Hedersomnämnande: ”Mammas lilla mörker” av Agnes Karbin

En liten skugga bor på väggen mittemot sängen. Den trivs där. Den har bosatt sig mellan byrån och tavlan med det abstrakta mönstret. Fast kanske är det något där ändå. I allt det där gula och gröna. Kanske döljer det sig något alldeles självklart bland noga placerade virvlar av färg. Det är som om den lever. Något rått insprängt mellan papper och glasskiva.

Ett litet liv.

Jag föddes med tårarna på utsidan. Precis som en bebis ska göra. Varm till skillnad från världen.
Mina fingrar hittar magen. Den mjuka huden. Dig därunder. Stilla. Alltid så stilla. De ber om att få känna men det är bara för mamma du dansar. Ingen annan vet om din rytm. Mammas lilla steppdansare.

Jag vrider mig åt sidan. Mage mot lakan. Mjukt mot mjukt. Gåshud vandrar över mina metrar hud. Han öppnade nog fönstret en aning innan han gick.

Närvaron läcker. Likt penseldragen i tavlan smetas den ut över hela rummet, utan att få fäste. Den halkar av sängen och sipprar mellan golvplankorna. Någonting har upphört och tomheten efter detta något spräcker hål i hela luften.

Det vita lakanet är aningen grått. Det har nog inte tvättats på ett tag. I hörnet närmast mitt ansikte finns en gulaktig fläck. Jag drar den mot mig. Den luktar citrus. Milt och försiktigt. Avlägset.

Annons

Handen på magen. Andas in, andas ut. Du är liten än. Mindre än den lilla skuggan som bor på väggen. Mindre än hålen i den spruckna luften.

Jag vrider mig igen. Mage mot lakan fast åt andra hållet. Visst är fönstret öppet en smula. Morgondammet vaggar rotlöst fram och tillbaka. Ned och sedan upp igen. I sin luftburna segelbåt trillar de till sist mot golvet. Han borde vara hemma snart. Då ska jag be honom skura golven. Tvätta lakanen också. Om han har tid. Utanför fönstret sitter domherren. Magen röd och stolt mot allt det vita.

Jag tänker på honom och hur han sa, att han alltid älskat försiktiga fåglar.

Du blir nog mest lik honom. Det finns mer av honom att ta efter. Jag känner det redan på din rytm. Du gör som du vill.

Skuggan är lite större nu. På dagen vandrar den avståndet mellan taket och golvet. Om natten slätar den ut sig över hela rummet men krymper alltid tills den åter igen ryms mellan byrån och tavlan varje morgon.

Blir du lik mig blir du inte mycket till människa. Jag har krympt jag med. Det hände någon gång längst med vägen. Kanske händer det än. Det är knappt så jag har några rynkor på händerna. Linjerna smala och ytliga. Ingenting fäster. Det är inte många dagar jag minns.

Det blir bättre så. Om du mest liknar honom. Min tröst blir att jag är den som för dig till världen. Mer än så kan jag inte ge dig.
Allt och sedan inget. För vad mer finns där att hämta.

Domherren sitter inte längre kvar. Imorgon ska jag be den vänta på honom. Han skulle så gärna vilja se den. Det tror jag.
Han har alltid haft en kärlek för de som flyger.

 

Annons

Juryns motivering

Melankoliskt och med stor närvaro tecknas en ögonblicksbild i en berättelse man tillåts ana sträcker sig långt utanför textens korta spann.