Femteplatsen: Budaren från Bagarmossen av Märta Dixelius

En walk-in-closet var det senaste. Och nu stod hon för första gången framför en.

– Bara att gå in, stänga dörren och byta om, praktiskt, vänd dig om och se på spegeldörren om du valt lämplig out-fit. Skohyllorna är verkligen fiffigt maskerade. Går också att använda som ett litet sittutrymme.

Mäklaren drog handen över den grålaserade hyllan och log lyckligt.

Elena log tillbaka, kände på sig att det här skulle bli en lyckad visning. Inte så trångt, inga barnvagnar alls, det här var en visning för folk som hade bestämt sig för att titta mer grundligt, undersöka kakelfogar och leta efter orginalgolv under plastmattorna.

Seriösa spekulanter.

En bra mäklare var det också, hälsade lika bestämt på alla, tog i hand också. Det fanns de som nosade sig till pengar och hög kontantinsats som narkotikahundar, gick direkt på sådana köpare och lämnade unga vilsna ungdomar stående i hallen utan att ens ha fått en lägenhetsbeskrivning och ekonomisk kalkyl i handen. Sådan var inte den här.

Lägenheten var ljus och fin, nyrenoverad. ”En förändring med öppna planlösningar” ja så hade hon gått och tänkt på den, som något som öppnade upp från det vanliga, drog med henne in i ljuset.

– Här har vi det bäst planerade kök jag sett, trots att det bara är ett arbetskök finns här allt man behöver. Inbyggd micro och vinhylla, spotlights ovanför diskbänken, diskmaskin och kylskåp fint dolda bakom borstad stållucka. Det här är ett kök som skiner!

– Det låter fint, tänkte Elena, ett kök som skiner.

Hon öppnade den vitmålade dörren till städskåpet, dörrknoppen var av stål. Av den gamla 40-talsinredningen fanns bara det översta hyllplanet kvar i ursprungligt skick, obehandlad björk, hon lade sin hand försiktigt på hyllplanet. Det var skrovligt och tillyxat.

– Vi har byggt in en sodastream vid vattenkranen så att dina gäster kan ta sig ett glas vatten, porlande, direkt ur kranen när de vill. Mäklaren öppnade en skåplucka och tog fram en packe med plastglas.

– Varsågoda, pröva på, när du kommer hem törstig och varm kan du på bara några sekunder få ett glas vardagschampagne, vad sägs om det?

Elena tog emot ett glas och drack i små klunkar, det smakade mycket bättre än det köpta i plastflaskor. Med glaset i hand tog hon några steg ut på den lilla balkongen och lutade sig över balkonglådorna. Visste att de kunde innehålla annat än blommor. En rökarlägenhet avslöjade hon direkt, stanken gick inte att maskera med doftljus och spray, bet sig fast i lägenhetshörnen, äckligt sötaktig. Som fem trappor upp i Wroclaw, lukten av hans hårvatten, hans cigariller och slemhosta.

– Man väljer själv sitt liv, viskade hon för sig själv, när hon nosade efter brännmärken på balkonggolvet. Man kan styra det som händer med en. Aktiva beslut tar man själv ansvar för, har man bestämt sig för att sitta och röka sig till döds framför tv-n, så har man.

Till sin lättnad fann hon inga spår av rök, men en svag doft av äpplen dröjde sig kvar där på balkongen. Äpplen i upplösning, som ruttnat och blivit till en sörja som bitit sig kvar i trätrallen, en mörk fläck där talade sitt eget språk. Den förre lägenhetsinnehavaren hade kanske haft ett lantställe med trädgård, och här på balkongen hade frukten förvarats, täckt med en trasmatta mot frosten De måste ha blivit bortglömda av någon anledning.

Hon vilade en arm på balkongräcket, genom det tredelade vardagsrumsfönstret såg hon hur mäklaren rättade till sin blå och röda scarves så att den föll vackert igen över kavajkragen. Hennes hår var blankt och blont och hölls samman med en snodd.

