Hedersomnämnande: ”När hon åkte till en annan planet” av Sara Schedin

”Blunda nu”, sa hon och hennes varma, mjuka stämma la sig som bomull över våra ögon.
Hon hade bett oss att sitta ned på det blanka parkettgolvet framför fönstret i vardagsrummet. Solen strömmade in och innanför mina ögonlock dansande röda, gula och vita fläckar.
Känner ni värmen mot era kinder? Känner ni kärleken som kittlar era tår?”
Vilma och jag nickade. Jag tryckte nalle mot bröstet och viskade till honom att stänga ögonen.
”Känner ni lugnet komma och era hjärtan fyllas med ljus?” Mammas röst flyttade runt i rummet, som om hon dansade, men jag hörde inga steg.
”Det är såhär det kommer att vara i himlen. Såhär lugnt och skönt. Så ni behöver inte vara oroliga för mig när jag åker dit.” Hon viskade nästan nu och sen kände jag hennes hand mot min axel.
”Och precis så här nära kommer jag alltid att vara.”

Nästa morgon svarade hon inte när vi knackade på hennes sovrumsdörr. Vi öppnade den försiktigt och smög in i det dunkla rummet. Täcket rörde sig något och mamma hostade till under lager av dun.
”Nu är döden nära, så, så nära”, viskade hon för att sedan jämra sig högt. ”Lämna mig ifred nu.”
Vilma ställde vattenglaset hon hade med sig på nattduksbordet, sen backade vi långsamt ut ur rummet och stängde dörren tyst bakom oss. Mamma hade förklarat för oss vilka knappar vi skulle trycka in på telefonen för att ringa efter ambulans och hon hade sett till att vi både hade memorerat adressen vi bodde på. I tamburen, precis vid dörren, stod den blå resväskan i slitet läder. ”Om jag måste åka in till sjukhuset så ska ni se till att ta med den. I den har jag packat saker som jag vill ha nära mig de sista dagarna av mitt liv.”

Världen utanför flöt på i samma snabba takt som vanligt medan vår värld där inne nästan stod helt stilla. Vi satt i soffan med ett paket söta rispuffar mellan oss som vi då och då stack ner en klibbig hand i. Jag fyllde munnen med dem och lät dem långsamt smälta ihop till en klibbig massa. Vilma åt en i taget och tuggade snabbt sönder dem mellan framtänderna.
”Som en kanin!” Jag pekade på henne och skrattade.
Hon började tugga ännu intensivare så att puffarna flög åt alla håll och jag höll på att kikna av skratt, men tystnade snabbt när det plötsligt ringde på dörren. Vi tittade på varandra och när Vilma långsamt reste sig upp skakade jag oroligt på huvudet.
”Nej, Vilma. Vi får inte.”
Hon satte upp pekfingret mot läpparna och det blänkte till i de ljusblå ögonen. Några ögonblick senare stod jag bakom henne i tamburen och höll hårt i ryggen på hennes vita långa nattlinne. Vilmas högerhand sökte sig genom luften mot det blanka låset.
”Sluta, Vilma!” Jag måste ha skrikit för en sekund senare slet två armar tag i oss och vi flög tillbaka in i vardagsrummet.
”Vad håller ni på med? Vad har jag sagt om att öppna dörren för främlingar? Det är farligt! Farligt! Hör ni det!”
Mammas händer ruskade våra axlar hårt tills vi började gråta. Då släppte hon och ställde sig tvärt upp.
”Jag orkar inte det här. Orkar inte det här. Orkar inte”, mumlade hon och gick in i sitt sovrum igen. Dörren smälldes igen bakom henne och Vilmas händer sökte snabbt mina.

Det hade varit nära då. När vi bodde i lägenheten med det ljusa, stora vardagsrummet. Hela det året hade hon legat i sin säng och viskat: ”Nu flickor, nu är jag nästan död.”
Men ett år senare var vi på väg igen. Flyttlådor lassades in i den gröna Volvon och Vilma och jag trängdes med duntäcken och kuddar där bak medan mamma sjöng för full hals i framsätet. Det strålade om henne och hon tittade då och då bakåt för att fråga om vi var okej. Hon var så lycklig sa hon. Över att sjukdomen inte hade vunnit den här gången heller och att vi hade hittat ett nytt hem. Det var den sjunde gången vi flyttade och jag var då bara fem år.
Det gjorde ont någonstans inom mig men allt överröstades tillslut av mammas otröttliga energi.

 

Juryns motivering

I novellen låter författaren bara antyda vad som egentligen döljer sig under ytan. En mörk berättelse som skapar eftertanke kring ett viktigt tema.

Annons