Jag hade lekt i det gamla vraket som liten. Det låg alldeles ensamt mitt ute på en åker. Utmanande och lockande. Oemotståndligt för en äventyrslysten pojke som jag. Vraket var ett slagskepp i min fantasi, stort, ståtligt och oslagbart.

Det var den minnesbilden jag hade när jag nu, nära fyrtio år senare återvände till platsen. Tillbaka i mina barndomstrakter greps jag av minnet och nyfikenheten. Fanns vraket kvar?

Jag blev nog lite förvånad över att finna att det var kvar. Och nu dök också frågan upp, som jag aldrig ställt mig som leklysten pojke: Hur hade vraket hamnat här på åkern – långt från hav och sjöar?