4:e-10:e plats – Enkel biljett till regnbågen av Pär Lifvergren

Det förvånar honom hur väl han känner smaken. Det är som om allt blivit tydligare efter att han bestämde sig. Ljuset är mycket ljusare, mörkret så oändligt mycket mörkare, smakerna starkare, mer intensiva. Om han blundar det hårdaste han kan, sitter han på huk i det nyklippta gräset vid Kvarnkulla, sensommarsolen lyser brandgult, flammar på himlen innan den försvinner bakom vedboden och skogens resliga tallar. Nu väntar knotten och myggen på sin tur. Hårdare, hårdare blundar han och det spränger i tinningarna. Han sitter i hallonlandet vid torpet. Plockar de röda bären, försiktigt greppar han dem ett och ett mellan tummen och pekfingret. Kastar dem glupskt rakt in i munnen.

Precis så känns det när saften sipprar ut från sugröret.

Han böjer sig framåt av kraftansträngningen. Den förbannade … nej, den jävla smärtan hugger till i bröstet men han är van vid den nu och tänker ignorera den också den här gången.

”Fan.”

Det är allt han väser fram.

Spjärnar emot med sina sista krafter och svetten sipprar ut genom kroppens alla porer och öppningar. I öronen sjunger Piaf: ”car ma vie, car mes joies, aujourd’hui, ça commence avec toi … ” I början lät han smärtan vinna, lät den golva honom fullständigt, men ju längre tiden gick lärde han sig att hålla den stången, i alla fall för en liten stund, kämpa emot, slå tillbaka.

Erik håller fortfarande sin hand mot hans panna. Den är sval och märkvärdigt behaglig. Han orkar inte se mot honom men vet att Erik ser allvarligt och sorgligt på honom med sina grönblå ögon men att han samtidigt ler varmt längst in i hjärtat.

”Jag vet att det gör ont, prinsen. Snart är det över. Du klarar det.”

Det börjar med dig. ”Ça commence avec toi.”

Alltid samma lugn. Åh, älskade, älskade Erik.

Mitt liv började med dig. Tack.

 

Genom det lilla äggformade fönstret studerar han de märkliga molnformationerna, som mjölkvita bomullstussar eller som Balders fluffiga päls när de badat honom i diskhon och just blåst honom torr med fönen; emellanåt skymtar det gröngula mellan bomullen, det blåsvarta slingrande, det röda – som ett lapptäcke ligger världen utsträckt långt under dem, oändlig och obegriplig, vacker och ful; en åker här, en sjö där, ett hav, en skog, en motorväg med myror. Och så människorna. Dem ser han förstås inte men de finns där likafullt, knotar på i tillvaron precis som Erik och han. Alla är de passagerare på livets resa. Alla väljer de olika vägar, höger, vänster, rakt fram – och hamnar på olika destinationer. Ibland vid vägs ände.

”Vid vägs ände.”

Han kallar det inte så. Väljer att se på det som en mellanlandning. Den glänsande ståljätten ska snart bara mellanlanda, fylla på mer bränsle innan den på nytt styr ut mot startbanan, rusar motorerna för att lyfta mot regnbågen. Det är dit han vill, det gör det hela mindre skrämmande, mer uthärdligt. En alldeles egen regnbåge där färgerna har ätit upp allt det onda och hallonen är mogna och söta.

Eriks hand fortfarande sval och trygg.

Balder i sin bag under sätet blinkar mot honom, det lilla hundhuvudet lite på sned med en undrande, svårtydd blick, en blandning av sorg och förvåning. Finaste, klokaste Balder, vet när någon av hussarna inte mår bra. Så en djup suck. Han dunsar ner sin lilla kropp, trillar runt på sidan så att hans lite för stora, skära och bortskämda mage får bättre plats och snart snusar han gott.

 

Nu tar smärtan sats igen, klöser och river i honom som en rabiessjuk katt. Det flimrar till för hans ögon, blinkande neonskyltar i rött  och silver, i guld och grönt, starka strålkastare och bländande helljus; öronen susar och han känner illamåendet som far runt, runt och snart är det på väg upp; i munnen slår en smak av metall och ruttna ägg mot gommen. Eriks lediga hand fångar upp saftglaset innan det faller i golvet och sliter upp den lilla papperspåsen med Flygbolagets färgglada logga på.

”Vänta, älsklingen. Jag ska hjälpa dig. Vänta …”

Oroligt skruvar han på sig som i febersömn, försöker blunda, vill så gärna finna vägen tillbaka till hallonsnåret, till de stora röda bären, till det gröna saftiga gräset, till kvällssolens allra sista strålar mot hans ansikte, ja, till och med till de blodtörstiga knotten som förser sig med munsbitar av hans arm. Men grusvägen tar aldrig slut, långt, långt borta vid horisonten, där vetet och rågen vajar stilla, anar han Kvarnkulla, nästan som en hägring. Han börjar gå, först ett försiktigt steg, stapplande, så ännu ett, ett i taget, men det är som om han står kvar på samma ställe. Torpet med sina faluröda väggar, vita knutar, sin knotiga äppellund, sin knäckebrödsknastrande grusgång och sina yviga fläderblomsklasar kommer han aldrig mera fram till. Han ska aldrig mer lyfta på krukan vid den rostiga pumpen för att finna nyckeln till huset. Monstret skär i honom, kors och tvärs genom hans stumma överkropp, som oslipade knivar med bara ett mål – att lemlästa – och han vet inte om han andas längre; det gör för ont att fylla lungorna med luft och för ont att låta den sippra ut. Han är i det där vakuumet som han lärt sig att befinna sig i, där det gör minst ont, där han ligger i fosterställning och låtsas att han inte existerar. Så vrålar smärtan sitt avgrundsvrål och Erik hinner öppna påsen i precis rätt ögonblick.

