3:e plats: Stjärnhuset av Agnes Lundin

En kille med guld runt handleden håller upp vagnens dörrar för mamman med kassarna och barnet i händerna. Den familjära varningssignalen ljuder. Jag cyklar förbi barndomen, där du och jag båda bodde, men det visste inte vi då. Det knastrar under däcket, en grusbit studsar mot ekrarna. Du och jag får olika skift. Du lämnar osten framme. Jag sover när du kommer hem till mig. Är jag ledig kommer du aldrig innan sjutiden, för då måste du hjälpa din mamma eller jobba hos din pappa i kiosken först.

Jag ställer cykeln vid SKF, kan ta den hem från jobbet imorgon. Kollar på den stora klockan, du stämplade ut för sju minuter sedan. Sommar i östra Göteborg, när du möter upp mig lägger vi oss en stund i parken. Det luktar från rododendronblommor och ICA-påsen med jobbkläder. Det blir ett mönster från gräset på din rygg, jag kysser dig där.
Jag måste hem och lägga mig snart. Gamlestans fabriker är också trötta, parkeringen har blivit en arbetsplats. Ser hur de gräver upp för att göra plats för nya hyresrätter. Vi bestämmer oss för att äta tillsammans. Du hejar på någon och jag släpper instinktivt din hand. Det är ingen fara säger du. Vi äter på din kurdiska favoritrestaurang. Jag swishar dig. Du kan sova hos mig om du vill.

Du stannar hos mig för ikväll. Det blir ett mönster från lakanet på min kind. Jag berättar om min pappas tenndosa som stod i vårt vardagsrum när jag var liten. Hur jag brukade hälla ut innehållet i soffan. Däri låg några negativ, en berlock och ett litet kullager. Jag brukade sätta det på mitt finger som en ring och snurra på den. Vi skattar åt att jag inte förstod vad det handlade om då.
Kläderna är utspridda på golvet. Första gången jag såg dig hade du tighta jeans, skjorta med ditbroderat märke och en neon-gul allroundjacka. Du log. Jag var ny, du var van. Jag stammade när jag pratade. Tittade inte, din närvaro räckte. Ibland när du gick förbi min plats, brukade du snudda vid mina axlar, säga att det syntes att jag spände mig. Det är bara ett jobb, ta det inte för allvarligt.
Du berättar för mig att när kom till Sverige flyttade din familj in i lägenheterna vid Vårfrukyrkan, nära hållplatsen som du gick av med mig, första gången vi hängde efter jobbet. Den gången då det är omöjligt att minnas om det var varm eller kallt, om det var liv eller död. För allt jag minns är min kropp tryckt mot plexiglaset.

Jag minns när jag var liten och fastnade med huvudet där mellan staketets stålstänger för att jag ville se på spårvagnarna som dök upp och försvann i tunneln. Att trycka sig in var lätt, att ta sig loss är fortfarande svårt. När jag gick förbi häromdagen var det någon som klottrat på pizzerians husfasad ”allt är klass”. Jag tänker att det kanske är sant det som sägs att man aldrig kommer längre än en meter.
Du viker jeansen och tröjan, lägger dem på stolen. Jag häller upp iste i glas. Vi ställer oss på balkongen. Du ser på höghusen och jag ser på dig. Du säger att du vill ha stora fönster men du säger ingenting om utsikten. Sedan berättar du någonting om fläckarna framför ögonen, de som rör sig snabbt. Ett blodkärl som brister och jag tänker det påminner lite om när en stjärna faller.
Du frågar, ser du himlen? Jag svarar, ja, ja, ja.