Hedersomnämnande: Konsten att vara vaken av Hanna Hörnberg

Hon ligger med örat mot den kalla rälsen.

Det är första kvällen som hon måste ha på sig en kofta. Det är inte mörkt men skymningen har börjat ta fart betydligt mycket tidigare, och skiftningen skrämmer henne.

Det går inte att lägga kinden på en räls i minusgrader.

Men än är det länge kvar. Benen är fortfarande bara och luften är, om än kallare, fortfarande ljummen. Fräknarna som vandrar över hennes näsa har ännu inte trillat av. Kunde hon skulle hon tejpa fast dem, för hon brukar alltid känna det som att fräknarna överger henne. Att det är vinterns frost som tar död på dem och gör tomma gropar i ansiktet. Lämnar kinderna röda med svedande sår.

Hon lyssnar efter tågets vibrerande steg. Det är fascinerande hur ett kommande tåg går att höra som små knäppningar i stålet, när det fortfarande är flera kilometer bort. Knäppningarna pågår i en halv minut och går sedan över i ett slags visslande ljud. Eller mer som ett sus. Som att lägga örat mot en snäcka. Fast ljudet av havsbris är utbytt mot tågbrus.

Ibland när tågen är försenade får hon vänta flera timmar. Då dödar hon tiden genom att gå balansgång på rälsen. Och hon blir plötsligt barn igen och låtsas att hon är en ballerina på en cirkus och att rallarrosorna som växer i gruset är hennes publik. Jublar och bugar för hennes träffsäkra steg. Men det är inte alltid som hon lyckas hålla balansen. Då rullar hon nedför sluttningen och landar i gräset med ömma armbågar och knän.

Annons

Det brukar reta henne.

Att inte kunna stå upprätt när hon har alla förutsättningar för att göra det. Hon brukar ta ut det på publiken, rycka upp rötterna till varje rallarros hon får tag i och sedan lägga blomsterliken i en hög mitt på rälsen.

Plötsligt hör hon det.

Knäppningarna, suset, och hon trycker örat mot rälsen så hårt hon kan.

Hon blundar.

Ljudet fyller henne, växer från att vara ett ljud från en räls till att bli ett extra hjärtslag i hennes kropp. Som tar form. Från stål till en värmande rytm uti fingertopparna.

När vibrationerna känns i kläderna då vet hon att det är dags. Hon ställer sig upp och stryker bort håret från ansiktet. Hon kan ännu inte se tåget men dess strålkastare lyser upp skogskulissen och ängens sovande blomster.

När ljuset bländar henne, det är då hon blundar.

Efter en stund hörs det gnisslande ljudet av bromsar och den dova tutan.

Annons

Hon fortsätter blunda.

Hon tänker på högar.

Högar av tvätt, av disk, av papper, högar av oro under bröstkorgen. Hon tänker på det där leendet hon får när hon inte är intresserad, eller när hon är arg eller trött. Leendet som får det att spänna i käkarna och göra sprickor i huden. Hon tänker på att hon ofta stirrar på sina fötter, följer sina steg med blicken, att hon håller den där för att slippa möta någon annans.

Och för att inte ramla.

Hon tänker på sopbilen som kommer på torsdagar, på dammet i hörnet, på böckerna hon inte har läst ännu. Och hon tänker på att vissa dagar sover hon bort. Ligger i sängen i flera timmar och stirrar på färgen i taket som till slut börjar röra sig.

Som till slut blir ett vitt hål.

– TITTA UPP! SE UPP!

Hon slår upp ögonen och står öga mot öga med strålkastarna.

Och innan hon möts av tågets ansikte slänger hon sig nedför sluttningen och landar i gräset. Tåget rusar vidare och skogskulissen blir åter nedsläckt. Hennes hjärta bultar hårt under koftan och hon känner blodet rinna nedför smalbenet.

Hon är inte rädd för blodet.

Och inte för såret fullt av grus.

För det gör ont.

Det svider.

Hon ställer sig upp och torkar bort blodet med kjolfållen. Sedan promenerar hon över ängen och genom skogen. Gryningen är i startgroparna och nattens dofter börjar sakta bytas ut mot dagens. Gårdagens dofter ligger redan glömda i daggen.

Hon öppnar dörren försiktigt, tassar in i tvättstugan och lägger kläderna längst ner i tvättkorgen. Ingen har vaknat ännu. Alla sover tungt i sina sängar. Hon kokar te, sätter sig vid köksbordet för att lyssna på det visslande, susande ljudet från tekannan.

Hon är inte trött.

Hon är vaken.

 

Juryns motivering

Genom att frammana stor närvaro och ökande puls skriver Hanna Hörnberg fram sommarnatten och ljudet av tågets framrusande mot rälsen.