Hedersomnämnande: ”Armen” av Jonas Ulfvarson

Det första tecknet på att allt inte stod rätt till var en klåda i huden över vänster axel och överarmens baksida. Jag funderade på om jag blivit allergisk mot något eller fått en reaktion av tvättmedlet jag använde. Läkaren funderade jag inte ens på att besöka eftersom jag hade alldeles för mycket att göra på jobbet. Jag tänkte väl att det skulle försvinna av sig själv och det gick några dar. Det var Mia, min fru, som upptäckte hudförändringarna först.
”Det där ser inte alls bra ut.” sa hon. ”Det ser ut som förhårdnader och gropar.”
Jag fattade inte vad hon menade först. Jag låg med bar överkropp i sängen bredvid henne och läste en bok. Hon petade på min axel.
”Gör det ont?”
”Nej.”
”Du måste gå till doktorn med det där.”

Doktorn tittade bekymrat på mig medan jag stod framför honom och knäppte igen skjortan.
”Så vad är det då?” sa jag.
”Jag vet inte än. Vi måste ta några prover först.”
Jag var lite irriterad på honom där han stod och såg så allvarlig ut. Karln kunde väl lära sig att hålla pokerfejset fram till dess att det var dags att leverera dödsdomar. Jag kände mig frisk.

Två veckor senare föll min arm av. Det var när jag spelade tennis med Johan från jobbet. Det blödde inte särskilt mycket eftersom armen vid det här laget var helt skrumpen och torr. Jag fick åka ambulans i ilfart till sjukhuset. Det konstiga var att det inte ens gjorde ont. Jag tyckte faktiskt det var lite lustigt. Samma läkare blev förvånad när jag uttryckte detta för honom.
”Hur menar du då?” sa han med ett häpet uttryck.
”Jo, först blir armen konstig och ful. Värdelös kan man säga. Sen faller den av.”
”Det är inte många som skulle finna det lustigt.” sa doktorn. ”Det kan vara så att sjukdomen, som vi ännu inte lyckats diagnosticera, har gått på hjärnan.”
Jag nickade medan han avläste mitt ansikte efter en reaktion.
”Vi måste ta nya prover.”
Mia, som de senaste dagarna börjat betrakta mig med illa dold avsky, kom till sjukhuset. Hon förklarade att hon absolut inte kunde vara gift med en enarmad man.
”Det blir bäst såhär.” sa hon. ”För båda. Vem vet, det kanske kan bli en ny start för dig.”
”Okej.” sa jag.
Jag skrevs ut redan nästa dag eftersom stumpen inte blödde och mina värden var okej. När chefen på mitt arbete fått reda på att jag förlorat armen hade han beklagat mig min olycka men samtidigt sagt att jag ju säkert förstod att det inte fanns plats för en enarmad man på firman. På det svarade jag att jag ju nu i och för sig tog upp mindre plats än tidigare, så att rent logiskt… Han avbröt mig och föreslog att jag skulle säga upp mig själv.
”Vem vet, det här kanske till och med är bra för dig. En ny möjlighet.”
”Ja, det kanske det blir” sa jag.

Jag tog in på hotell och funderade på vad jag skulle göra med mitt liv nu. På dagarna promenerade jag i parkerna. Min stump hade börjat klia och jag vred mig i sängen på nätterna. Det kändes som om något växte därinne. Något som ville ut. En morgon när jag stod i badrummet och tittade i spegeln såg jag ett par fingertoppar som stack ut ur det förtorkade såret vid min axel. Jag kände på dem. De verkade levande, friska. Jag drog lite i dem och sakta kom en hel hand ut. Några timmar senare hade jag hjälpt till att förlösa hela armen den satt i. Den var stilig. Graciös. Det var armen på en virtuos. Jag prövade försiktigt att vifta med den i luften. När jag stod där och beundrade den insåg jag plötsligt att jag kände igen den. Var hade jag sett den där armen förut?
Först kunde jag alls inte komma på det, sedan slog det mig. Det var den världsberömde dirigenten Leonard Bernsteins arm!
Från och med nu skulle allt vända. Jag kände det på mig. Det här var verkligen en ny start.

 

Juryns motivering

Med sin novell gör författaren en annorlunda tolkning av temat. Resultatet blir en välskriven, underhållande och absurd novell som håller tempot ända fram till slutet.

Annons