Hedersomnämnande: Husesyn av Jennie Hökby

De kallar det hus.
Det är fyrkantigt och brunt. Har någon slags öppning på kortsidan.
Jag är skeptisk.
Har väl inte sett särskilt många i mina dagar, men tror mig veta att kriteriet för att överhuvudtaget få kalla något hus förutsätter någon form av permanent byggnad.
Kanske också en planritning.
De kallar det hus.
Som i ett skydd mot omvärlden. Som i isolering.
Ett riktigt hus har flera rum. Matplats och sovalkov. Gardiner och mattor.
Dofter och hemligheter. Skrymslen och vrår. Värme.
Jag ser inga eluttag här. Istället drar det kallt från ett hål i en av väggarna.
Undrar vad det skall vara bra för.
De kallar det hus.
Taket liksom luckras upp när man slickar på det. Smakar strävt.
Kanske lite salt också. Och lim.
Det förbryllar. Lim är giftigt.
Men det verkar inte bekomma de små människorna. De verkar tvärtom väldigt nöjda.
Skrattar och klappar i händerna.
De kallar det hus.
Deras entusiasm och uppfinningsrikedom vet tydligen inga gränser.
Precis som förra gången. När de byggde någon slags alternativ hinderbana här utanför.
Väckte mig under omänskliga former.
Tvingade ut mig yrvaken och darrande på gårdsplanen.
Jag ville dö.
De kallar det hus.
De säger att de vill mig väl. Men jag vet inte.
Om jag orkar med fler överraskningar.
Om den här katt och råtta leken motsvarar mina förväntningar.
Helst av allt vill jag ju faktiskt bara vila. Ligga på det hårda golvet och vänta.
Andas in tystnaden mellan gallerspringorna.
De kallar det hus.
Det är bara jag här. Kärleken gav jag upp. Men visst har också jag dagar.
Svarta nätter av längtan. När tomheten och meningslösheten tar över. Sorgen tar vid.
Då brukar jag springa. Det dövar tankarna för en stund. Håller mig vid liv.
Tids nog tar allting slut ändå.
Hamsterhjulet stannar.
De kallar det hus.
Jag betraktar dem. De små, glada människorna där ute.
Undrar om de förstår. Min gnagande oro.
Om de någon gång tänker utanför lådan. Bara väljer att kalla den hus.
Kanske är det förmätet av mig att klaga. Har det väl egentligen ganska bra här.
Jag har rikligt med mat och färskt vatten. Jag har tak som smakar salt över huvudet.
De kallar det hus.
Det är fyrkantigt och brunt. Har någon slags öppning på sidan.
De säger att det är mitt nu.
Jag är numera stolt ägare till en skokartong.
Taket kommer närmare. Väggarna krymper för var dag som går.
Och jag är skeptisk.

 

Juryns motivering

Novellens lätt absurda anslag och torra svärta låter läsarens skratt fastna i halsen.

Annons