Hedersomnämnande: ”Festen”, av Robert Warrebäck

Hon hörde dem verkligen, det var hon säker på. Hyresvärden gjorde inte något åt saken trots att hon hade ringt honom fyra gånger. I hans ögon var hon säkert bara en snurrig änka som behövde sällskap. Men hon hörde dem verkligen, det var hon säker på. Det var råttor och inget annat; deras håriga små kroppar, svarta ögon och små fötter mot porslinet. Ljuden höll henne vaken om nätterna. Gav henne mardrömmar.

Det hade varit en lyckad tillställning. Efter middagen var hennes barn och barnbarn fortfarande kvar. De som i vanliga fall alltid brukade skruva på sig och komma med trötta ursäkter för att kunna bege sig därifrån så tidigt som möjligt. Men den här gången var det annorlunda.

Hon stod i köket och tänkte öppna en vinflaska då Lars smög upp bakom henne. Han hade alltid haft mjuka fötter, den pojken.

”Mamma? Är allt bra med dig?” Han såg på henne med sitt plufsiga, hoptryckta ansikte.

Hon blev lite ställd. Lars hade väl aldrig brytt sig om huruvida hon mådde bra? Och Lars frågade inte saker heller för den delen, han krävde dem. Det hade han alltid gjort.

”Jo, vi vet att det har varit svårt på sista tiden. Med pappa borta och så…”, sa Lars utan att vänta på svar och fumlade med slipsen. Han var inte särskilt bra på sådana här saker, det visste hon.

Annons

”Och vi har väl inte alltid… funnits där.”

Hon pressade ned vinöppnaren i korken. Inte alltid funnits där? Det var i sanning ingen underdrift. Eller jo förresten, visst hade de funnits där, hennes barn, funnits där och slitit i henne, plockat henne på pengar och tillhörigheter, smugit omkring och bestämt vem som skulle ha vad när hon slutligen avled. När hon, deras mamma, belastningen, den gamla snurriga tokan, äntligen försvann.

”Äsch, tänk inte på det. Ni är ju här nu!” Hon kände sig yr, men inte så farligt. Kanske var hon berusad? Men det kunde väl inte stämma? Nej, berusad var hon inte. Bara lite snurrig.

”Ska jag hjälpa mamma med den där?”, frågade Lars mjukt. Han använde sin inställsamma röst. Den kunde hon utan och innantill. Med den hade han länsat hennes sparkonto. De pengar hon tänkt unna sig en resa för någon dag. Men Lars hade kommit före. Lars och hans skulder. Sedan hade såklart hennes döttrar Lena och Ann blivit sura och ringt och varit anklagande i telefon tills hon blidkat dem med den värdefulla klocksamlingen deras pappa ägt.

Lars tog vinflaskan ifrån henne och vred klumpigt på handtaget. Hon betraktade hans tjocka svarta ögon; hur de verkade tränga ut ur ansiktet när han ansträngde sig. Lars var en storväxt karl och för ett ögonblick var tanken på att hans kropp hade kommit ut ur hennes fullständigt absurd.

Hon tyckte inte om hur tankarna snurrade. Yrseln tilltog i styrka. Fick henne att tänka konstigt. Tankarna gjorde henne förvirrad, desorienterad. Gjorde det lätt för henne att röra ihop saker och ting.

Hon tänkte på råttgiftet hon köpt häromdagen. Förpackningen i skafferiet. Hur ingen hade trott på henne angående råttorna som sprang i avloppet. Hyresvärden som viftat bort henne. Hennes barn som inte hade orkat lyssna till hennes förtvivlan över att hon inte kunde sova om nätterna. Ensamheten i att vara utelämnad åt minnen som ingen längre brydde sig om.

I vardagsrummet började de att må illa. Det var Lars som först föll ihop med kramp. Benen gav vika och han säckade ned på golvet. Lars fru skrek gällt efter hjälp. Ann, hennes äldsta dotter, stönade plågat. Vart var barnbarnen? De som alltid satt och spelade sina portabla tevespel och inte ens orkade hälsa på henne? Ja, där var de: låg och sov i soffan och gick inte att väcka. De måste sova riktigt tungt. Och hennes yngsta dotter, Lena? Hon höll händerna för ansiktet och hulkade. Mådde inte hon heller bra? Soppan hade smakat gott. Det hade de alla sagt. Kanske var hon bara en snurrig gammal toka ändå? Men råttorna, ja, de skulle aldrig störa henne igen.

Juryns hedersomnämnande

Annons

”En stark berättelse med bra flyt i språket, där författaren på ett skickligt sätt lyckas förmedla huvudpersonens känslor. Novellen bjuder på en oväntad vändning på slutet som väcker tankar.”