Tredjeplatsen: Dödsmässa av Hanna Wedel

Varför tog jag inte stövlarna?

Det kippade när hon gick, leran hade krupit upp på sidorna av joggingskorna och var på väg mot ovansidan. Mot det där tunna nätliknande materialet.

Eller åtminstone ett par ullsockar. Bomull är ju värdelöst. Man blir kall direkt.

Men snart måste hon väl vara ute igen. Eller? Hon kunde inte riktigt begripa hur det hade gått till. Brukade alltid ha någorlunda koll. Visst, lokalsinnet var kanske inte det bästa. Men ändå. Så här åt helvete fel hade hon aldrig gått förut.

Det värsta var att det började mörkna. Hon var inte den räddhågsna typen, men att vara vilse i en stor skog i slutet av november var inte roligt. Det skulle snart vara becksvart.

Och så den där jävla telefonen! Hur kunde jag glömma den?

För säkert hundrade gången försökte hon komma ihåg hur det såg ut där hon hade gått fel. Det hade funnits en stor sten där, till höger. Om hon bara kom tillbaka dit, där stigarna korsade sig, så skulle det lösa sig. Men hur hon än vände och snurrade runt bland träden så hittade hon inte tillbaka. Det såg likadant ut överallt.

– HALLÅÅÅ, ÄR DET NÅGON HÄR? HJÄLP! JAG HAR GÅTT VILSE!

Inget svar. Det enda som hördes var vinden som surrade i trädkronorna och hur det knäppte och gnisslade när stammar gneds mot varandra. Skogens ljud, inga mänskliga.

Hon förbannade sig själv, önskade hett och innerligt att hon aldrig fått den idiotiska idén att ta en promenad för att bli av med baksmällan. Bylsade till halsduken så att den gick upp ordentligt under hakan och drog luvan över mössan. Det blev allt svårare att se mellan träden.

Paniken slog till som en elektrisk stöt i kroppen.

Vad ska jag göra? Ska jag sova under en gran?

Det var lika bra att inse, hon hade varit vilse i skogen i flera timmar nu. Om hon hade otur gick hon åt fel håll. Och då kunde hon nog vara borta i ett par dagar. Eller ännu längre om det ville sig illa. Det här var inte en liten dunge. Det var Finnmarken. Tiomilaskogen. Hon skulle inte hitta hem innan det blev natt.

En djup suck rullade upp genom kroppen, när den kom ut lät den mer som en snyftning.

Kom igen, jag måste lösa detta. Tänk rationellt.

Kanske var det inte så dumt med en gran ändå? Om hon hittade någon som var riktigt stor och tät.

Ja, det ska jag göra.

Hon såg sig omkring, gick fram till närmaste träd. Böjde sig ner, strök handen utmed marken. Det var visserligen mjukt av barr under, men detta var en ganska ynklig representant för gransläktet. Gles och torr. Hon skulle bli dyblöt om det började regna.

Plötsligt hade fokus skiftat från att hitta hem, till att hitta sovplats. Det kändes inte lika övermäktigt. Deppigt, men genomförbart.

Benen började springa av sig själva, små steg, inte särskilt fort. Blicken vandrade från sida till sida, nu gällde det att inte missa något. Mest var det tallar. Höga, raka stammar med vajande tak däruppe någonstans. Men rätt många granar också. Det borde finnas någon som skulle funka. Mörkret föll snabbt nu, hon hade inte mycket tid på sig. Skuggor skymtade förbi i ögonvrån, alltid i ögonvrån, så där i dunklet, lite perifert.

Man skulle lätt kunna få för sig att man inte var ensam.

Något prasslade till under fötterna. Hon hoppade åt sidan och höll på att ramla. Det var en plastpåse, vit och glänsande. En hälsning från civilisationen. Bilder på asfalt och gatlyktor flimrade förbi på näthinnan. Bilar och skorstenar. Hon skulle aldrig mer säga att det var fult.

Så såg hon den. Visste att den var perfekt. En hög och bred gran, med kraftiga grenar som hängde ner mot marken. Skyndade sig fram och sträckte in handen. Underlaget var torrt och sviktande. Hon förde undan några döda kvistar och kröp in. Jo, här kunde hon känna sig säker. Hon rafsade ihop lite grenar och försökte göra en bädd av dem. Lade sig ner, stoppade in händerna mellan knäna och bara väntade.

