3:e plats: Vi, de väntande av Johanna Holmer

Johanna Holmer tar hem tredjeplatsen i Skrivas novelltävling på temat Spöken.

Text: Johanna Holmer

I dag kommer något att hända. Det förebådas av vibrationer i vår kompakta atmosfär. De vilda rörelserna däruppe fortplantas ner hit, fast de förlorar i våldsamhet på vägen. Sjögräset följer vågornas rytm, dansar sin böljande dans.
Ett trålbord gnisslar fram och tillbaka i sitt fäste på ett rostigt skrov. Här finns ingen som kan höra ljudet, men vi känner det. En ankarkätting, övervuxen av snäckor och berövad sin funktion, täcks av virvlande sand.
Drivande spöknät snurrar och vrider sig i sitt evighetsfiske, stänger inne sin ruttnande fångst och saknas inte längre av någon.

Vissa av oss vill tro att vi fortfarande saknas.
Vi är så många. Fiskare, flyktingar, sjömän, soldater, självmördare. Alla hade en mor en gång. Vår värld är grönskimrande mörk. Ibland kan det hända att solstrålar tränger ner och bländar oss, en skarp påminnelse om det som inte längre är. Då ryggar vi tillbaka in i skuggorna; i djuphålor, under stenar, inuti vrak.

Där uppe faller skymningen. Vågbergen blir allt högre och skummet slits av topparna. Vissa fartyg har hittat en ankarplats i lä, andra fortsätter enträget sina resor stampande i sjön. Vi vet hur det är. Vi vet hur det ser ut när lanternor försvinner ner i vågdalar för att sedan dyka upp igen någon annanstans, likt irrbloss.
Vi är beredda.

Det är inte de filippinska matroserna ombord på M/S Saga, tungt lastad med järnplåt. De som sitter i mässen och skrattar och visar varandra bilder på barnen. Om tre månader ska de träffa dem igen.
Befälhavarens order – laga hydraulläckage på förliga lastrumsluckan innan det blir mörkt – skrattar de inte åt. Men de klär förstås på sig och går ut. Ingen säger emot kaptenen.

Annons

Få kommer förberedda till oss. Resan hit blir ofta hastig, ibland våldsam. Vi har alla våra egna sista bilder från världen däruppe. De gamla kan berätta om krutrök, kanoner, splittrat trä och överraskningen när det inte längre fanns något däck under fötterna. Andra minns glädjen en dimmig morgon när torskgarnen var fulla; så tunga att alla var ute på däck och hjälptes åt att bärga dem. Alltför sent uppmärksammade de skuggan som tornade upp sig ur det vita med kurs rakt mot dem: stäven på en oljetanker.
För vissa blev slutet barmhärtigt snabbt.
Flera av dem som sökt sig hit frivilligt kan vittna om något märkligt: efter all vånda och alla tankar, efter att äntligen ha fattat sitt beslut och tagit steget ut från akterdäcket på en färja – så fylldes de inte alls av någon inre frid. Innan de nådde vattenytan hade de flesta ångrat sig.
Då var det så dags.

Matroserna tar sig hukande framåt över däck. Bredbenta parerar de fartygets krängningar, sjöarna som sköljer över deras stövlar bekommer dem inte. Att laga luckan till lastrummet är nu av yttersta vikt, för den dyrbara lasten därnere riskerar att bli skadad. De får skrika till varandra för att överrösta vindens vrål.

En stum varningsklocka ringer i djupet. Genom skogar av ålgräs, över kolonier av havstulpaner och öknar av dödbottnar. Lystring, var beredda!
Den enorma vågen som vräker in över däcket på M/S Saga överraskar matroserna, som inte hinner ta skydd. Barnen på andra sidan jordklotet vet det inte, men i det ögonblicket blir de faderlösa. Fäderna spolas över relingen och störtar likt skadskjutna fåglar ned i vårt mörka universum.
Chocken, fasan, kölden. Vi minns känslorna, alltför väl.
Därför väntar vi tills skriken och sprattlandet tystnar. I detta nordliga hav går det snabbt. Då sträcker vi ut våra mjuka armar.
Kom. Var inte rädda.
Ni är inte ensamma.

Juryns motivering

Med näst intill HC Andersensk ton berättar författaren rörande om dem som väntar i havets djup.