Väckning vid sju, direkt till jobbet, upp på trucken, plocka ihop, lasta av, börja om. Tio ton spritflaskor lyftes om dagen. Tretton timmar i sträck. Sex dagar i veckan.
Han behövde övertiden.
Glasflaskorna klirrade. Det var aldrig tyst.
Hans föräldrar var på besök i Oslo och han valde att sluta tidigare. De åt på Peppes Pizza som de trodde var så gott, men som bara var sådär. Vanligtvis bodde de alltid hos honom, men nu fick de inte plats. De var redan fem stycken som delade på femtio kvadrat.
Klockan var halv nio på kvällen. Pappa erbjöd skjuts. Han avböjde. Mamma insisterade. Han avböjde. Vägen hem till den trånga lägenheten kunde han andas.
På trikken smsade han och bytte musik på sin ipod. Bussen var full med folk. De som satt bredvid honom var alldeles för nära och tryckte mot hans axel. De viskade till varandra. Den stora och Den lilla. Han ignorerade dem.
Vid övergångsstället stod de bredvid honom och sökte ögonkontakt. Han sparkade bort lite snö från den kraftiga arbetskängan och höll nere blicken.
När det blev grönt gick han snabbt in på gatan där han bodde. Upp runt krönet och han skulle vara hemma. Den höga hälen var förstärkt och skar in i hälsenorna. Snövallen byggde upp en mur mellan trottoaren och vägen.
Den lilla kom efter honom och knackade på hans axel.
”Har du en lighter?”
Han såg förvånat upp och tog ur ena hörluren.
”Förlåt?”
”Har du en lighter?”
”Nää, jag röker inte. Tyvärr.”
Han gjorde sin röst ljus, precis som han hade gjort när han jobbade i butik. Den vänliga och beklagande rösten. Vände sig sedan om för att gå. Den lilla sprang och ställde sig framför honom.
”Kan jeg låne mobilen din?”
”Jag är ledsen. Jag kan inte.”
”Jeg skal bare ringe noen. Det tar ikke lang tid”
”Jag har inte norskt nummer och det skulle bli svindyrt. Hade gärna hjälpt dig… Släpp mig för fan!”
Den lilla höll ett hårt grepp om hans handled. Jackan svischade när han försökte dra sig loss.
”Du vet hva jeg gjør hvis du prøver å lure meg.”
Han hoppade över snövallen och halkade. Greppet om handleden försvann och han skyndade sig upp. Snabbt, men utan att springa gick han över gatan.
Ut ur skuggorna kom Den stora och grep tag i honom med ett lätt skratt.
”Vi bare kødder med deg! Drit i han.”
Han såg upp och Den stora krokade sin arm under hans.
Den lilla slöt upp på andra sidan och de började gå armkrok upp för den branta backen. Den stora hade en vit dunjacka. Den var mjuk och han lutade sig mot Den storas arm, bort från Den lilla. De två pratade med varandra över hans huvud. Ibland skrattade han till vad de sa för att visa att han gillade dem. Alla tre gick långsamt. Marken behövde plogas igen. Den stora hade en grov norsk dialekt.
”Du vet hva de kaller meg?”
”Vadå?”
”Vet du hva de kaller meg?”
De hade stannat och de två såg på honom med allvarliga miner. Nu var de nästan längst upp i backen, långt borta från alla fönster. Det fanns inga gatljus där de stod, men han kunde se det gula ljuset från sin lägenhet en bit bort.
”Vet du hva de kaller meg?”
”Jag är ledsen, men jag förstår inte vad du säger.”
Den stora suckade och tittade på Den lilla. Sedan flinade de. Han flinade allra mest. Han ville inte visa att han var rädd.
”Vet du…”
Han nickade.
”… hva…
Han nickade ännu en gång.
”Vet jag?
”… hva de kaller meg?!”
”Vad de kallar dig? Om jag vet vad de kallar dig?”
”JA!”
Han låtsades fundera, men andra tankar snurrade. Borde han veta vilka de var? Vad var rätt svar?
”Jag har faktiskt ingen aning.?”
”Lille Tyson.”
Han skrattade lite för att visa att det var roligt.
”Okej.”
Ingen sa något på några sekunder. Av ren nervositet kände han att han behövde säga något mer.
”Coolt.”
Den stora nickade och ställde sig i profil. Högra sidan på hans huvud hade rakade streck. Det var en liten glipa i hans korta tuppkam.
”Vet du hvorfor?”
”Varför du kallas så?”
Den stora nickade igen.
”Ingen aning.”
Den stora knöt näven och sträckte fram sin överarm.
”Sjekk her.”
Den lilla nickade och log. Han tog av sig sina handskar och klämde på Den storas biceps. Det var bäst att spela imponerad.
”Oj! Jävlar. Bra jobbat.”
Den stora grymtade till och log. Galla steg upp i halsen på honom och han bad tyst om att det var rätt svar.