Elena fumlade med fingrarna över bysten och knappen där som alltid lyckades glipa upp. Det såg slarvigt ut med oknäppta knappar, hon önskade att hon tagit sin mörka dräkt, den som påminde om mäklarens. Nej, den fick hon ju inte på sig längre, det hade hon glömt, den var för liten, som det mesta i hennes garderob nuförtiden. Dags för skärpning, inget socker kaffet, inga smörgåsar med sylt. Det var bara att bestämma sig, varför gjorde hon inte det? Lev en dag i taget, mindfulness, det är nu det gäller. Tanken på att det var så enkelt och att hon inte lyckades med att bestämma sig, utlöste en svettvåg som böljade runt, över ryggen, under bysten, upp mot näsvingar och hårfäste. Hon slet av sig koftan, la den över axeln, tog några snabba steg mot hallen.

Dörren till det optimalt planerade badrummet låg där. Hon öppnade den försiktigt, möttes av vitt kakel och svart golv med värmeslingor. En kortvuxen man i svart skinnrock stod och mätte badrumsskåpets innermått med en tumstock. Hans mörka ögonbryn drog ihop sig, en djup skåra skilde de bruna ögonen åt. Som på Tomasz, som ett skärsår i pannan när han darrande hade försökt tända cigarillen.

Han luktade starkt av korv, lök och senap, stod med benen brett isär, en svag rörelse av hans lår mot hennes fick henne att backa mot toalettstolen, hon höll nästan på att sätta sig på den.

– Fusk, vad var det jag sa, han spände ögonen i hennes, ventilationssystemet borde bytas ut i hela lägenheten. Kostar en förmögenhet. Det skulle de ha lagt ner pengar på, inte den där mojängen i köket som fixar kolsyrat vatten, vem behöver en sådan?

Elena försökte le vänligt mot honom.

– Ja, det man tycka, sa hon och försökte vila i nuet. Visst det kan bli dyrt, men luften i den här lägenheten är bra tycker jag. Kanske behövs det bara bytas i badrummet.

– Men herregud människa fattar ni inte att det är systemet, hela systemet som måste bytas ut, här försöker de mygla, lura köparna att allt är tip-top och så har de lämnat den viktigaste åtgärden ogjord. Sopat under mattan har man gjort.

Människa, hon ville verkligen inte bli kallad människa så där, här hade hon bara varit vänlig och så började han skälla på henne. Hon hade misstagit sig på honom, han var inte alls någon seriös spekulant, tillhörde snokarna, de som var som råttor på visningarna. Det var tumstocken i hans hand som lurat henne.

Hon måste fort komma på något som fick honom att sluta spänna ögonen i hennes. Hur var det nu, jo, stadig röst, inte låta sig trampas på, andas med magen, få övertag. Hon tog ett djupt andetag och sa så på utandningsluften;

– Jag ska fråga mäklaren hur man tänkt sig det där. Hennes röst var stadig och vänlig.

– Ja gör det, skyll dig själv, vill du bli lurad så varsågod! Skinnrockens röst ekade i den lilla hallen.

Elena vände sig från honom och gick med snabba steg mot vardagsrummet. Vilket misstag av henne att tilltala honom! Hon såg mäklaren vid vardagsrumsfönstret prata med två kvinnor. De måste vara systrar tänkte hon, höga kindkotor båda två, rörde sina huvuden likadant i sidled när de pratade. Platta frisyrer, långbyxor sandaler på fötterna. Socialarbetare eller kuratorer, ja det var det mest troliga, de la huvudet på sned när de lyssnade, och log smålog hela tiden. Hon hatade sådana leenden, utanpåsatta, till för att sätta på plats.

