Andra plats i novelltävlingen: Fredagsfika av Tobias Holmqvist

Text: Tobias Holmqvist

Hon hade ett klumpigt utseende. Hakan var lite för stor, näsan alldeles för liten. Ögonen var svarta, små och intryckta som hos en gris. Likt någon som snubblar kunde hon inte kontrollera sina ansiktsuttryck. När någon drog ett skämt blottade hon tandköttet och ögonen tårades, axlarna guppade. När hon blev förvånad höjdes ögonbrynen och munnen formades till ett o. Man kunde bara tänka sig hur hon såg ut när hon gråter.

Det klumpiga förstärktes av hennes högljuddhet. Rösten var gäll och uppskruvad. Hennes skratt – som började försent och höll på för länge – var ett brandlarm. Hon klädde sig i grälla färger, ofta pastell; blusar med volang och långa vida kjolar, plastörhängen så stora att de stötte i axlarna när hon gick. Hon stod alltid för nära när hon pratade och hade åsikter om allt.

Hon hade inte arbetat hos oss länge och i början hade vi haft överseende med henne, så där som man har när man inte känner någon, men man kan inte vara överseende hur länge som helst. Det var inte så att någon var elak mot henne, snarare tvärtom. Det var bara det att vi slutade uppmuntra henne. Det dröjde inte länge förrän hon slutade komma till fredagsfikat. Måste arbeta, sade hon, men vi fattade ju att hon kände sig utanför.

Först tyckte vi att det var befriande att hon stannade på sitt rum. Lite som när man drar ur en tagg ur hålfoten, sade Tony och vi stämde in i hans skratt. Nu kunde vi skämta som vanligt utan att få hörselskador minuten efteråt. Vi kunde prata om våra barn utan att behöva se henne blinka bort tårar – för vad? Att aldrig få några? Det var väl inte vårt fel?

Efter ett tag fick hon oss att känna oss lite dumma. Vi funderade på vad hon gjorde och om hon var ledsen. Kanske någon skulle gå och fråga? Vi spelade sten sax påse och jag förlorade. Nästa vecka går jag, sade jag, fikat är ju nästan slut. Nej, sade de, gå nu.

Jag vet inte varför jag tyckte det var jobbigt att göra det, jag hade aldrig sagt något som gjorde henne ledsen. Jag hade till och med skrattat lite längre någon gång för att hon inte skulle skratta själv och visst hade jag sagt något fint om hennes örhängen?

Ska du inte komma, frågade jag, vi fikar ju. 

Hon satt där och klickade på musen. Sedan tittade hon upp och de små, svarta ögonen blänkte. Hon log och sade att jag var snäll som kom för att hämta henne. Hon reste sig och stod plötsligt alldeles nära. Det var då jag förstod. Hon log ett skevt leende som jag inte sett förut och lade sin hand på min handled, höll den lite för hårt. Jag kände de andras blickar från fikahörnan. Vad fan trodde hon?

Jag kanske tog i lite för mycket och kanske borde jag ha haft överseende, men jag blev förbannad. Att hon. Jag. Nej, jag kanske inte spelar i Champions league, men var spelar hon? Division fyra? Korpen sjumanna?

Jag tror jag sade någonting om aldrig och någonting om ingen. 

Det var som att hon sjönk ihop framför mig samtidigt som hon spände sig, som en misslyckad crème brûlée. Hon tryckte sig förbi mig så att jag slog i axeln mot dörrposten. Jag såg på de andra och såg att de inte visste vad de skulle tycka. De gick tillbaka till sina skrivbord. 

Kort efter mitt besök på hennes rum slutade hon. Vi samlade in pengar och jag lade en femtiolapp men hon var sjuk den dagen vi skulle ha avtackning. Under några veckor var stämningen lite mindre munter på fredagsfikat, ända tills Tony visade en teckning som han gjort av henne. Vi hade inte skrattat så på länge. Han hade gjort hakan gigantisk och höfterna hängde ner till golvet och han måste ha använt varje färgpenna han hittat på hela kontoret. Det var ganska likt faktiskt.

 

Juryns motivering

Med skarp blick för människor förmedlar novellen den enkla, oförställda grymhet som endast ett kollektiv kan frambringa.