Första plats – Strömbrytaren av Philip Birk

Ett självmordsbrev. Det var den första tanken som slog mig när vi hittade lappen. Min andra tanke gick till Ibrahim. »Fy fan« sa David. Han hade hjälpt mig hissa ned Leifs kropp från elljusen som omgärdade Påskbergsvallens A-plan. »Satan vad han ser ut.« Jag tror inte att David hade sett en död man förut. Något med sättet han rörde sig kring kroppen sa att det var första gången.

Leifs ansikte var mer svullet än vanligt: kapillärerna hade sprungit läck för att bilda ett rotliknande spår av blått blod under huden. »Du kände honom va?« Jag undvek att möta Davids blick. Höll ögonen på fotbollsplanens höstgula matta. »Nä« ljög jag. »Eller kände och kände. Vi jobbade ihop ett tag.« Men nu skulle vi aldrig göra det igen. Det blev tyst en stund. Efter några minuter hörde vi ambulansen köra in på parkeringen bakom läktaren. Inga sirener. »Var det innan Ibrahim?« frågade David. »Ja.« ljög jag igen. »Det var innan Ibrahim.«

Jag hällde upp en whiskey. För stor för en tisdag. För liten för en död kollega. Medan jag smuttade på den tänkte jag på Ibrahim. Fick en brännande känsla i maggropen, en som jag visste att jag inte kunde skylla på spriten. »Nu släcks lamporna« hade det stått på lappen. Inget mer. Inga förklaringar. Tur att Leffe varit en sån idiot att han aldrig lyckats skaffa varken fru eller barn. Ingen skulle sakna honom. Inte ens jag. Jag hällde upp en whiskey till. Det hann bli ett gäng innan jag släckte och gick och la mig. Jag tappade räkningen.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades 11 oktober 2017 och är skriven av .