Efter bara några minuter kom kylan. Den nosade upp henne, strök omkring, tog sig in i linningar och skarvar. Smekte hennes rygg, lovade mer. Hon kunde inte göra något annat än att bara ligga där och hoppas att den skulle ge sig av.

Så började magen skicka sura hälsningar upp genom halsen. Hon var sällan hungrig när hon var bakis, och så länge hon irrat omkring med adrenalinpåslag hade hon inte hunnit känna efter. Men nu satte det igång att krampa och vrida i mellangärdet. Hon drog ihop sig och försökte hålla tankarna borta från nuet.

Gårdagskvällen ramlade över henne. Middagen. Thomas surande.

Han är så präktig. Ett glas hit eller dit spelar väl ingen roll.

Längre än så kom hon inte i tankarna. Det var något som rörde sig. Alldeles framför ansiktet. Hon var säker på det. Kunde inte se, det var svart nu. Men hörde. Små, tassande steg. Kände luften flytta sig. Förmodligen bara en liten mus. Eller något annat djur som hon inte kunde namnet på. Vad kunde det finnas i skogen? Sork? Ekorre? Bara den inte började klättra på henne.

Hon viftade med armarna, smällde med knäna.

– Bort! Här är det upptaget!

Ett litet uppehåll, sen började den röra sig igen. Långsamt, smygande. Men hon visste att den var kvar.

– Det var då faan! Ge dig iväg.

Då kände hon plötsligt hur den strök henne på kinden. En liten, liten hand. Men ändå. En hand. Hjärtat stannade några sekunder. Sen sköt hon ut i en reflex, viftade, slog. Missade.

Det fanns ingen där. Bara en gren som hängde ner. Hon rev av grenen och kastade iväg den.

Ligger jag här och inbillar mig? Skärpning! I morgon kommer jag skratta åt det här.

Men just nu var det svårt att se något roligt alls i situationen. Hon försökte tvinga sig att tänka på Thomas, försökte se honom framför sig. Hans ljusa krull i nacken, den varma islandskoftan.

Så hörde hon det igen. Samma smygande, tassande.

Och det värsta.

Ett fnitter. Ett litet, hjärtligt fnitter.

Ett helt mänskligt ljud, som inte kom från henne själv. Det var som en oändlig trötthet sänkte sig ner över henne. Hon orkade bara inte med detta. Orkade inte tänka ut vad det handlade om. Kanske höll hon på att bli galen. Eller också höll hon inte på att bli galen. Hon visste inte vilket som var värst. För om det inte var hallucinationer, då måste det ju vara någon där. Och det var fasansfullt att tänka på.

Då strök den hennes kind igen. En liten kall och hård hand.

Hon skrek rakt ut. Rullade runt och kastade sig ut från granen. Snörvlade och grät. Bara sprang. Antagligen ännu längre in i skogen. Det spelade ingen roll nu. Hon måste bort. Hon snubblade fram, höll händerna högt, beredda att ta emot om hon föll.

Träd rusade förbi, stora stenar, berg. Det var ett under att hon höll sig på fötterna. Luvan hade halkat av och slog hårt mot ryggen.

Vad fan var det där egentligen?

Plötsligt kändes det som att taket ovanför henne försvann. Hon saktade in lite. Jo, här var inte lika tätt med träd. Någon slags glänta. Och mitt i gläntan skymtade något hon kände igen. Ett jakttorn. En människans skapelse. Mitt ute i ödemarken. Då hade det funnits andra här före henne. De hade suttit där uppe, trygga med sina gevär, och väntat in älgarna.

Hon skyndade sig fram. Tog ett tag om ena stolpen, skakade den så hårt hon kunde. Helt stabil var den inte, i ett annat läge skulle hon avstått. Men nu var det inte mycket att be för. Hon torkade bort snoret som rann och började klättra upp för stegen. En pinne gick av under foten och hon fick flisor i händerna. Hon kastade sig in i ett hörn, kröp ihop, sittandes. Lungorna hävde luft ut och in i hårda flämtningar.

