Första plats – Strömbrytaren av Philip Birk

Ett självmordsbrev. Det var den första tanken som slog mig när vi hittade lappen. Min andra tanke gick till Ibrahim. »Fy fan« sa David. Han hade hjälpt mig hissa ned Leifs kropp från elljusen som omgärdade Påskbergsvallens A-plan. »Satan vad han ser ut.« Jag tror inte att David hade sett en död man förut. Något med sättet han rörde sig kring kroppen sa att det var första gången.

Leifs ansikte var mer svullet än vanligt: kapillärerna hade sprungit läck för att bilda ett rotliknande spår av blått blod under huden. »Du kände honom va?« Jag undvek att möta Davids blick. Höll ögonen på fotbollsplanens höstgula matta. »Nä« ljög jag. »Eller kände och kände. Vi jobbade ihop ett tag.« Men nu skulle vi aldrig göra det igen. Det blev tyst en stund. Efter några minuter hörde vi ambulansen köra in på parkeringen bakom läktaren. Inga sirener. »Var det innan Ibrahim?« frågade David. »Ja.« ljög jag igen. »Det var innan Ibrahim.«

Jag hällde upp en whiskey. För stor för en tisdag. För liten för en död kollega. Medan jag smuttade på den tänkte jag på Ibrahim. Fick en brännande känsla i maggropen, en som jag visste att jag inte kunde skylla på spriten. »Nu släcks lamporna« hade det stått på lappen. Inget mer. Inga förklaringar. Tur att Leffe varit en sån idiot att han aldrig lyckats skaffa varken fru eller barn. Ingen skulle sakna honom. Inte ens jag. Jag hällde upp en whiskey till. Det hann bli ett gäng innan jag släckte och gick och la mig. Jag tappade räkningen.

Väckarklockan lyste 02:13 när jag vaknade av ett ljud jag inte kunde placera. Lakanen var blöta. Tyget hade vridit sig. Jag låg tyst och väntade, men det hördes inget mer. Jag hade väl inbillat mig, men mina försök att somna om ledde ingen vart. Jag kunde inte få bort bilden av Leifs svullna ansikte från min näthinna. Med tunga steg gick jag ut i köket och lyfte glaset ur diskhon igen. Flaskan stod fortfarande på bordet. Det var när jag satte mig vid den och skruvade upp korken som jag såg den. Lappen.

Det var samma handstil som på lappen vi hittade på Vallen. Samma meddelande. Samma lapp, tänkte jag för ett ögonblick, innan jag insåg att det var omöjligt. David hade plastat in den och tagit med den till stationen. David var en bra kille. Noggrann. Jag vet inte varför jag hade ljugit för honom om Ibrahim och Leif. Kanske för att jag skämdes.

Juryns motivering

Stilsäker spänning av det hårdkoka slaget maximerar med enkla medel formatet och berättar en historia långt större än sina få tecken. Ruskigt och snyggt.

Hade Ibrahim varit en bra kille? Jag vet inte. Och skulle aldrig få veta – det hade Leffe sett till. Men nu tycktes min gamle kollegas samvete ha hunnit ikapp honom. Skulle samma sak hända mig? Jag såg ut genom köksfönstret, fortfarande med lappen hårt kramad i min fuktiga handflata. Bortom hustaken anade jag de svarta skeletten av de avstängda elljusen på Påskbergsvallen. De hade ställt in kvällens träning.

Steg. Det var någon som rörde sig i trappuppgången. Jag reste mig från köksbordet som på givakt. Smög försiktigt bort till ytterdörren. Den stod på glänt. Alldeles invid trappräcket stod en ensam figur, vänd så att jag inte kunde se dess ansikte. Den hissade något kring räcket. Ett rep. Jag tänkte på Leffe och på självmordsbrevet som inte hade varit ett självmordsbrev. Jag tänkte på Ibrahim. På den noggrant ihopvikta lappen i min hand, och de tre orden som stod på den. Figuren i trappuppgången vände sig mot mig. Den sa ingenting, inte ett ord.

Den bara tryckte på strömbrytaren.

Annons