Den, säger hon, utan att tveka, och för pekfingret mot det glänsande syntethåret i färgkartan. Chestnut. Kartan pryds av unga kvinnor med böljande blanka hår i intensiva kulörer. Hennes eget hår är mest grått, även om spår av hennes naturliga, bruna färg anas. Nu ska det bli rödbrunt. Hon ska komma fram lite, som hårfrisörskan sagt. Inte vara grå mus längre. Och hennes gröna ögon, säger frisören, kommer att bli riktigt vackra till nyansen som hon valt ut.
I spegeln betraktar hon sitt gamla jag. När blev hon tant? Över det svarta skynket sticker tanthuvudet upp, svävar liksom fritt från resten av kroppen. Kroppen som sitter kvar under tyget, en trekantig klump, lika bra att gömma den under ett tält. Hon hittar fickorna för händerna i skynket och sticker ut dem genom det glatta materialet. Sträcker fingertopparna mot ansiktet i spegeln och blir hel igen. Rör vid tantkinderna på andra sidan: Det är inte ditt fel; nu går vi vidare. Radions skval en behaglig matta att sjunka in i. Hon har ljust lack på naglarna, knappt så det syns, men hon vet.
Nu kommer hårfrisörskan med en skål och en pensel, som påminner om en sådan hon brukar pensla äggula på kanelkransarna med. Skålen skramlar till mot vagnen av rostfritt stål. Hårfrisörskan känner på håret i sina händer, testar hur det lockar sig om man ruskar lite i det. Säger att hon har tjockt hår, fin kvalitet. Så böjer hon sig ned och möter hennes blick i spegeln. Hårfrisörskans svarta, kaxiga hår nuddar hennes egna grå. Frågar, med oväntat allvar i rösten: Är du säker nu? Ja, hon är säker. Hon är redo för förvandling. För det är inte bara hårfärgen. Inte bara skalet.
Hon tänker på andra rödhättor; filmstjärnor som ler mot kameran, på ett annat sätt än de blonda. Mer karaktär. Och karaktär har hon ju gott om själv. Eller hade åtminstone; vem hon är nu är hon inte helt på det klara med; det har varit vi under så lång tid. Den där personen, som man var innan maken, innan barnen. Innan sveket. Hitta tillbaka nu. Bygga nytt. Hon, den där unga, är blond.
Hårfrisörskan penslar på färgen i benan först. Den är sval och skön i hårbotten. Försiktigt i hårfästet, så att färgen inte hamnar i pannan. Händer man kan lita på. Andra händer tror man att man kan lita på. Håller om en i dansen, fångar in midjan efter snurren, så det riktigt pirrar i magen.
Så en plastpåse över det hela. En kokong. Vill hon ha kaffe medan hon väntar på att färgen? Eller kanske ett glas vin? Får man verkligen? Ja. Jo, man får. Det nya jaget både vågar och får, även om det är precis efter lunch. Hon känner hur färgen i håret verkar, ja egentligen kan hon ju inte känna det, men förvandlingen håller på att ske och den börjar i lungorna, i luften, full av kemi och parfym, som hon andas in här på salongen, och den börjar i hårrötterna. Och möjligen syns den redan lite i klibbet under plasten.
Traven med damtidningar – hon tar den översta och tittar på kändisarna och deras premiärliv. Några känner hon igen, andra inte. Fyndiga rubriker och så zigzagmönstret mellan paren som ska skilja sig. I verkligheten syns det inte några zigzag, man bara står där i dansen ensam, dansen som blev en trött promenad över golvet. Inget pirr, inget snurr. Inga händer som fångar. Något ledset sätter sig i vägen i halsen när hon ska svälja. Hon blundar, låter det som bränner där bakom ögonlocken bränna klart. Det går över och det röda vinet glider ned, smakar gott. Men det är ingen tröst.
Hårfrisörskan lyfter på plasten och håller en slinga i handen, ser om färgen har satt sig. Och det blir dags att skölja. Vattnet är ganska varmt, men när hon får frågan om det är lagom, säger hon att det är det. Sedan ändrar hon sig och säger till, förvånad över hur lätt det kan vara. Den ljumma duschstrålen och hårfrisörskans varliga händer som aktar så att vattnet inte rinner ned i ansiktet. En mors strykning över pannan. Hon säger att det ser fint ut, hur nyansen träder fram. Handdukar mjuka mot nacke och panna.
Och hon går med på att ta av en bit på längden, hårfrisörskan klipper och småpratar och hon ser hur färgen förändras medan håret torkar. Den klär henne. Hon drar ett skämt om blondiner, harmlöst, men det fungerar inte riktigt. Hårfrisörskan skrattar ändå, fast det hörs att det är ansträngt. Så kommer hon på att det är hans skämt. Har hon några egna egentligen?
Hårfönen fyller salongen med ljud och hon slappnar av, behöver inte prata just nu. Värmen får hennes kinder att glöda under det rödbruna, nya. Och hon ser vad hårfrisörskan menade med ögonen, att det gröna. Frisyren framträder, hon förstår hur det är tänkt. Elegant, tänker hon och även om ordet är främmande, kan hon ändå känna sig hemma i det. Så en oro att allt ska släppa när hon lämnar salongen, att känslan bara ska stanna kvar tills hon räcker fram kontokortet.
Med en matadors rörelse sveper hårfrisörskan undan skynket. På golvet hamnar kastanjefärgade hårtestar, tillsammans med osynliga bitar av hennes gamla liv. Hon reser sig, känner sig inte fånig när hon rör sig framför spegeln för att se ur olika vinklar. De andra frisörerna ger komplimanger.
Ute är luften frisk att andas. Hon hälsar på en bekant från ett tidigare jobb. Han verkar inte riktigt känna igen henne först, men så ler han och lyfter handen. Hon sträcker på sig, vinkar tillbaka. En nyckelpiga landar på hennes kavajärm, stannar, även om hon blåser på den. Så hon håller fram sitt finger och den klättrar upp med sina små ben och sina fina prickar. Den vecklar ut vingarna, verkar tveksam att flyga, men lyfter till sist och seglar iväg, upp i luften. Och när hon formulerar sin önskning, skriver den med ögonen på insidan av ögonlocken, handlar den inte om någon annan än henne själv.