Nu sitter jag här tills det blir ljust.

Hon gjorde andningsövningar från yogan. I ett annat liv, helt overkligt nu. In genom näsan, ut genom munnen. Stötte ut luften i en hård pust. Men fortfarande skenade hjärtat.

Försökte fokusera på allt hon kunde se och höra. Lät blicken vandra och insåg att det fanns olika grader av svart. Svartast var träbyggnaden, hennes tillflykt. Som kol, ogenomträngligt. Ovanför den var himlen faktiskt lite ljusare. Mer som ett glas där någon tvättat en pensel med massor av vatttenfärg. Men fortfarande svart. Det visslade genom springorna i plankorna. Träet under henne var fuktigt och hon hade redan börjat få ont i skinkorna. Det spelade ingen roll om hela bakdelen somnade, hon skulle ändå inte flytta på sig. Hon förberedde sig för sitt livs längsta natt.

Först trodde hon att det bara var sinnena som spelade henne ett spratt.

Hon stelnade till och slutade andas. Sen spred sig impulserna blixtsnabbt genom nervsystemet.

Hörseln registrerade ett prassel, precis bakom vänsterörat. Känseln registrerade att håret rörde sig på samma ställe. Det var något där, något litet, som klättrade. Hon kunde inte styra sin kropp, den agerade helt reflexmässigt nu. Handen for ut och slet loss det som fanns där. Hon kunde inte se vad det var. Men hon kunde känna. En liten varelse, inte större än en ekorre. Men detta var något helt annat. Den var kall, sträv, med armar och ben som en människa. Hon hade fångat den runt midjan. Så kom det där ljudet igen. Fnittret. Det fasansfulla.

Hon klämde åt. Spände alla handens muskler och pressade så hårt hon kunde. Den slingrade sig och försökte komma loss. Gnisslade och pep. Men hon fortsatte krama, oförmögen att göra något annat än just det.

Då brände det till, på det mjuka, köttiga stället mellan tummen och pekfingret. Sved som ett getingstick.

Var den giftig?

Hon for upp på benen. Hävde sig på tå och fick till en ordenlig sving med armen bakom sig. Kastade så långt hon kunde. Ändå inte tillräckligt långt. Hon hörde ljudet när den slog i stenen.

Smack.

Nu har jag dödat.

Hon satte sig ner, skräckslagen och förtvivlad. Den måste ha följt med från granen, hoppat upp i luvan.

Jag skulle inte kastat den.

Det skulle bara bli värre. Hon visste det, kände med hela sitt jag.

Så gick tiden. Det var tröttsamt att vara på helspänn, men hon kunde inte koppla av. Det spände i handen, blev varmt när giftet spred sig mot armbågen. Hon försökte röra fingrarna hela tiden, försökte intala sig själv att de inte domnade bort.

Kanske hade hon suttit en timme, eller två. Hon visste inte. Hade ingen klocka, ingen mobil. Inget hon kunde klamra sig fast vid.

Men det kom till slut. Det hon väntat på. Något slags straff skulle hon få, det förstod hon. Det började som ett avlägset mummel. Svårt att urskilja i vinden. Ändå visste hon att de var där. Kände deras missnöje. Hon ställde sig försiktigt på knä, stel och öm. Reste sig långsamt upp. Jatkttornets kikhål var förmodligen perfekt när man skulle speja på älgar i gryningen. Men det var svårt att se något mitt i natten. Hon såg rörelser. En samling runt stenen. Det tjattrades och knorrades. Ljudet böljade, upp och ner, som en underlig, otäck sång. En dödsmässa.

Hon kunde inte sluta titta, ville slippa detta men kunde inte låta bli. Inte ens när de lämnade stenen och började röra sig mot hennes tillflyktstorn släppte hon dem med blicken. Stod kvar, fastfrusen och bara väntade. Det var ändå ingen mening med att försöka fly.

– Snälla förlåt. Gör mig inte illa.

Gråten var våldsam och omskakande.

