Hedersomnämnande: ”Mareld” av Tereza Hadji Mina Smith

Linus ryckte åt sig Kemals randiga toppluva i 100% akryl.

Klick!

En gul låga vajade upp från braständaren. Linus rullade den långsamt över mössan tills materialet flammande upp.

”Foffe!”, tjöt Kemal.

Mössan dallrade upphetsat innan den singlade mot marken.

Kemal stampade med kängorna. Klappade händerna.

Annons

”Mera! Mera!”

Linus slet i dragkedjan på sin täckjacka tills den rasslade isär.

”Kasta den”, Kemal pekade på elden med en pinne. Linus svingade jackan i ett högt pariserhjul innan den landade på lågorna och nylonet fräste till. Pjoff! Materialet sögs in i sig självt, blev sotiga flammor som stack iväg upp mot kylan.

Pojkarna tog ett steg bakåt. Flämtade. Kände lycka.

”Foffe!”, mös Kemal.

”Foffe”, nickade Linus.

”Vad gör ni?”

Kemal släppte pinnen.

”Man får inte vara bakom dagis själv.” Tuva torkade en snorsträng på tumvanten.

Annons

”Vi skulle bara…”, muttrade Linus.

”Men…Brinner det?!” Tuvas ögon var stora, hoppfulla.

Kemal visade mjölktänder i ett flin.

”Vi gör foffe!”, nickade han.

Linus höll braständaren som en pistol och lät lågan vaja upp i ett stilla segertecken.

”Foffe?”, sa hon misstänksamt.

”Så det blir vår”, sa Linus. ”Man måste ge bort saker när man vill ha nåt. Vikingarna…”

Tuva sög eftertänksamt på fleecefodret i overallen med blicken fäst på den glittrande glöden.

”Foffe…det heter inte så. Det heter ååfferrrr.”

”Ååfferrr”, ljudade pojkarna plikttroget.

I flammorna ringlade blixtlåset och slog. Tuva såg sig om. Inga vuxna var ute, bara Majas gula jacka syntes huka vid dagisknuten.

”Maja, kom!”, ropade Tuva upphetsat. ”Koooom!”

Maja vinkade och började lunkade mot dem. Täckbyxorna korvade sig i ett mönster av blöta cirklar.

”Heeeej, Tuva! Kolla!”. Hon och viftade med ena vanten. ”Kolla vad jaaag hittat.”

Maja öppnade vanten. En blek krokus snodde över handflatan.

”Åh! Det är vi…”, sa Linus uppspelt. ”Det är Kemal och jag som gjort den!”

Maja sköt upp toppluvan och sneglade in bakom dem.

”Vad…vad leker ni? Man får väl inte vara bakom…”

”Ni kan vara med. Vi gör fååffrrrr”, sa Kemal och kastade en Helly Hansen vante på elden.

Brasan frasade uppskattande. Sotflingor och glöd seglade upp mot himlen i ett glimrande moln.

”Jag letar pinnar åt oss”, bestämde Tuva medan Maja vaktade krokusen.

”Man tröttnar ju till slut. Alla förändringar…” Klara rättade till polokragen och sträckte sig ut genom fönstret. Cigaretten glödde. ”Och den där nya läroplanen…ingen vågar ta i de verkliga problemen.”

”Nä, nä…” Gisela kisade från fönstret bredvid, ut över dagisparkeringen och villorna som radades upp i stora sockerbitar.

”Ta det här temaarbetet om vikingatiden. Hur många år har vi inte kört det nu?”

”7?”, gissade Gisela och fällde upp kragen mot halsen.

”Trots att vi fördjupar det för varje år, så blir ungarna allt mer passiva. Kullarna försvagas. Fördummas.”

”Men det är väl fråga om mognad också…”

Klara fnös ut röken i långa strängar.

”Nej… ingen vågar ta i problemen. Sanningen. Ungarna halkar efter från början, för den kreativa leken är lika omodern som lappskojs. Och vi…”, Klara blinkade bort svedan I ögonen,”är inte mycket mer än barnpassare med specialisering på diskning.”

”Ja, ja…illusionen om det fantasifulla barnet.” Gisela fimpade cigaretten i en trasig blomkruka. ”Du ska se att det känns bättre framåt våren när vi kommer ut mer. Då får man i vart fall solbränna.”

Klara suckade. Hon såg bort mot himlen och det brandgula streck som bredde ut sig bakom hustaken. Drog in luft. Försökte samla sig inför disktrasorna och drottningkrämen som  väntade. ”Solbränna, ja. Nu är det inte långt kvar. Skulle kunna svära på att jag redan kände någon grilla.”

 

Juryns motivering

Effektfullt fångar författaren barnens naiva och initiativrika lek, utan en tanke på konsekvenser. Detta blir extra träffande då det ställs i kontrast till de vuxnas idéer om det fantasilösa barnet, och inte minst genom novellens slående slutmening.