3:e plats: Tankekarta av Julia Hengen

Julia Hengen tar hem tredjeplatsen i Skrivas novelltävling på temat Vilse.

Text: Julia Hengen

Den blå kaffekoppen vilar i min hand och jag låtsas att den är varm. Om han ser att jag tycker att kaffet smakar illa så anmäler han mig säkert till socialen igen. Han sitter där i soffan och iakttar mig. Jag ska gå upp med det nyinköpta paketet blöjor, så jag är redo när det blir dags. Förr i tiden skrattade de jämt åt mitt kaffe som hann kallna. Det var ett bevis på charmig överentusiasm, inte på försumlighet. Jag brukade organisera fester ha nytänkande idéer. Nu tycker de att jag har problem. Han låtsas studera titlarna i min bokhylla, men jag vet att han bara väntar på skriket från ovanvåningen. Väntar på mina misstag. Var la jag nu blöjorna? Det stänker kaffe på golvet när jag ställer ner koppen för att öppna städskrubben. Hade han inte suttit i soffan hade jag torkat upp det med strumpan, men nu tar jag ett oöppnat servettpaket, sliter upp plasten och torkar upp kaffefläcken. Hade han inte suttit där hade jag slängt plasten i plastpåsen med sopor som ligger gömd tillsammans med kastrullerna i köksskåpet, men nu vill jag lägga den i någon slags källsortering. Det blir så oorganiserat när han är här. Jag hör hostningar från övervåningen. Jag får verkligen inte glömma att ta upp blöjorna. I mitt sovrum har jag en kartong med foton. Den kan jag använda till en låtsaskällsorteringslåda. Plasten ger ifrån sig ett gnyende när jag gör den till en boll i min hand. De säger att jag tappar bort mig, att jag inte kan följa min mentala karta. Han går runt i rummet, och hans händer gnuggar varandra. De ger ifrån sig ett lustigt rytmiskt läte. Jag försöker se självsäker ut när jag går över det nytvättade golvet bort mot trappan. Jag tittar inte ens på honom. Väl i sovrummet sätter jag mig på sängen, böjer på huvudet och blundar någon minut. Jag har faktiskt inte problem. Jag undrar förresten om jag inte ställde blöjorna i hallen när jag kom hem! Så att jag inte skulle glömma att ta upp dem såklart. Jag tittar in till Algot. Han sover fortfarande. Vacker är han, min son. Hans knubbiga lilla kropp i min stora säng, armar och ben ut åt olika håll. Bajslukten känns enda ut till dörröppningen, så blöjan måste bytas så fort han vaknar. Eksem är dåligt. Förskolepersonalen tipsade mig glättigt och hotfullt om salvor förra veckan. Men jag tar hand om honom! Blöjorna. Iklädd en jacka möter jag min bevakare på väg till hallen. Det är lite kallt. Han sneglar på plasten som fortfarande ligger hopknölad i min hand. I hallen står blöjpaketet och väntar helt oskyldigt. Jag sätter mig på huk och klappar förstrött på plastförpackningen, medan jag stirrar mot skohyllan. Tre par skor är mina, två par är Algots, och de glansiga är hans. Han som misstror mig. Han som en gång faktiskt älskade mig. Jag borde nog lägga en filt på Algot. Jag har en i mitt sovrum, det vet jag med säkerhet! Han säger att jag går vilse i mig själv. Men det är ju skillnad på en halvtapetserad barnkammarvägg och att uppfostra ett barn. Trappan knarrar trött när jag går upp. Den röda filten ligger på sin plats. Kartongen med foton skulle jag ju använda! Fotona hälls ut i lådan till sminkbordet. Den går inte att stänga så några bilder hamnar på golvet. Jag behåller mitt lugn och sparkar in bilderna under sängen. Det finns många bilder på oss. Det ger en viss tillfredsställelse att trycka in hans flinande nuna under sängen. Algot börjar gråta. Jag går in och lägger filten på honom och pussar honom på pannan, men blöjorna är kvar i hallen. I trappan tappar jag plasten. Kartongen är i mitt sovrum, och jag hämtar den. Algot gråter. Blöjorna nästa! I vardagsrummet stirrar han på mig. I köket lägger jag plasten i kartongen och stuvar in den i städskrubben ovanpå dammsugaren. Jag sätter kaffekoppen i micron så att han inte ska märka att kaffet är kallt. Blöjorna nästa. Micron plingar. Drick kaffet medan det är varmt! Jag står med den blåa koppen i handen när han kommer ner för trappan med Algot i famnen, och med en suck frågar:
”Mia, var har du ställt blöjorna?”

 

Juryns motivering

Tät och ångestladdad stämning frammanas rytmiskt med få ord och enkla medel. För varje tecken stiger stressen obönhörligt mot ett elegant antiklimax.

Annons