Hedersomnämnande: ”Hud” av Mattias Martinsson

Dripp. Dropp.

Jag låg vaken på golvet och lyssnade till regnet som tassade på mina fönster. Hur skönt skulle det inte vara att få känna det mot min hud; att sitta där ute och låta de små våta dropparna smeka mig, låta dem stanna till en tiondels sekund på deras väg ner mot den törstande marken.

Dripp. Dropp.

Det var väl inte för mycket begärt, jag ville ju bara få ta del av detta naturens kretslopp. Tänk så fantastiskt, det vatten som nu föll skulle långsamt sippra ner igenom marken och så småningom leta sig fram igen på olika sätt.

Jag tog av mig min tröja och huttrade till. Det var ganska svalt i rummet, jag brukar vilja ha det så. Det lugnar mig något. Doktorn har sagt att det är bra med sådant som lugnar mig. Till skillnad från det som gör mig upprörd, alltså. Det är inte bra. Men kyla är bra. Och regn.

Dripp. Dropp.

Annons

En del av regnet skulle hamna direkt i havet. En annan del i sjöar och åar. Vattendrag, ni vet. Någon sa till mig, jag kommer inte ihåg vem — det var inte doktorn — att det finns dinosaurieurin i vattnet. Alltså att det är samma vatten som en dinosaurie druckit och sedan kissat ut. Det låter ju helt otroligt, och inte så trevligt. En ännu mindre trevlig tanke är alla de människor vars urin även den finns i vattnet. Som alltså faller på mina fönster.

Jag tog av mig byxor och strumpor. Nu hade jag gåshud på armarna. Piloerektion heter det visst, det har doktorn berättat. Det låter snuskigt, tycker jag. Jag tycker inte om att ha piloerektion.

Min farfar efterlämnade en gammaldags rakkniv när han dog. Det är något alldeles speciellt med den tycker jag. Den är nog det vassaste jag sett; eggen är tunn som… ja, som ett rakblad. Eller en rakkniv. Doktorn tyckte inte att jag skulle leka med rakkniven. Noga räknat tyckte doktorn inte att jag skulle leka med några vassa föremål alls. Jag gjorde som doktorn sa. Men det var då.

Dripp. Dropp.

Regnet fortsatte att falla där ute. Jag bestämde mig för att det var dags att gå ut, innan det slutade regna. Turligt nog var det mörkt ute. Det hade kanske väckt en del uppståndelse annars; en man endast iförd kalsonger med en rakkniv i handen. Inte något man såg varje dag. Inte något man ville se någon dag.

Jag smög ut ur huset och över bakgården. Regndropparna föll på min nakna hud.

Dripp. Dropp.

Men varför kände jag dem knappt? Jag hade föreställt mig hur det skulle kännas, hur lugnande det skulle vara, och så var det inte alls på det viset. Nu började jag bli upprörd. Det var säkert piloerektionens fel. Jag fällde ut farfars rakkniv och lät den försiktigt glida över underarmen. Stålet svalkade; beröringen skänkte mig lugn. Försiktigt lät jag den vassa eggen befria mig från håret på armarna och benen. Lite bättre, kanske. Men inte mycket. Man kan inte påstå att jag hade långt hår på huvudet, men förmodligen var det för mycket. Det var ganska besvärligt att få bort det med rakkniven, men jag lyckades till sist raka bort det mesta.

Dripp. Dropp.

Annons

Jag stod där, med nyrakade extremiteter och kal hjässa, medan regnet föll och föll. Trots det kunde jag inte känna på det vis jag önskade. Piloerektionen fortsatte med den enda skillnaden att jag nu såg ut som en plockad fågel. Gåshud. Besvikelsen sköljde över mig och jag kände hur den gamla dåliga känslan kom tillbaka. Den där känslan som doktorn hade talat så mycket om; varnat mig för och försökt bota. Jag insåg att jag fortfarande hade för mycket på mig. Med rakkniven skar jag ett snitt runt mitt nyrakade huvud och lossade därefter försiktigt huden. Äntligen! Äntligen kände jag hur regnet träffade mig som små vassa projektiler. Jag brast ut i ett gapskratt och fortsatte ivrigt att avlägsna bitar av hud.

 

Juryns motivering

Den näst intill hypnotiska texten stegras långsamt och kulminerar oväntat i att krypa under skinnet på fler plan än läsaren först är beredd tro.