Andra plats – Den där lappen av Sebastian Kruzenhof

Vinden förde med sig en noggrant hopvikt papperslapp till mina fötter. Jag plockade upp den. Kanterna var sammanfogade med exakthet, de vikta sidorna var så hårt hoppressade att man kunde skära sig på dem. Jag vände på lappen, med spetiga bokstäver stod det med svart bläck: ”Inte till dig.” Jag såg mig om, undrade om det var någon som skämtade med mig. Ingen i parken såg åt mitt håll, så jag bestämde mig för att stoppa lappen i fickan.

Morgonen efter prasslade det i fickan när jag satte på mig jeansen. Det var den där lappen. Jag höll den i handen en stund, vecklade sedan försiktigt ut den. De handskrivna bokstäverna är av samma spretiga typ som på utsidan. ”Jag ser dig.” Förbryllad tittade jag på lappen, en liten klump av oro bet sig fast i magen.

Jag skakade på huvudet, det där var ju inte riktat till mig, inget att bry sig om. Jag lade lappen på byrån och satte på en kanna kaffe.

På tåget på väg till jobbet kunde jag ändå inte släppa det. Vad betydde det där, var det ett skämt eller allvar? Vem skrev den? Såg personen mig ta upp den? Jag såg mig om i vagnen, ingen tittade på mig.

Hela dagen satt jag och funderade på det hela, om avsändaren såg mig plocka upp lappen måste han nu vara arg på mig, jag förstörde hans plan. Kanske var det en psykopat som höll på med en sån där lek man inte kunde vinna, som bara eskalerade och slutade med att offret tar livet av sig. Jag hade sett för många skräckfilmer.

Juryns motivering

Charmerande surrealism i Paul Austers anda. Omsorgsfullt tecknade detaljer gör även det egentligen obegripliga till meningsbärande och vi vänder omedelbart på bladet i fåfängt sökande efter en fortsättning.

På tåget hem tyckte jag att alla stirrade på mig och jag kände att någon av dem måste vara den här personen. Direkt när jag kom hem tog jag lappen och gick ut till parken. Jag visste inte varför men jag var oerhört nervös. Kanske var jag orolig att lappen trots allt var till mig.

Jag tog upp lappen ur fickan, tvekade ett ögonblick innan jag sträckte upp den i luften som för att visa upp den för personen som befann sig här någonstans bland alla joggare och hundrastare och betraktade mig. Jag lade ner lappen framför bänken där jag suttit igår och andades ut. Mina ben skakade fortfarande när jag vände mig om för att gå hem och jag stötte ihop med en man som var ute och gick med sin terrier. Jag ursäktade mig och skyndade iväg.

Väl hemma låste jag snabbt dörren och sparkade av mig skorna. Då såg jag någonting som stack upp ur min vänstra ficka. Det var en noggrant hopvikt papperslapp. Jag tog försiktigt upp den, mitt hjärta bultade hårt när jag konstaterade att den var lika varsamt hopvikt som den förra. Och med spretiga bokstäver stod det: ”Till dig.”

Annons