De närmade sig, vällde upp för stegen. Hon fick fart. Sparkade, fäktade, hur många var de egentligen? De drog i henne, slet i kläder och hår. Rev och bet. Betten sved, hon skrek. Hon slogs allt hon kunde, kämpade för sitt liv, men hade inte en chans. Giftet gjorde henne svag. De drog henne ner för stegen. Hon grät och landade på marken med en duns. Sen bar de bort henne. Hon flämtade men var för trött för att slåss. Lät sig bäras iväg, helt nära marken, på ilskna, farliga små armar.

Hon försvann bort, stötvis, och kom tillbaka igen. Kanske svimmade hon i omgångar, mikrosekunder. Världen flimrade förbi, sådan den var nu. Stammar och skuggor. Vissna gräsruggor. Hela tiden detta vresiga mummel.

Vart var de på väg? Hon spände nacken och försökte lyfte huvudet för att få bättre sikt. Ansträngningen var för stor, hon gav upp utan att ha förstått. Men något hade hon sett. En trädlös himmel. Och en yta.

 

I svaga stötar kunde hon känna doften. Svavel blandat med pors. Det var ingen tvekan. Det fanns en tjärn där framme. Vatten.

Världen försvann bort igen. Kom tillbaka. Tjärnen var nära nu.

De ska dränka mig!

Insikten gav henne kraft. Det var nu, eller aldrig. På något sätt lyckades hon försätta sin bedövade kropp i alarm. Adrenalinet rusade till.

Jag ger mig inte utan kamp.

Vred kroppen åt sidan, ställde till lite oordning i ledet. Svaret blev det väntade, de tog hårdare tag om henne, någon bet. Men denna gång fungerade inte giftet dämpande. Istället blev hon fly förbannad. Hur kunde de ta sig rätten?

Hon hörde ett vrål, insåg att det kom ur hennes egen strupe. Förundrades över styrkan i det. Och utan att hon egentligen förstod det själv lyckades hon ta sig upp på fötter igen. Allt snurrade, men det spelade ingen roll. Hon fortsatte skrika.

Sparka.

Stampa.

Döda.

Raseriet var underbart. Hon kom loss, och lyckades fly. Sprang, vingligt och osäkert, men ändå. Hon sprang. Bortåt. Slutade inte. Matade sig genom skogen, arbetade sig fram. Och sen kom belöningen.

Hon snubblade, hade inte sett den på håll. Ett dike, hon trampade luft, hickade till. Och stöp med ansiktet rakt ner i grus. Sträckte ut handen framför sig, smekte asfalt. Det var inte möjligt!

Vägen.

Hon låg i vägrenen och snyftade. Kravlade sig upp igen, travade på. Så underbart att ta sig fram på asfalt. Förväntade sig inte att möta någon, det var ändå natt i november. Men vägen skulle förr eller senare ta henne till civilisationen.

 


 

Huvudet var tungt, ljuset fruktansvärt.

Kan ingen jävel släcka!

Allt välbekant, ändå nytt. Rullgardinen densamma, men den lilla strimman morgonsol som trängde sig igenom på sidan skar som knivar i ögonen. Thomas trygga, breda rygg framför henne. Att hon lyckades ta sig hem till honom, det var ofattbart. Hon var nog fortfarande i chock. Han skulle inte tro henne, ingen annan heller. Minnesbilder flimrade förbi, mörker, träd.

Aldrig mer att jag går in i en skog.

Nu skulle hon bara ägna sig åt sådant som vanliga människor gör. Arbeta. Gå på bio, njuta av mänskligt sällskap.

Hon lyssnade till Thomas andning. Hur kunde det finnas något så underbart i denna värld?

Han hade knappt märkt när hon kröp ner i sängen. Hade bara vänt sig på sidan och lagt armarna om henne. Hon måste ha somnat med en gång.

Det är honom jag vill leva med.

Hon var redo. Och efter igår mer redo än någonsin. Nu ville hon att livet skulle vara stabilt och förutsägbart. Hon kisade försiktigt, lyfte handen, strök hans mjuka hud.

Det var då hon såg det.

På handen, mellan tummen och pekfingret hade det börjat växa ut hår. Sträva, hårda, hårstrån.

Nu blir jag galen på riktigt.

Och sen bröt det ut.

Omöjligt att stoppa.

Fnittret.