Hon vann Skrivas stora novelltävling

Hur kom den här novellen till?

– Det vet jag knappt själv, men nästan alltid när jag skriver så börjar det i språket. Det är någon mening som sätter sig i huvudet och sedan blir det en historia av det till slut. Just i detta fall gick jag också och funderade ganska mycket över vilka val man gör i livet och vilka val man inte gör. Och så var det den där bilden av en harpalt som ligger i gräset. Det var den som satte igång det tror jag. Och sen växte det vidare ur det.

Novellen utspelar sig på en hästgård och du jobbar själv som ridinstruktör, så man kan säga att du verkligen grävt där du står?

– Ja, i just det här fallet gjorde jag ju det. Jag är mer eller mindre uppväxt i den där världen och det är en väldigt tacksam miljö att skildra. Eftersom jag har vistats väldigt mycket i sådana miljöer kan jag kanske en del om de människotyper som dras dit och de speciella relationer som ofta uppstår där. Men annars skriver jag väldigt sällan om hästar och sånt.

Vad brukar du skriva mest om?

– Jag är intresserad av människor och vad de gör med sina liv. Det skulle jag nog säga är utgångspunkten. Varför gör folk saker? För det mesta blir det just noveller. Jag är förtjust i det formatet. Jag tycker att det är svårt att skriva längre, och tycker om att kunna göra ett litet utsnitt ur någonting. Det passar mig språkligt också.

Vad är den största utmaningen med det?

– Det svåraste är ju att välja vad man ska ta med. Det är lite som när man lägger en passepartout över en bild. Frågan är vad man ska lämna utanför. För man kan ju aldrig bre ut sig särskilt mycket och förklara allting och ge massa bakgrund, som man kanske kan om man skriver en roman. Man måste vara väldigt omsorgsfull med vad läsaren ska få veta. Det får inte bli för skissartat, men inte heller fyllt med en massa pratighet och onödigt bagage. Så det är nog att gallra som jag tycker är det svåraste.

En av de saker juryn tog fasta på i din novell var slutet. Du verkar ha varit noga med att lämna det ganska öppet för läsaren?

– Ja, för annars skulle det ha blivit en helt annan historia tänker jag. Och då skulle man fått berätta den på ett annat sätt. Jag tyckte inte heller att det var så viktigt att knyta ihop historien. Det viktiga var vad som skedde inuti den här människan och människorna runt omkring henne i den aktuella situationen. Det var det som intresserade mig mest.

Hur mycket skriver du?

– Jag är inte jätteproduktiv, men skriver egentligen lite grann hela tiden. Jag kan inte riktigt låta bli. För nästan tio år sen gick jag en skrivkurs på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv som författaren Stewe Claeson höll i och det var ju en jättekick för skrivandet. Sedan startade jag företag och skrev inte så mycket under några år, men på senare tid har jag tagit upp det igen.

Är det disciplin som gäller eller är du en sån som går på lustprincipen och skriver bara för att det är kul?

– Nä kul är det ju inte, haha. Eller jo förresten, det är det ju ibland. Jag skulle säga att det egentligen kräver mer disciplin än vad jag har. Men jag försöker göra det ganska disciplinerat ändå. Jag avsätter tid till det, för annars blir det ingenting alls. ν

Läs Mia Bäck Ljungqvists vinnande bidrag och juryns motivering här.