4:e-10:e plats – Julia av Lisbeth Nordin

Hennes namn var Julia och hon var sen när hon kom fram till biljettkassan.
För en gångs skull hade hon beställt en tågbiljett i förväg.
Hon tog fram en skrynklig lapp ur fickan och läste upp numret för mannen bakom glasluckan. Han knappade in siffrorna på tangentbordet och kastade en blick på bildskärmen.
Så vände han sig mot henne:
– Tyvärr. Biljetten är hämtad.
– Omöjligt! Jag beställde den i eftermiddags på telefon.
Hon sträckte fram lappen med kontrollnumret och mannen slog in siffrorna igen, men skakade på huvudet.
– Biljetten är hämtad…
Han vände sig om och ropade på en kvinna lite längre in bakom disken.
– Var snäll och kom hit ett tag.
Den blonderade kvinnan lämnade sina papper och klev fram bakom luckan.
När hon fick syn på Julia spreds ett leende över hennes ansikte.
– Åh, det var ni som hämtade ut biljetten i morse. Var det något fel?
– Fel? Jag hämtade aldrig ut någon biljett i morse, det är det som är felet!
Den blonderade kvinnans leende övergick i förvirring. Hon petade ner glasögonen på näsan och iakttog Julia.
– Ja… , men ni är sannerligen lika.
Men så slätades kvinnans ansikte ut i ett ljust förälskat leende.
– Där borta, där är hon, kvinnan som hämtade biljetten. Det är inte många som beställer i förväg, så det är inte svårt att minnas och dessutom är hon ju så vacker! Så förklarad, om ni förstår vad jag menar?
Det var ovanliga ord från någon som jobbar på tågexpedition, åtminstone under arbetstid.
Julia såg hur mannen i biljettluckan lyfte blicken från bildskärmen. Ett milt ljus tändes i hans ögon.
– Ja, hon är verkligen vacker, sade han med en röst riktad till sig själv.
Julia vände sig om.
Det var då som tiden stannade ett tag. Eller gick den bara långsamt? Julia såg på kvinnan borta på perrongen. Det var något bekant över henne.
Hon stod bortvänd i solen med håret klippt i korta, täta lockar i nacken, precis som Julia. Och klänningen, det var den grå stickade klänningen som hon själv provat i en affär för några dagar sedan. Den var vackert urringad och lämnade ett lent axelparti bart. Kring midjan slöt den tätt och avslöjade en kurvig figur. När Julia provat klänningen hade hon tyckt att den var alltför djärv. Hon hade hängt tillbaka den på galgen och valt en annan.
Nu vände kvinnan sig om. Hon såg på Julia och formade läpparna till ett ord, men ljudet färdades så långsamt att ingenting fanns kvar när det nådde fram.
Det fladdrade till inuti Julia.
Kvinnan där borta var hon själv, varje hårstrå, hakans fyrkant, själva uttrycket i ögonen och ansiktet var hennes eget.
Det var hon, Julia, som stod där i en klänning hon önskat, men inte vågat köpa.
Men det fanns en skillnad. Kvinnan i den grå klänningen föreföll lättare än Julia. Hon svävade, där Julia stod tung i marken.
Än en gång formade den främmande kvinnan läpparna till ett ord, men tystnaden omkring dem åt upp varenda bokstav. Hon vände bort huvudet, och försvann längs den asfalterade perrongen.
Långsamt slet sig tiden loss, men något hade förflyttats. Något hade ruckats. Julia hade tappat balansen och letade efter jämvikt.
Fanns det en förklaring?
Hade hon en tvillingsyster? Var ibland två människor otroligt lika, ett biologiskt spratt helt enkelt?
Ändå visste hon, att hon för ett ögonblick stått utanför och betraktat sig själv, och funnit den kvinnan vacker. Hon kom ihåg hur tjänstemännen bakom glasluckan hade sett på den kvinnan, som kunde ha varit hon. Skulle de se på Julia på samma sätt? Hon vände sig förhoppningsfullt mot dem. De två bakom luckan hade följt kvinnan på perrongen med blicken, det lyste fortfarande i deras ögon, när de vände sig mot Julia, Det gick så långsamt att Julia obarmhärtigt såg hur ljuset i deras ögon slocknade, när de fäste sina ögon på henne.
Hon kände tyngden mot golvet och hörde hur de började ursäkta sig:
– Misstag händer. Naturligtvis ska vi ordna en biljett, tåget är halvfullt. Det blir inga problem. Se här, fönsterplats och två kaffekuponger.
Julia nickade, betalade och tog emot.
Hon skyndade ut på perrongen där tåget var på ingående, klev ombord, stuvade undan bagaget och gav sig iväg mot restaurangvagnen. Där sjönk hon ner vid ett fönsterbord och lät tåget föra henne bort från samhället på slätten.
Utanför gled åkrar och ängar förbi, det var barndomens landskap, det var där en del av henne hörde hemma.
Ibland snuddade hennes tankar vid kvinnan i den grå klänningen, hennes dubbelgångare, som färdades på samma tåg, med hennes biljett och på hennes plats.
Hon kunde inte bestämma sig om det var komiskt eller fräckt. Eller skrämmande?
Och hur hade hon fått den där omskakande känslan av att det var sig själv hon såg, och vad var det kvinnan hade sagt? Hon kunde se det gång på gång för sig själv, hur kvinnan noga formade ett ord med sina läppar.
Tillbaka vid sittplatsen föll Julia i en behaglig slummer. Genom ögonfransarna lät hon skogar och blänkande vatten fylla hennes sinne, alltmedan tåget bar henne hem. Hem till den stora staden.