 

Som en trulig treåring: ”Kan själv!” ”Hålla påsen själv!”  ”Jo, jag vill!” ”Min!” Men han är ingen liten barnunge längre. Han är en vuxen ung man vars kropp inte fungerar. Med krossade drömmar, bortblåsta förhoppningar och framtiden bakom sig klamrar han sig fast till hoppet om en regnbåge. Med minnen från ett liv som var hans en gång. Hans och Eriks. Med lungor lika små som pangade ballonger efter en fest, livlösa, hopskrumpna dinglar de inne i honom; med armar och ben som förlamats cm för cm; först tassade sjukdomen på tå, sedan klampade den in, tog för sig utan att be om lov, fortare och med allt större kliv.

De har försökt allt.

Läkarna och alla experterna.

Till slut förstod de vad de var som gjorde att hans kropp förtvinade. De viskade, himlade med ögonen, skakade på sina huvuden, nickade åt varandra, vred obekvämt på sig och ville först inte säga något. Men han förstod själv för han är inte längre någon barnunge. Snart kan han längre inte säga sin kärestas namn:

E R I K.

Eller forma munnen till B A L D E R, till M A M M A.

Till P A P …

”Fan ta alla er idioter som kallar det här ett liv. Vad ger er rätt att göra det? Vad ger er rätt att se mig lida? Njuter ni av det? Va? Gör ni det? Är det ni som föder monstret? Gå en dag i mina skor, för helvete, innan ni tycker, menar, predikar och moraliserar, låt monstret snitta upp buken på er och sakta vrida runt alla inälvor, göra er oförmögna att röra på er, göra er stumma för evig tid.”

 

Han har bestämt sig. Han ska finna regnbågen. Vägen hit lång och full av fördomar och höga hästar och alla dem som tror sig vara förmer, starkare än lagen och alla passande normer och godkända rättesnören, starkare än Gud.

Gud.

Är det någon som vet att det faktiskt finns en gud? Varför finns det dem som tycker det är ok att han plågar mig så här? Och de som stiftat Lagen, vad vet de om Livet? När slutar ett liv att vara just det, ett liv? Vem bestämmer det? Borde inte det vara jag?

”Mördare” viskar de bakom våra ryggar, pekar och spottar, hötter med förmaningens långa finger. ”Mördare.” Men nu är de här, resan är snart över. Om en timme landar de mellan Jurabergen och Alperna, mellan dalgångar och bördiga sluttningar, brådjupa azurblå sjöar och snöklädda toppar. Han har sett bilderna i klinikens glansiga broschyr. Och han längtar. Till friheten. Till regnbågen. Till att somna in och vakna i det gröna daggvåta gräset hemma på torpet imorgon. Han är en passagerare med enkel biljett och det är just precis så han vill ha det. Det är just så han har bestämt. För han är ingen liten barnunge som man behöver klema med.

Han ska hålla Erik i handen. Höja glaset och tacka för allt. Trots allt har han haft ett fantastiskt liv. Visst blev det kortare än han och Erik tänkt men ändå. ”Det blir aldrig som man tänkt sig.” Är det inte så man säger? Fantastiskt var det hursomhelst, hans liv. Det bästa. Om han fick göra om allt igen skulle han inte valt annorlunda.

Han ska svepa drycken. Måste göra det själv, sådana är de torra reglerna. Och det är ok, det är hans liv och ingen annans. Han hoppas han slipper sugröret. Det är som om det blir lite värdigare då. En sista kraftansträngning, en sista insats i det här livet, han ska klara det. De ska se på varandra som de gör varje kväll med huvudena på kudden innan de somnar, Eriks grönblå och hans bruna, och Erik ska säga ”god natt, prinsen, vi ses i morgon” precis som vanligt och han ska le tillbaka och sluta ögonen. Så ska Piaf sjunga om Livet och Kärleken och någonstans i de skorrande r:en på Rue de Belleville och Café aux Folies ska han flyga iväg.

”Je repars à zéro …”

Det är inte slutet. Han ska börja om. Men först måste han se Erik gråta. Se hur Balder sitter i hans knä och sträcker sina lurviga tassar upp mot honom och slickar hans tårar. Han ska se personalen tända ett ljus och hur de efter en stund tar hand om den livlösa kroppen som inte är hans längre. Alldeles själv ska han flyga. På egna vingar, fri som vårens första starar och sånglärkor och utan monster i hasorna. Högt upp och långt bort. Mot regnbågen. Över de vita bomullstussarna, de blå sjöarna och de svarta slingrande floderna, de oändliga vägarna, alla myrorna och de gröna åkrarna. Han ska sitta och vänta vid pumpen på Kvarnkulla när Erik och Balder kommer hem igen, höra knäckebrödet knastra under dem. Se Erik lyfta på krukan och lirka fram nyckeln. När dörren går upp ska han smita in i torpet först precis som Balder brukar göra. Han ska sitta och titta på sina älsklingar där de slumrar hopkurade tillsammans i den stora öronlappsfåtöljen, se hur de njuter av värmen från lågorna i öppna spisen.

” Non, rien de rien, non, je ne regrette rien. Ni le bien qu’on m’a fait, ni le mal, tout ça m’est bien égal!”