Hedersomnämnande: ”Ninja” av Andreas Blomberg

De säger att jag är en pojkflicka men de har fel. Jag är en ninja. Bråkar du med mig blir det höger, vänster, katana, nunchuku. Samma sak om ni inte låter min mamma vara, som den där soss-e-al-tanten som säger att jag kanske måste flytta om inte mamma börjar ta hand om mig och inte tvärtom. Mamma behöver mig och jag kommer att slåss om ni försöker ta mig härifrån. Som en ninja.

Fast just nu sover hon och det luktar sådär som det gör när hon sover på dagen. Det luktar igår kväll och flaska och tårar och varför ringer inte Roger och du ska vara tyst när mamma sover. Så jag är i lägenheten bredvid istället. Hos Christer.

Vi tvättar badkaret noggrant med klorin. Det rosa rinner bort och försvinner. Christer säger åt mig att jag inte ska stå så nära hyllan med kemikalierna. Jag backar lydigt ett steg, två steg. Lut är basiskt, har han lärt mig. Fosforsyra är surt.

”Då var vi klara”, säger Christer medan han tvättar händerna med skurpulver. ”Du också, Patricia” säger han och nickar mot handfatet. Hos Christer får inget vara smutsigt, inget trasigt, inget stå på fel plats. Inte som hemma. Jag sköljer mina händer länge och noga i vattnet, som är så varmt att det ryker om mina fingrar.

”Smärta är bara svaghet som lämnar kroppen”, säger han utan att titta på mig.

”Gäller det tårar också?”, undrar jag.

Annons

Det gör det nog, konstaterar Christer och mönstrar mina händer. De är rödflammiga men helt fläckfria.

”Imorgon ska du ha klippt naglarna innan du kommer hit.”

Jag nickar. Christer tar med mig till rummet med bilderna och kartorna. Det är där han skolar mig. Innan vi går in upprepar jag pakten som jag måste:

”Alltid lyda. Aldrig avslöja till någon.”

”Inte ens till…”

”Mamma, jag vet. Jag lovar.”

Christer hämtar de nyframkallade bilderna på Eva Larsson och räcker mig burken med häftstift. Medan jag omsorgsfullt fäster Eva som dricker kaffe på centralen, Eva på väg från gymmet och Eva som kramar en kille utanför bion i en prydlig rad på den sjukhusvita väggen börjar Christer att sätta nålar på kartan. En röd nål för varje plats Eva besökt mer än en gång den senaste månaden. Christer har lärt mig att alla människor är vanedjur, att alla har ett mönster som man kan se om man tittar riktigt noga. Jag tycker att Eva har ett vackert mönster – från Kungsgatan till Haga, via Majorna till Tynnered, tillbaka till Johanneberg och därefter Kungsportsplatsen. Hon skapar en tavla av röda nålar utan att veta om det och det är den finaste hittills.

”Hon blir perfekt”, säger Christer och vänder sig sedan mot mig. Jag ser ett litet leende. När de kommer så sällan blir de dubbelt så belönande. Hans bruna ögon är snälla men krävande. Han ser mig jämt men samtidigt undgår jag aldrig hans granskning. Jag tycker om det. På alla andra platser är jag en osynlig ninja, men här finns jag på riktigt.

Jag vågar mig på att fråga om jag får titta i frysboxen. Han har en skatt där som jag aldrig får se.

Annons

”Snart. Du är inte mogen än”, säger han och smeker bort en blond hårslinga från min kind.

”Du är bara tolv, men det är aldrig för tidigt att lära sig värdet av att förtjäna någonting. Om man kämpar och gör rätt för sig så får man till slut som man vill. Förstår du, Patricia?”

”Jag tror det.”

”Då begriper du mer än de flesta. Hem med dig nu.”

Jag går sju långsamma steg genom trappuppgången. Fem, sex, sju, hem fula hem. Mamma ligger fortfarande i soffan och ser ut som en tecknad figur någon glömt att färglägga. Jag lägger en gul filt över henne. Teven har stått på hela dagen. Nu är det nyheter och en polis säger att de säkrat avgörande spår efter någon som kallas för troféjägaren. Jag slår av bruset och går till köket och kokar snabbmakaroner. De blir till en klumpig massa som jag äter med ketchup. Jag gör i ordning en tallrik till mamma också och ställer den på vardagsrumsbordet. När jag hör polissirenerna sätter jag mig med ryggen mot ytterdörren och blundar.

Ni kan inte se mig. Ni kan inte ta mig härifrån. Jag är en ninja.

Hedersomnämnande

”Med en kombination av stilistisk träffsäkerhet och ett på mer än ett sätt obehagligt innehåll lyckas författaren skapa en spännande novell som fångar läsaren redan i första stycket.”