Då och då klingade ett skratt mellan tågets rälsar, det var Julias skratt, hon kände så väl igen det. Hon tyckte om det, men hon förstod att det var den grå som skrattade.

Äntligen klev hon av vid Centralstationen.
Hon längtade hem, till sin man, sin hund och sitt liv. Hon var snabbt inne i den överfulla tunnelbanan ut mot förorten. Det var trångt och kvavt och hon kände en svag oro, när hon skymtande en grå klänning längre bort i vagnen.
Det var alldeles för många tillfälligheter. Var det den gåtfulla slumpen som förde dem, Julia och den grå, bredvid varandra för några ögonblick genom tillvaron, genom ett tåg och en tunnelbana? Det var något Julia kunde acceptera och förstå med sitt sinne för det rimliga i tillvaron.
Men när den grå återfanns på bussen och sedan steg av vid Julias egen hållplats var det för mycket.
Och när den grå gick före henne mot betonghusen uppe på kullen, och valde de genvägar som Julia brukade ta, då var det inte rimligt längre, inte ens slumpen valde sådana vägar.
Julia var yr. Tingen rörde på sig och ändrade plats.
Men hon tog sig samman och följde efter kvinnan.
Följde efter, så idiotiskt.
Varför backade hon, som om det inte var hennes, utan den andras väg mot hemmet. Julia skyndade som för att återerövra något. Hon valde trappvägen istället för den över grusplanen, hon ville komma före, om de nu skulle åt samma håll.
Men när Julia kom in i trapphuset, var den gråklädda redan där, vid Julias dörr.
– Julia, Du har köpt ny klänning.
De log mot varandra, Julias man och den gråklädda. Hunden kom springande och hoppade mot kvinnans ben.
Nere i trapphallen stod Julia. Som osynlig. Hon öppnade munnen för att skrika:
– Ser ni inte, det inte är jag, Julia, som står där i dörren?
Men inte ett ljud kom över läpparna. Dörren stängdes och låset vreds om.
Julia tog dörrnyckeln ur handväskan. Hon tvingade sig uppför de sista trappstegen och stoppade nyckeln i låset. Men den passade inte längre.
Blodet bankade i bröstet och hon grep efter trappräcket. Hon förstod inte. Hon måste tänka, fundera.
På konditoriet tvärs över gatan sjönk hon ned i en korgstol och mannen vid bröddisken serverade kaffe med mandelbiskvi. Han behandlade henne som en bekant, han hade inte ruckats, han fanns kvar på sin förväntade plats.
Hon sippade på det heta kaffet, och lugnet kom krypande tillbaka in i hennes kropp.
Det hade börjat skymma och i fönsterglasen skymtade spegelbilden av en kvinna med fula sköldpaddsspännen i håret. Julias hand for upp i hennes eget hår och fick loss ett spräckligt spänne.
Det var alldeles verkligt och gick sönder med en smäll när hon klämde ihop det. Tårarna hade börjat rinna och kyparen kom springande.
– Men snälla ni, sa han. Ska jag ringa er man och be honom komma?
Julia nickade.
Hon tog upp en näsduk ur en brun handväska och torkade tårarna noga.
Hon ville vara vacker.
Hon brydde sig inte om att näsduken var märkt med främmande initialer, eller att handväskan var fult brun istället för hennes fina svarta.
Så fort Göran steg in genom dörren skulle allt bli som vanligt igen, det var hon säker på. Sköldpaddsspännet och näsduken skulle försvinna ur hennes liv, lika oförklarligt som de hade dykt upp.
Hon lossade det andra spännet ur håret och kastade båda i papperskorgen vid utgången.
Hon väntade på Göran. Snart skulle han komma och rädda henne ur overkligheten, tillbaka till de vanliga dagarna med disk och tvättstuga.
Men det var en främmande man, som kom in från gatan.
Besviket sjönk hon tillbaka ner i rottingfåtöljen.
Han såg på henne med vänliga ögon.
– Det är stängningsdags, dags att gå hem.
– Jag väntar på min man, viskade Julia. Han kommer snart.
– Jag är här nu, för att hämta dig.
– Du är inte min man, väste Julia.
– Inte?
Han rörde vid hennes hand. Där glänste en gammaldags guldring.
Julia drog den av fingret.
Ett okänt namn var graverat i det slitna guldet.
– Sigvard?
Han böjde sig över henne och formade noga ett ord med läpparna, det var samma ord som den grå ropat på tågstationen, men han var så nära att Julia måste höra, varken hon ville det eller inte. Det var ett namn. Och hon tyckte inte om det.
– Birgit, sa han. Det är dags att komma hem nu.
Rösten drog henne upp från stolen. Hon höll emot, men hade ingen styrka kvar.
De blev stående på den fläckiga heltäckningsmattan, intill varandra, och nu kunde hon tydligt se spegelbilden i fönsterglaset. Det var ett medelålders par, kvinnan hade en avlägsen likhet med Julia, men hon var rundare och i ansiktet fanns ett par kraftiga ögonbryn som Julia saknade. Kjolen var sedesamt lång.
Julia rös, den måste läggas upp. Hon skakade på huvudet och kvinnan i fönstret gjorde detsamma, hon lyfte handen till örat och fönsterkvinnan gjorde detsamma.
Sigvard föste henne mot utgången.
När han öppnade dörren mot kvällsmörkret kom kyparen springande. Han höll sköldpaddsspännena i handen.
– Damen glömde de här.
Sigvard tog emot och stoppade dem i rockfickan.
De gick ut, Birgit och Sigvard.
Hand i hand.