Luften for ur honom när Den stora puttade honom i bröstet. Han föll baklänges och Den lilla började skratta tyst och hysteriskt. Snö kom in i ärmarna och sved på hans eksemtäckta handleder. Den lilla dansade omkring honom. Han reste sig och försökte se vänlig ut. Om de gillade honom skulle inget hemskt hända. Den stora stod lugnt och såg ner på honom. Den lilla ylade och smackade med munnen. En elefant och en hyena.
”Ok, du har to valg. Gi meg mobilen eller ipoden din eller så slår jeg deg i trynet!”
Det smakade peperoni i munnen.
Gör som de säger annars kan de slå ihjäl dig. Var till lags och gör inget motstånd.
Han grävde i fickorna på sina arbetsbyxor. Mobilen halkade ur hans grepp två gånger innan han fick upp den. Den stora ville ha den eller ipoden. Han sträckte fram båda två. Ipoden i höger hand, mobilen i vänster.
”Vilken vill du ha?”
Den stora slog honom över armen och slet till sig båda två.
”Begge for faen! Er du helt idiot?”
Ta inte allting bokstavligt. Var dem till lags.
Den lilla fortsatte att skratta och svingade sin knytnäve mot honom flera gånger. Handen stannade framför hans nästipp.
Peperoni och kalla handleder.
Peperoni och kalla handleder och gör vad de än säger.
Han visste inte vad han skulle göra och såg på Den stora, sedan på Den lilla som fortsatte slå. Skulle han spela rädd?
Saliv stänkte ur Den lillas mun.
”Har du noe mer?”
Det var bara Den stora som pratade. Hade de bestämt det innan? Varför hade de kallpratat med honom? Visst hade de varit med på bussen?
Sladden luggade honom i brösthåret när Den lilla slet upp hörlurarna ur halslinningen. Den stora kollade igenom ipodens listor.
”Hva anner har du?”
Han började slå sig själv över ben och fickor i hopp om att hitta något mer. Om han gav dem allt han hade skulle de gå. I högerfickan fann han en tvåhundralapp och höll upp den i luften. Den lilla tog den ur hans hand och drog ner dragkedjan på hans jacka. En kall hand kittlade honom över bröstet och tog hans plånboken.
”Drit i det. Han blokkerte bare.”
Den lilla tog plånboken ändå.
Han hade inget mer att erbjuda dem. Det kliade i hans hårbotten och han såg upp mot fönstren längre bort. Tänk om det inte var tillräckligt? Skulle de slå ner honom då? Ville de göra något annat? De kunde göra vad de än ville. Ett ord och han skulle klä av sig naken. Vad som helst.
”Har du noe mer?”
Han sökte igenom innerfickan.
”Jag har… två och femtio.”
”Behold de.”
”Tack.”
Den lilla backade och Den stora klev fram och la armen runt hans axlar.
”Du vet det ikke er noe personlig. Vi gjør det her bare.”
”Jag förstår.
Ni har inget val.
Ibland är det såhär.”
Han skulle inte käfta emot. Han skulle vara förstående. Bara de inte blev arga på honom.
”Men hvis du sier dette til noen. Jeg tuller ikke. Jeg vil drepe deg. Drepe deg hvis jeg hører det minste.”
”Självklart. Oroa dig inte.”
Den stora släppte taget om honom och började gå tillbaka ner för backen. Den lilla kom efter.
”Vänta!”
De stannade. Han svalde och fuktade läpparna.
”Skulle jag kunna få tillbaka min plånbok? Det kommer vara en massa strul annars och jag vet inte…”
Den stora och Den lilla såg på varandra.
”Okej.”
De kastade plånboken på marken framför honom.
”Tack, tack så mycket.”
De gick snabbt därifrån.
Han stod kvar.
”Hej då.”
Snön föll omkring honom och himlen var ljus. Klockan var bara nio. Han hade blivit rånad.
Han svängde runt och började springa allt han orkade. Två hus bort stannade han och började slå på dörrklockan. Hans rumskompis öppnade utan att säga något i porttelefonen. Trappstegen var blöta av smält snö.
Dagen efter sjukanmälde han sig. Hans föräldrar följde med honom till polisstationen och lämnade in en polisanmälan. Polisen i luckan försökte trösta honom och sa att de skulle få fast Den stora och Den lilla. Han behövde inte vara orolig. Klockan tre kunde han komma tillbaka och lämna ett vittnesmål.
Han gick inte dit. Tänk om de skulle ta fast dem, vad skulle hända då?
Istället gick han tillbaka till jobbet.
Väckning vid sju, direkt till jobbet, iväg på trucken, plocka ihop, lasta av, börja om. Tio ton spritflaskor lyftes om dagen. Tretton timmar i sträck. Sex dagar i veckan.
Han behövde övertiden.
Glasflaskorna klirrade. Det var aldrig tyst.
Vägen hem till den trånga lägenheten höll han andan.
