Hedersomnämnande: Låst av Christoffer Holst

Innanför min ytterdörr finns en gallergrind. Den är inte speciellt modern. Den är svart och tunn och gallren snirklar sig runt varandra som en dammig klätterväxt i metall. Den installerades i lägenheten för snart ett år sedan, dagen efter att mormor hade dött. När jag frågade hyresvärden varför, svarade hon bara att ytterdörrarna i huset är för lätta att bryta sig igenom och att det var billigare att sätta in ett extra komplement istället för att byta ut dem. Jag föreställde mig att den skulle se massiv ut: tung som en balkvalvsdörr, med bultar som glimrar i mörkret och röda sladdar som leder till en vägginstallerad larmcentral. Jag kunde inte haft mer fel. Den tog fem minuter att installera och ser ut att kunna sågas sönder av en eltandborste. Jag har låst den ikväll. Visst har jag det? Jag låser den ju alltid. Mina vänner kallar mig paranoid och frågar vad jag skulle ta mig till om det börjar brinna mitt i natten. Hur skulle jag hinna låsa upp den i all panik? Jag vet att jag skulle hinna. Jag är inte paranoid, jag gillar bara att hålla mig på den säkra sidan. Nyckeln ligger alltid vilande på mitt nattduksbord, bara några centimeter från mitt huvud. Den ser ut som nycklar gör i gamla filmer, lång som en halv blyertspenna och med ett litet huvud med framstickande huggtänder längst ut. Från den vänstra sidan av dubbelsängen i mitt nedsläckta sovrum kan jag se rakt ut i hallen. Se hela dörren. Placeringen är väl knappast optimal men att byta sida känns otänkbart. Att lägga mig riktad mot fönstret åt gatan hade känts som att vända ryggen åt ett stup. Jag vill ju se. Jag vill ju vara medveten. Så länge jag har låst och har nyckeln till hands är allt under kontroll. Och jag har låst. Visst har jag låst.

Det är något speciellt med gamla lägenheter. Man blir tvungen att stå ut med en hel del ljud. Det är oftast inga märkvärdigheter, utan snarare små detaljer man får lära sig lokalisera för att inte bli rädd när de ger sig till känna. Vattenledningar som vibrerar bakom tunna väggar, höga fönster som kvider när temperaturen sjunker snabbt utomhus och golvplankor som knarrar till även när någon inte går på dem. Livstecken, som mormor brukade kalla de för under tiden hon bodde här. Bevis på att man inte är ensam utan i sällskap. Men sedan finns det annat också. Sådant som jag inte berättar för mina vänner. Sådant som bara skulle få dem att ifrågasätta mig mer än vad de redan gör. Min ytterdörr består till häften av frostat glas och där utanför skiner en tung mässingskrona upp det tredje våningsplanet varje natt. Ibland när jag vaknar om nätterna kan jag svära på att ljuset ser annorlunda ut, att det blockeras på något sätt, skuggas av något. Det varar aldrig speciellt länge, men i några få ögonblick kan jag tycka mig skymta något där utanför. Bakom det frostade glaset. Något som separerar mig från ljuset. Något som tittar in.

Jag har låst min gallergrind. Det gör jag varje natt. Varför skulle jag ha gjort annorlunda ikväll? Rödvinet har täppt igen mina näsborrar och jag drar in den fuktiga luften genom munnen i stället. Andetagen ekar högt i sovrummet, de låter nästan inte som mina egna. Täcket är uppdraget till hakan och jag ligger hopkrupen i fosterställning. Mina vänner retar mig för att jag har en dubbelsäng trots att jag bor själv. De säger att den bara tar plats. Kanske har de rätt. Den fyller ju ingen poäng. Det blixtrar till utanför ytterdörren, som det gör varje kväll vid den här tiden, och takkronan börjar lysa. Natten är här. Den är här nu. Jag sluter ögonen och låter fingrarna vandra över nattduksbordet, de säkerhetsställer lugnet genom att försiktigt nudda vid den kalla metallen på nyckelns spets. Jag är inte paranoid, jag gillar bara att vara på den säkra sidan. Jag har låst gallergrinden och de höga andetagen ekar mellan väggarna. Innan jag somnar känns sängen varmare än vanligt.

 

Juryns hedersomnämnande

Med små medel bygger författaren skickligt upp sin text, där mycket lämnas öppet åt läsarens tolkning. En klaustrofobisk novell om rädsla för vad som skulle kunna finnas utanför det låsta rummet. Eller innanför.

Annons