jo, sa Jan-Olof.

– En fin begravning vid sjön, vi får ringa tremänningarna i Pite och de bortflyttade i Stockholm. Det blir mycket folk. De får väl bo i lagårn de som inte får plats. Klassen hans vill nog komma dom med, och lärarinnan.

– Jo, sa Jan-Olof och gungade med yxan i handen.

– Och grannarna, även om de är ofärdiga. De vill säkert vara med. Det blir mycket mat. Jag får ta från fjolårsälgen i frysboxen. Vi får börja laga dagen innan för att bli färdiga. Och drickat, ja, drickat.

– Jo, sa Jan-Olof.

Axelsson tittade fortfarande ned i högen.

– Vi får ringa någon, sa han. Vi får ringa Larssons så de kommer med likbilen.

– Jo, sa Jan-Olof och lät yxan falla ned på Axelssons bakhuvud. Han hade sträckt upp den över sitt huvud, upp mot himlen, och det enda han gjorde var att låta den falla med markens egen dragningskraft. Kanske var det rosten som gjorde att yxan var så tung.

Axelssons skalle sprack som ett ägg som rullar ned från kylskåpshyllan och slår i linoleummattan.

 

De låg i gödselhögen. Far och son.

Jan-Olof hämtade spaden. Axelsson arm låg halvt ute i gräset. En klocka satt runt handleden. Han tänkte att det var synd att förstöra och slänga bort en sådan fin klocka.

Han drog upp skjortärmen på Axelsson. Ovanför klockremmen fanns ett fult födelsemärke.

Stort som en knytnäve och mörkt som hårdbajs.

Han drog fram armen på sonen och tittade. Samma där. Det verkade gå i arv. Från far till son.

 

Det var nog som mor sagt. Det hände inte på något härbre. Men Axelssons far och hans mor hade alltid hjälpts åt att koka kyrkkaffet. Det fanns ett stort skafferi i församlingsköket. De hade hämtat kaffet där.

Det hade känts bättre med härbret.