Vinden förde med sig en noggrant hopvikt papperslapp till mina fötter. Jag plockade upp den. Kanterna var sammanfogade med exakthet, de vikta sidorna var så hårt hoppressade att man kunde skära sig på dem. Jag vände på lappen, med spetiga bokstäver stod det med svart bläck: ”Inte till dig.” Jag såg mig om, undrade om det var någon som skämtade med mig. Ingen i parken såg åt mitt håll, så jag bestämde mig för att stoppa lappen i fickan.

Morgonen efter prasslade det i fickan när jag satte på mig jeansen. Det var den där lappen. Jag höll den i handen en stund, vecklade sedan försiktigt ut den. De handskrivna bokstäverna är av samma spretiga typ som på utsidan. ”Jag ser dig.” Förbryllad tittade jag på lappen, en liten klump av oro bet sig fast i magen.

Jag skakade på huvudet, det där var ju inte riktat till mig, inget att bry sig om. Jag lade lappen på byrån och satte på en kanna kaffe.