De hotfullt svarta vågorna spyr sitt skum flera meter upp på stranden. Smattrande upplöser skummet sig. Det är mitt i juli och solen står högt men den kraftiga blåsten har skrämt bort alla badgäster. Lukas och hans familj är på semester i Fredrikshamn. Sedan de körde på Öresundsbron har Lukas tjatat om att bada men nu har suget lagt sig. Stramt invirad i ett badlakan följer han varje våg med blicken tills han blir yr och måste ändra fotfästet. Han går närmre strandkanten så att vågorna kan skölja över fötterna.
– Är det kallt, ropar pappa från sin solstol medan han hetsigt försöker få futt på sin röda Marlboro.
– Nä.
– Ta då ett dopp så vi kan köra till stugan sen.
– Hur djupt är det här?
– Lika långgrunt som hemma i Höllviken.
Lukas tittar ängsligt på vågornas vrålade tumult. En snabb snärt på skinkan rycker honom ur havets vågade skådespel. Det är Felix som springer förbi.
– Kom igen lillbrorsan. Sisten i är en rutten pölsa.
Felix slänger handduken i språnget, spurtar och dyker skickligt över den första vågen. Landar graciöst i dalen bakom.
– Det är skitvarmt. Kom igen nu din mes.
Lukas går tveksamt ner i vattenbrynet. Vattnet når knäna efter bara några steg. Han vänder ryggen mot havet och parerar vågorna med taktiska hopp.
– Nu är du redan blöt så du kan lika gärna doppa dig, säger Felix som hittat en sandbank att stå på bakom vågorna.
Lukas kastar sig i nästa våg och börjar crawla mot sin bror.
– Inte för långt ut nu grabbar, ropar pappa, fortfarande kämpande med sin cigarett.
Sekunden innan Lukas når Felix börjar Felix simma ut mot nästa sandbank. Lukas vilar en stund där han bottnar. Han följer Felix med stora uppspärrade ögon och rynkig panna. Felix landar på en ny sandbank. Vinkar till Lukas att komma. Lukas är redan trött i armarna men vill vara lika tuff som sin bror.
– Hur djupt är det?
– Typ till mina axlar, kom nu!
– Du har redan klarat simborgarmärket och är mycket längre än mig. Förresten så fryser jag.
– Sluta pjalla. Det är typ tio meter hit. Jag står inte ens på tå. Kom nu!
Lukas tittar efter sin pappa som nu står hukad med ryggen mot vattnet och med en handduk över huvudet fortfarande brottandes med sin tändare.
Lukas drar ett djupt andetag börjar crawla mot sin peppande bror. Hans taniga armar flaxar som propellrar, fötterna sprattlar i galen takt, ändå minskar inte avståndet till Felix. Trött på att crawla övergår han till bröstsim vilket ger mindre resultat. Kraften rinner ur honom för varje simtag.
Han stannar upp. Tårna nuddar inte bottnen. Hans ansikte sköljs av havet. Han vänder mot land. Bröstsimmet blir till hundsim. Han sträcker på halsen. Får ändå kallsupar. Gör ett nytt försök att bottna.
I en oändlighet sjunker han innan botten känns under fötterna. Skjuter ifrån allt han kan. Sprattlar vilt med det sista han har kvar att ge. Bryter ytan med sitt skrämda ansikte, drar ett snabbt andetag. Dalar sedan mot botten igen. Förtvivlan sticker som kalla nålar i ryggraden och frosten biter sig fast i hela kroppen.
Långt ovanför ser han ytan. Han har slutat att röra sig men håller andan. Ett kusligt omslutande lugn famnar honom som om han vore ett med vattnet. Pulsen spänner i ögongloberna. Små, klarblå blixtar pulserar i periferin och dränker mer av synfältet för varje, skrikande hjärtslag. Hela hans väsen vädjar efter en inandning men kroppen säger nej. Strömmen vaggar hans lealösa kropp av och an. Som genom ett böljande fönster ser han solen sakta krympa till en liten gul pupill.
Inget hörs. Hjärnan är tom på tankar men full av sorg. Panikens lugn består.
Just som han motvilligt sluter ögonen för sista gången störtar en stor, svart skugga genom det böljande fönstret som krossas med en duns. Den gula pupillen fylls av ett skimrande blått sken. En hård stöt i sidan frigör den sista luften i lungorna. Pappas vrål sliter Lukas ur det grunda djupets käft. Lukas mer klarvaken än någonsin klamrar sig fast kring sin fars hals. Ihop kurad högt över vattenytan fastnar hans blick på Felix vettskrämda, frågande ansikte.

Juryns hedersomnämnande

”Författaren målar upp en bild av två bröders relation och en situation som det är lätt att leva sig in i. Framförallt lyckas han förmedla känslan av panik när den ena pojken hamnar under vatten. Som läsare känner jag hur obehagligt det skulle vara när fötterna inte längre kan nå botten. Och hur stor lättnaden måste vara när räddningen kommer.”