3:e plats: Som man sår av AnnaCarin Billing

AnnaCarin Billing tar hem tredjeplatsen i Skrivas novelltävling på temat Skördetid.

Text: AnnaCarin Billing

Det är kanske dumt att inte hålla sig därifrån. Men när han såg annonsen så visste han med en gång att han skulle vara där. Att det var dags.

Utanför pendeltågets fönster står åkrarna gula och mogna under en alldeles klarblå himmel. På den här lilla biten landsbygd mellan förorten och staden. Det är som en kuliss, en iscensättning av lantlig idyll mitt i industrilandskapet. Han kan se bebyggelsen resa sig bakom skogsranden.

Han tittar ner på fotografierna i sin hand. De har klibbat ihop där det finns rester av tejp från albumet. Men de går att separera med ett klistrigt litet ljud och han radar upp dem på bordet framför sig. Nästan inget folk i kupén så här dags på dagen, ingen i sätet mittemot som kan se och undra.

Han tog ut bilderna ur albumet igår, var tvungen att ta ut dem för att kunna se dem ordentligt, skilja ut dem från flödet av tid där de haft sin plats. Isolera dem från det som hände före och det som hände sedan.

Annons

Det som inte hände sedan.

Fotona är lite överexponerade. Eller också har de blekts, så den ljusa stenhällen kan man knappt se, men färgerna på hennes randiga bikini är fortfarande tydliga. Som om hon ligger i tomma intet och lyfter huvudet, skuggar med handen över ögonen och ler mot honom. Fyra bilder från samma tillfälle, med henne i bikini, handdukar på hällen och kaffekorgen bakom. På en av dem kan man ana skuggan av fotografen, av honom. Det är inte så skickligt, men det gör honom glad. Glad att han finns med i bilden. Han lägger tillbaka fotona i kuvertet.

Det kanske är dumt att inte behålla fotografierna. Men hon är inte en del av hans historia, gjorde bara ett gästspel i den då för länge sedan. Till och med då fanns det en annan historia där hon egentligen hade sin plats. De stal tid tillsammans den där sommaren, men sedan kom fästmannen tillbaka och hon fortsatte på den historien. Hon bara fortsatte.

Som om ingenting hade hänt.

Han har följt henne på håll genom åren. Bröllopsannonsen. Födelseannonserna. Bara några gånger har han gjort sig påmind, ett par brev, några få möten som av en tillfällighet. Han visste ju var hon rörde sig. Hon hade sett rädd ut då. Äldre och rädd. Fast det redan då var länge sedan. ”Du säger väl ingenting? Han skulle inte förstå!”

Utanför fönstret har åkrarna tagit slut och stenstaden har börjat. Han kliver av på rätt station, ut i solskenet på en perrong utan tak. Han tycker att han kan känna en fläkt av den mogna säden i vinden. Men det kanske är doften från ett bageri.

Bara en kort promenad till kyrkan, en modern byggnad snarlik parkeringshuset bredvid. Därinne är det fullt med folk och blomdoft. Kistan trygg där framme bakom kransar och buketter. Bänkarna fulla med barn och barnbarn, vänner och släktingar. Han sätter sig längst bak.

På kaffet i församlingssalen efteråt är det ingen ände på talen. Sorgen finns där, men än mer värmen i minnet. ”En så lycklig kvinna” säger de, ”en så god mor och mormor. En så fin maka!”

Hennes make, han som var fästmannen som kom tillbaka, är hela tiden omgiven av stöttande händer, varma leenden.

Annons

Men till slut står maken ensam ett ögonblick utanför toaletten. Då går han fram och sträcker honom handen. ”Jag har så varma minnen av din maka”, säger han. ”Jag ville dela med mig av de här.” Han räcker maken kuvertet. Sedan går han därifrån utan att vända sig om.

På tåget tillbaka betraktar han åkrarna genom fönstret igen. På en av dem far en skördetröska fram i den sneda kvällssolen. Den skär den mogna säden rätt av i raka linjer och rör upp ett moln av damm.

Det är skördetid, tänker han. Det är som man sår som man får skörda.

 

Juryns motivering

En välkomponerad novell som på kort yta rymmer en lång berättelse. Tre öden, en fullständig
kärlekshistoria och önskan om att vara med i bilden innan allt glöms bort.