Hedersomnämnande: ”Armen” av Jonas Ulfvarson

Det första tecknet på att allt inte stod rätt till var en klåda i huden över vänster axel och överarmens baksida. Jag funderade på om jag blivit allergisk mot något eller fått en reaktion av tvättmedlet jag använde. Läkaren funderade jag inte ens på att besöka eftersom jag hade alldeles för mycket att göra på jobbet. Jag tänkte väl att det skulle försvinna av sig själv och det gick några dar. Det var Mia, min fru, som upptäckte hudförändringarna först.
”Det där ser inte alls bra ut.” sa hon. ”Det ser ut som förhårdnader och gropar.”
Jag fattade inte vad hon menade först. Jag låg med bar överkropp i sängen bredvid henne och läste en bok. Hon petade på min axel.
”Gör det ont?”
”Nej.”
”Du måste gå till doktorn med det där.”

Doktorn tittade bekymrat på mig medan jag stod framför honom och knäppte igen skjortan.
”Så vad är det då?” sa jag.
”Jag vet inte än. Vi måste ta några prover först.”
Jag var lite irriterad på honom där han stod och såg så allvarlig ut. Karln kunde väl lära sig att hålla pokerfejset fram till dess att det var dags att leverera dödsdomar. Jag kände mig frisk.

Två veckor senare föll min arm av. Det var när jag spelade tennis med Johan från jobbet. Det blödde inte särskilt mycket eftersom armen vid det här laget var helt skrumpen och torr. Jag fick åka ambulans i ilfart till sjukhuset. Det konstiga var att det inte ens gjorde ont. Jag tyckte faktiskt det var lite lustigt. Samma läkare blev förvånad när jag uttryckte detta för honom.
”Hur menar du då?” sa han med ett häpet uttryck.
”Jo, först blir armen konstig och ful. Värdelös kan man säga. Sen faller den av.”
”Det är inte många som skulle finna det lustigt.” sa doktorn. ”Det kan vara så att sjukdomen, som vi ännu inte lyckats diagnosticera, har gått på hjärnan.”
Jag nickade medan han avläste mitt ansikte efter en reaktion.
”Vi måste ta nya prover.”
Mia, som de senaste dagarna börjat betrakta mig med illa dold avsky, kom till sjukhuset. Hon förklarade att hon absolut inte kunde vara gift med en enarmad man.
”Det blir bäst såhär.” sa hon. ”För båda. Vem vet, det kanske kan bli en ny start för dig.”
”Okej.” sa jag.
Jag skrevs ut redan nästa dag eftersom stumpen inte blödde och mina värden var okej. När chefen på mitt arbete fått reda på att jag förlorat armen hade han beklagat mig min olycka men samtidigt sagt att jag ju säkert förstod att det inte fanns plats för en enarmad man på firman. På det svarade jag att jag ju nu i och för sig tog upp mindre plats än tidigare, så att rent logiskt… Han avbröt mig och föreslog att jag skulle säga upp mig själv.
”Vem vet, det här kanske till och med är bra för dig. En ny möjlighet.”
”Ja, det kanske det blir” sa jag.


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Merparten av vårt material är öppet bara för våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera). Nu hoppas vi på dig också!

Som prenumerant får du:

  • Sveriges mest prisbelönta magasin i brevlådan varannan månad.
  • Fri tillgång till alla nummer digitalt samt färska artiklar som bara publiceras på hemsidan.
  • Fri bindningstid.

Dessutom får du rabatt i vår webbshop och inbjudningar till releasekvällar samt förhandsvisningar av både film och teater.

Klart jag ska bli prenumerant!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?


Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades Publicerad 13 december 2012 och är skriven av .