Man vill ju inte stöta sig med sina grannar det första man gör. Och jag är verkligen inte den som klagar i onödan. Så första gången vred jag upp TV:n och försökte att inte höra. Jag tänker att det var rätt gjort för han ser trevlig ut och hälsar glatt i trappan. Jag hoppas att jag inte verkade konstig då i början. Men då hade jag ju bara mina egna idéer om vad det var som lät. Hanteverkare är han, tror jag. Stadig liksom. Dessutom låter det som han bygger något ibland. Bankar och har sig. När jag lade mig lät det fortfarande, men till slut somnade jag. Säkert för att ljuden upphört. Och morgonen efter fanns ju inte längre något att klaga på.

Några dagar senare hände det igen. Jag sov, men väcktes och låg länge och lyssnade, andades ljudlöst för att inte missa något, undrade om någon annan stördes, om någon annan skulle ingripa. Jag såg på klockan, räknade tid och vägde för och emot tills jag somnade med mobilen i handen.

Min syster hade naturligtvis svaret klart. Bättre göra för mycket än för lite. Tänk att i efterhand veta att man kunde ha gjort något. Men hon är ju alltid så tvärsäker på allting. ”Nästa gång gör du såhär och såhär”. Jag är glad att jag bara delvis lydde hennes råd och än gladare att han inte öppnade när jag den tredje natten gick upp och ringde på. Jag såg en stund på de två namnen på dörren innan jag satte fingret mot ringklockan. På ett ögonblick var det tyst i lägenheten. Som om någon tryckt på en knapp, strypt ljudkällan. Jag stod kvar. Väntade. Men inget hände och nu är jag som sagt glad över det. För det var inte alls som jag trodde, bara TV:n som varit högt uppskruvad. Nån film sa han, när han ursäktade sig i soprummet. Rätt våldsam. Mycket skrik och sånt. Jag förstod, sa jag. Jag hörde det, sa jag. Det var lite svårt att sova, sa jag. Men vila får man väl i graven. Vi skrattade. Lite TV-tittande var ju inget att hänga upp sig på. Man vill ju inte stöta sig med sina grannar.