– Vad trodde de… att hon hade något att göra med skinnrocken… att de hörde ihop? Den blonda av systrarna harklade sig och stirrade på Elena, trodde hon kanske att de var ett par som börjat gräla under en visning? Hon och den korvluktande skinnrocken gifta, hemska tanke, kanske på väg att separera efter ett långt, tråkigt, barnlöst äktenskap, som börjat lovande men till slut blivit en mardröm av tristess. Inga gemensamma intressen och vänner som fört dem samman, föräldrarna på båda håll borta för länge sedan.

Hon hörde ord som kostnader, topplån och fast avgift runt mäklaren och systrarna. De var alltså seriösa spekulanter, kanske tillhörde de också budarna, de som var med i den sista striden om lägenheten. De som utan att tveka sms-ade hundratusen upp i pris för att vänta en kvart på motbud och så gå vidare. I systrarnas ögon lyste något, var det här de tänkte sätta sin gamla mor, så de skulle få tillgång till hennes hus i Bromma? Ja så var det förstås, de var ogifta, syntes på deras hud, så där blåvit, okysst, nu hade mamman blivit gammal och senil, svårskött helt enkelt. Så fruktansvärt att behandla sin mor på det sättet, men så gjorde man här i landet, allt gammalt och nött var en plåga.

Kanske kom hon lite för nära, för mäklaren tystnade plötsligt och vände sig frågande mot henne.

Nu måste hon komma på något att säga. Parketten gungade, resåren på hennes svarta kjol var våt av svett och skavde.

Elena såg upp mot mäklarens blanka knappar, hon måste vara minst en och åttio, kanske hon varit idrottskvinna innan hon gav sig in i mäkleriet…

– Ett underbart läge, vilken fin nyrenoverad pärla, hon sträckte på sig när hon sade det, fick rösten stadig och log lyckligt. Men missade att uttala pärla rätt, det förbannade svenska r-et. Det blev skorrande- r, helt fel, här skulle det knappt höras. Hon visste det, hade bara blivit nervös, att missa det!

Mäklaren log stelt mot henne, vände sig mot systrarna som nu var inne på bostadsrättsföreningen, en väl skött, inga skulder och med stambytet redan genomfört.

Nu var det kört, hon blev stående där som fasttejpad på den nyslipade fiskbensparketten. I köksdörren skymtade hon skinnrocken, stod han inte där och drack ett glas vardagschampagne? Jaha, nu passade det att dricka, nu han hade visst upptäckt henne. Elena rös, drog på sig koftan, fumlade med ärmarna över handlederna. Han började gå i riktning mot henne, höll tumstocken som en revolver i handen. Så försvann han plötsligt ur hennes synfält, hon upptäckte honom på golvet, på alla fyra, i färd med att mäta golvytan med sin tumstock.

– Trettiofem kvadratmeter, hur kan dom få det till det, skinnrocken rasade fram på knäna på fiskbensparketten.

– Flytta på er, väste han.

Mäklaren och systrarna drog sig lydigt några steg tillbaka.

Elena vände ansiktet mot tapeten i förfäran. Herre Gud, han var verkligen en galning, visst hade hon hört att en del oseriösa mäklare medvetet angav fel storlek på lägenheten, men aldrig hade hon sett någon ligga på knä under en visning och mäta. Om de trodde att hon och skinnrocken var här tillsammans, vilket var mer än troligt nu när de var i samma rum, måste hon göra klart att det inte var så genom att snabbt försvinna. Utan att anteckna sig som intresserad på mäklarens lista och utan att ha fått det viktiga samtalet på tu man hand med henne. Hon stirrade in i tapetens stora cirkelmönster i violett och grönt, kände en oroande känsla av illamående krypa på. Hon blev ofta illamående, känn efter vad din kropp säger dig, brukade hon säga högt framför spegeln varje morgon. Nu sade den till henne att hon skulle gå ut, ut i friska luften, ut från den här galne mannen och hans andedräkt innan hon kräktes på parkettgolvet.

