Hedersomnämnande: ”Vinteroffer” av Birger Stenemo

Lastbilen var sjuttio meter bort när han hörde ett FLOSCH från vänster framvagn.

Ljudet var vått.

Ljudet påminde honom om sommaren när han lekt vattenkrig med sin och grannens son, när de kastade tygklädda bollar av skumplast som doppats drypande blöta i en hink.

Det lät så när bollarna träffade.

FLOSCH

Han kände ett segt ryck i ratten, en vibration, en kraftig dragning åt vänster mot slasksträngen mot mötande körbana. Han såg inte om lastbilen var en Volvo eller en MAN, men han antog att det var en Volvo.

Annons

Volvo var vanligast bland åkare som körde timmer till sågverk, och massaved till de bruk som fortfarande var i drift.

Lastbilen var femtio meter bort.

Dragbil och släp, fullastade med grovtimmer.

Tungt, mycket tungt.

Det hade snöat på natten. Blötsnö som ännu inte hade röjts. Två hjulspår i vardera riktningen, en slaskvall mellan körfälten.

Hans telefon hade ringt.

Handen gick av ingrodd vana till bröstfickan, trevat efter telefonen som inte fanns där, innan han kände vibrationen mot höften, kände signalen i jackfickan. Han svor lågt. Han måste pressa på för att få ner handen i fickan, förbi säkerhetsbältet. Ansträngde sig att ta telefonen, dra upp den, jämka den till rätta för att svara.

Det var då det kom.

FLOSCH

Annons

Sedan krängningen, dragningen, rycket.

De hade tillträde till stugan klockan tolv. Den var tio nu. De hade långt kvar att köra. De hade bråttom. Han körde fort.

Skidor i packboxen.

Höger hand i fickan, fast med telefonen.

Satan…

Lastbilen var fyrtio meter bort.

Puls 160.

Det var en Volvo såg han.

Den såg ut att vara tre våningar hög. Han viste att det var ett felaktigt intryck. Svart lack gjorde den större, gruppen strålkastare över förarhytten adderade till intrycket av höjd.

Hans egen bil hade tappat kontakt med vägbanan. Var frigjord, utan asfaltkänning. Den roterade med sirapsaktig långsamhet, virvlade som en blixtrande propeller över såphal vägbana. Slask sprutade runt däcken, is kulspruteknattrade i hjulhusen. Alla ljud blev ett dovt muller. Synen skärptes. Han såg enskilda vattendroppar kastas upp av hans däck, lastbilens däck, såg dem sprängas i kalejdoskopkrevader som nyårsraketer. Han räknade ribbor i lastbilens kylargrill.

Adrenalinrusningar fungerar så, tänkte han.

Hypersensibilitet. Tidsdilatation. Schwarzschilds händelsehorisont.

Lastbilen var trettio meter bort.

Puls 200.

Lastbilen blinkade med strålkastarna, kompressorhorn brölande som ett tankfartyg i dimma. Den styrde ut mot vägrenen med tjärtrög rörelse.

Meningslöst, för sent, för sakta.

I backspegeln såg han sin son. Stickad luva nerdragen över öronen. Vita sladdar letade sig in under luvan, han blundade, huvudet mot baksätets nackstöd, hans läppar rörde sig. Sjöng tyst texten till det han lyssnade på.

Lycklig?

Han hoppades det.

Han tänkte att det varit roligt med vattenkriget.

Han tänkte att han ville göra det igen till sommaren.

Om grabben ville.

Saker ändrades snabbt. Vattenkrig kunde ha blivit töntigt till sommaren, något han aldrig skulle leka.

Och det var ett år sedan nu…

Han längtade efter att få göra sådant, att få leka med sin son, att…

Lastbilen var tjugo meter bort.

Puls 250.

Tiden kröktes, förvreds.

Dragningen i ratten var en oövervinnelig kraft. En kraft han inte kunde kämpa emot, inte kontrollera, inte besegra trots välmönstrade vinterdäck, servostyrning, antisladd, antispin, anti fan och hans moster som enligt bilförsäljaren skulle frälsa honom, hans familj och alla i bilen ifrån ondo.

Åt helvete med det dagliga brödet.

Bilen roterade runt sin axel.

Lastbilen var tio meter bort.

Puls 275.

I backspegeln mötte han sin sons blick. Stel och glasartad, uppspärrade ögon, adrenalindopade pupiller så stora att iris var borta.

Han såg insikt. Han såg förståelse.

Han såg sin son i ögonen och nickade sakta.

Han tänkte: till sommaren skall vi leka vattenkrig.

Lastbilen var fem meter bort.

Han vände huvudet åt höger.

Han såg på sin fru. Hennes vitnade knogar. Kramande fingrar.

Han tänkte att till sommaren skulle de…

 

Juryns motivering

Författaren har på ett skickligt sätt lyckats skapa en situation där det bokstavligen känns som att tiden går i slowmotion, medan protagonistens drömmar och önskningar uppdagas.