En liten skugga bor på väggen mittemot sängen. Den trivs där. Den har bosatt sig mellan byrån och tavlan med det abstrakta mönstret. Fast kanske är det något där ändå. I allt det där gula och gröna. Kanske döljer det sig något alldeles självklart bland noga placerade virvlar av färg. Det är som om den lever. Något rått insprängt mellan papper och glasskiva.

Ett litet liv.

Jag föddes med tårarna på utsidan. Precis som en bebis ska göra. Varm till skillnad från världen.
Mina fingrar hittar magen. Den mjuka huden. Dig därunder. Stilla. Alltid så stilla. De ber om att få känna men det är bara för mamma du dansar. Ingen annan vet om din rytm. Mammas lilla steppdansare.