Hedersomnämnande ”Vändpunkten” av Britta Andersson

Ekot av dörren som slagits igen hörs fortfarande ute i trappuppgången. Elisabet ligger kvar på vardagsrumsgolvet och lyssnar medan det sakta dör ut, och trots att det bara handlar om några sekunder så är det precis som om hon bestämmer sig där och då. Som om ljudet av ekot som klingar av bestämt och oåterkalleligt, symboliserar den beslutsamhet hon känner inom sig. Som om hennes gamla rädda jag lever sina sista sekunder här på jorden just då, bara i den korta stund som ljudet fortfarande finns kvar, för att sedan dö ut lika säkert som den totala tystnaden som följer.
I vanliga fall skulle hon ha rest sig upp för längesedan. Kanske skyndat sig in på toaletten och låst dörren om sig, medveten om att han kan komma tillbaka när som helst, men den här gången ligger hon kvar. Bryr sig inte ens om att torka bort blodet som rinner ur hennes näsa och ner på den vita mattan under henne. Hon sluter ögonen. Blodet känns varmt och kittlar när det rör sig över hennes hud, nedför kinden som hettar efter slagen den tagit emot. Plötsligt hörs ett knackande ljud och hon slår upp ögonen. Blicken fastnar genast på en talgoxe som landat på utsidan av fönsterrutan och nu pickar frenetiskt för att komma åt kittet.
Hon betraktar fågeln och dess ihärdiga arbete. Låter sin uppmärksamhet och sina tankar ägna sig helt åt den en stund. Låtsas att det är hon som sitter därute och lever i nuet, såsom hon föreställer sig att de flesta djur gör. Kan inte tänka sig att talgoxen, samtidigt som den försöker skaffa lite mat för dagen har en tankar om bekymmer den måste ta itu med när den pickat färdigt. Saker den borde och måste. Situationer den vill förändra, och viktiga beslut som måste fattas. Beslut som kanske till och med kan vara livsavgörande.
Ljudet av ytterdörren som öppnas och slår igen fångar hennes uppmärksamhet, och trots att hon vet vad det kan innebära känner hon enbart ett lugn inom sig. Hon lyssnar till stegen som ekar i trappen utanför, och förstår att hon inte har något att oroa sig för. Snabba lätta steg från någon som har kontroll på kroppen. Någon som inte är påverkad av alkohol, och som är ung, pigg och i god kondition. Kanske en förälskad tonåring på väg till sin käraste? Kanske ett barn vars liv fortfarande är bekymmersfritt och glatt?
Hon tar stöd med ena armen och reser sig sakta upp i sittande ställning. Andra armen ömmar och hänger inte riktigt med. Han vred om den ganska ordentligt innan slaget som fällde henne kom och även om den nog inte hamnat ur led så känns den svag och näst intill oanvändbar.
Hon tittar på blodfläcken som brett ut sig på mattan, och torkar sig med ärmen under näsan när hon ser att det fortfarande droppar ner på hennes jeans.
Det blir en lång mörkröd rand på tröjärmen men hon orkar inte ta av sig den. Det spelar ändå ingen roll och känns oviktigt nu när hon tagit beslutet. Vem som helst kunde få se henne såhär. Alla hon ljugit och hittat på ursäkter inför. Hennes mor, systrar, grannar och vänner, vem som helst.
Hon reser sig sakta upp med stöd av tv bordet. Kastar en blick ut genom fönstret och hinner precis se när talgoxen tar sats och flyger därifrån, förmodligen skrämd av hennes rörelse.
En lätt yrsel far igenom hennes huvud och hon tar sig för pannan och blundar tills hon känner sig stadigare igen. Huvudet spränger och ett illamående kommer över henne, samtidigt som den välbekanta frossan får hennes kropp att börja skaka. Hon sträcker sig efter filten som ligger på fåtöljen bredvid och tar de få stegen fram till soffan, innan hon låter benen vika sig igen och sätter sig tillrätta i hörnet bredvid bordet där telefonen står. Brer med skakande händer ut filten över sig och lyfter upp telefonluren. Hon kan numret utantill trots att hon aldrig ringt det. Har läst det så många gånger, tänkt att ringa det så många gånger . Det går ett par signaler under spänd väntan innan en behaglig och förtroendeingivande kvinnoröst hörs i andra änden.
”Kvinnojouren Vändpunkten, vad kan jag hjälpa till med?”

Juryns hedersomnämnande

”En vändpunkt kanske aldrig kan vara så tydlig och viktig som i denna novell. Författaren beskriver på ett trovärdigt sätt en misshandlad kvinnas situation. Det finns något rationellt i tonen och det gör texten mer gripande än om hon broderat ut alla känslor. En novell som jag önskar att den som lever i en misshandelsrelation läser och sedan väljer samma väg som huvudpersonen Elisabet.”

Annons