Hedersomnämnande: ”Att se på tv” av Mårten Dahlrot

Man vill ju inte stöta sig med sina grannar det första man gör. Och jag är verkligen inte den som klagar i onödan. Så första gången vred jag upp TV:n och försökte att inte höra. Jag tänker att det var rätt gjort för han ser trevlig ut och hälsar glatt i trappan. Jag hoppas att jag inte verkade konstig då i början. Men då hade jag ju bara mina egna idéer om vad det var som lät. Hanteverkare är han, tror jag. Stadig liksom. Dessutom låter det som han bygger något ibland. Bankar och har sig. När jag lade mig lät det fortfarande, men till slut somnade jag. Säkert för att ljuden upphört. Och morgonen efter fanns ju inte längre något att klaga på.

Några dagar senare hände det igen. Jag sov, men väcktes och låg länge och lyssnade, andades ljudlöst för att inte missa något, undrade om någon annan stördes, om någon annan skulle ingripa. Jag såg på klockan, räknade tid och vägde för och emot tills jag somnade med mobilen i handen.

Min syster hade naturligtvis svaret klart. Bättre göra för mycket än för lite. Tänk att i efterhand veta att man kunde ha gjort något. Men hon är ju alltid så tvärsäker på allting. ”Nästa gång gör du såhär och såhär”. Jag är glad att jag bara delvis lydde hennes råd och än gladare att han inte öppnade när jag den tredje natten gick upp och ringde på. Jag såg en stund på de två namnen på dörren innan jag satte fingret mot ringklockan. På ett ögonblick var det tyst i lägenheten. Som om någon tryckt på en knapp, strypt ljudkällan. Jag stod kvar. Väntade. Men inget hände och nu är jag som sagt glad över det. För det var inte alls som jag trodde, bara TV:n som varit högt uppskruvad. Nån film sa han, när han ursäktade sig i soprummet. Rätt våldsam. Mycket skrik och sånt. Jag förstod, sa jag. Jag hörde det, sa jag. Det var lite svårt att sova, sa jag. Men vila får man väl i graven. Vi skrattade. Lite TV-tittande var ju inget att hänga upp sig på. Man vill ju inte stöta sig med sina grannar.

Det var inget, förklarade jag för min syster. De såg bara på TV. Se inte så förskräckta ut, sa jag till mina vänner. De ser ju bara på TV. Han är inte sån. Han är trevlig. Jag har pratat med honom flera gånger. Hantverkare tror jag. Det är det som dunkar. Han bygger något.

Och när man tänker efter är det ju helt logiskt. Jag höjer alltid radion när jag diskar. Det händer också att jag sjunger med och kanske vrider upp lite till utan att tänka på hur mycket som hörs genom väggarna. Såklart höjer också han TV:n när han snickrar? Och alla kan ju inte gilla samma TV-program som jag.

Och de verkade gilla de där programmen. Båda två. Ett tag såg de dem nästan varje kväll. Jag köpte öronproppar och sov med musik på stereon. De gick an. Jag fick en ny vana på grund av deras. Människor påverkar varandra, det är inte konstigare än så. Och vill man ha det tyst kan man flytta till landet. Det tycker jag verkligen och det sa jag till honom när han kom ner och bad om ursäkt efter natten då jag inte kunde sova alls. De hade fastnat i en otroligt lång film om en neurotisk kvinna som grät från första scenen till den sista. Det hade blivit sent. Men ändå hade han varit och köpt en flaska vin som kompensation för min nattsömn. Och om jag inte störts fick han väl ändå ge en granne en flaska vin, det var väl OK?
Trevlig är han. Varm och omtänksam. Visst kan man som granne önska ett bättre omdöme i fråga om TV-volym och tidpunkt för snickrande. Men natten är väl hans tid helt enkelt. För varför skulle han annars välja att flytta om möbler i lägenheten efter midnatt? Varför skulle han annars släpa ut och köra bort en hoprullad matta klockan fyra på morgonen? Men alla har sina egenheter. Så jag såg noga till att prata om annat när han bjöd upp mig på middag igår. Några verktyg såg jag inte till men han hade en stor TV. Och när jag satt där i hans kök var jag glad över att inte vara den som klagar i onödan. Särskilt sedan det visat sig att det egentligen inte var han som var skuld till oväsendet. För sen hon flyttat ser han inte de där filmerna mer.

 

Juryns motivering

En välskriven novell som ritar en bild genom att fokusera på mellanrummen i ett skeende och konsekvent låta berättaren vända bort blicken från vad som faktiskt sker.

Annons