Systrarna på andra sidan rummet hade slutat prata med mäklaren. Så hände något oväntat. Den blonda knackade försiktigt på skinnrockens rygg där han låg på golvet och antecknade något med en penna på en bit papper. Han ställde sig snabbt upp och, bugade han lite? Nej, han kontrollerade nog bara att ingen klev på tumstocken. Han hade stora gester, skinnrocken, ritade i luften, pekade med tumstocken halvt utfälld, den vickade som ett metspö framför systrarna. Den blonda tilltalade honom och av hennes ansiktsuttryck förstod hon att skinnrocken upptäckt något som var fel, ett upprörande fel.

– Bara trettio kvadratmeter, skinnrocken smackade och vände sig mot mäklaren,

systrarna tätt intill honom, allvarliga. Mäklarens osäkra blick när hon letade i sina papper, skinnrockens triumferande röst, visst, visst det stod 35 kvm på beskrivningen, här fanns inte det, skulle folk betala för något som inte fanns?

Med några snabba kliv nådde Elena hallen, nu var den fylld med folk, hon fick tränga sig ut leta i högar av kläder på hallgolvet efter sin röda poplinkappa, den som brukade liva upp dagen, bra saker brukade hända när hon tog på sig den. Det var kanske lite barnsligt att tänka så men skulle man vila i stunden så var det viktigt att man kände en positiv känsla redan när man tog på sig kläderna.

Hon glömde ta av sig skoskydden i bara farten, upptäckte de ljusblå plastpåsarna på fötterna när hon stod och väntade på hissen. Krängde av sig dem och knölade ner dem i kappfickan, fick en road blick av den unga flickan som trängde sig förbi henne in i hissen. Vad var det att bry sig om, de använda skoskydden skulle ju slängas, var inte det bättre att hon slängde dem än att lägga dem i en låda och låta mäklaren ta hand om dem? Flickan i hissen fortsatte att vila sin blick på Elenas fötter, hennes snörade svarta kängor. Ja, klackarna var höga, men de behövdes när man var 1.59, då hade man hjälp av några centimeter till. Det var också kvinnligare med klackar, hon hade svårt för platta, praktiska skor som de flesta kvinnor i det här landet bar, fick dem att gå som ankor, i höga klackar måste man sträcka på sig. Hur många butiker med foträta skor och hur många kvinnor som gick framåtlutade som män i sina rymliga skolådor fanns inte på Stockholms gator?

Hon gick snabbt mot tunnelbanan, frös, de kalla vindarna vid spärrarna drog runt hennes kängor. Varför blåste det alltid där? Hon fick vänta innan den rätta resenären infann sig, en dam med långt grått hår som krampaktigt höll i sin rullator och letade länge i väskan efter sitt kort. När spärrvakten i luckan vände sig mot nästa kund, hann Elena precis smita genom.

Röda linjen mot Bagarmossan var försenad. Det malde runt i hennes huvud. Hur kunde något gå så fel som börjat så bra? Hur hade han, snokaren kunnat göra så, först närma sig henne så där i badrummet, vräka ur sig otrevligheter sedan direkt slå sig i slang med två av de seriösa spekulanterna, kanske var de till och med budare. Vilken fruktansvärd visning!

Hon gick igenom varje detalj för sig själv, hon hade gjort ett stort misstag. Det måste hon lära sig något av. Aldrig, aldrig ge sig in i samtal med snokare, alltid uppträda som en seriös spekulant.

Kanske skulle hon sluta upp med att gå på allmänna visningar, bara gå på dem som man kunde anmäla intresse för i förväg. Längre visningar med intressantare människor, hon skulle ju inte hinna med så många som nu, två per dag kunde kanske räcka, om de var tillräckligt bra. Hon piggnade till vid tanken.

Vägen hem från tunnelbanan var lång, hon passerade det lilla torget, hyreshusen, de små radhusen och sneddade över fotbollsplanen. Hennes blus var genomblöt av svett när hon äntligen drog fram nycklarna ur fickan. Darrande satte hon dem i låset på husvagnsdörren, de kärvade alltid lite. Två varv och ett halvt tillbaka, så gick dörren upp.

Hon var hemma.