3:e plats: Slutet av Barbara Franke

Barbara Franke tar hem tredjeplatsen i Skrivas novelltävling på temat Stenhård.

Text: Barbara Franke

Hennes rygg är stel och värker, lederna klagar när hon sträcker nacken i rätt läge,
gnisslar och bråkar när hon försöker fly från stelheten. Stegen känns stumma.

Hon längtar efter känslan av het sand under sig, hettan som löser upp knutarna som
tycks djup inlåsta. Nu kan hon vila. Slumra till i ett drömlöst landskap. Allt framför
henne är blått. Turkost, jade och guld glimrar under ögonlocken. Bilden är oskarp medan hon sakta lyfter och långsamt, långsamt flyter hon iväg.

Han sa att det kanske håller, kanske inte, kanske åldras de tillsammans, kanske är
det slut om 6 månader.

– Jag har inget att erbjuda dig, sa han. Det finns inga garantier.

Annons

Berättade svävande att han hade en vän hemma på middag, men sa inte vem det var.
Lät henne undra, nervös och orolig. Magen sjönk som ett svart hål med oändligt djup.

Den intensiva blicken, som om han levde hårt men var bräckligt skör.

Han tryckte på knappen och tegelmuren sköts upp emellan dem, med bara små, små
glipor med plats för sporadiska meddelanden.

Så ursinnig och oförlåtande. Ändå så kärleksfull och längtansfull. Så åtråvärd för
henne. Kunnig om allt hon ville veta. Lyssnande på hennes meningar och ord, såg och lät henne sola sig, spegla sig. Hon fanns till.

Hans namn, starkt, som ett löfte. Han älskade henne på riktigt, sa han och stängde sedan ute henne. Tryckte bort och suddade ut. Ignorerade och teg ihjäl. Skrik allt du vill.

Ett obetänksamt ord från henne, vreds och vändes. Iskallt meddelande till svar.

– Tack, för att du gör det enkelt för mig att låta dig gå.

Hon, varm och kall på samma gång. Avgrunden som öppnandes under henne, det
slutgiltiga som hon ständigt flydde ifrån, som stickiga nålar i armhålorna. Illamåendet som vällde fram. Ingen kontroll.

– Jag är inte arg, men sluta ringa. Jag kommer inte att svara.

Annons

Hon skydde avskeden. Det finns inget slutgiltigt, det måste alltid finnas hopp. Annars sjunker hon rakt ned och kan inte ta sig upp.

– Jag får fjärilar i magen när jag tänker på dig, sa han. Mjuk. Hård. Som flinta.

Tog hennes ansikte i sina händer och sa att hon verkligen var så vacker.

Hon tänkte att hon var nöjd om hon bara fick vara i samma rum som han. Finnas
bredvid. Lyssna när han pratade och skrattade, förmana honom när han tände en cigarett, men hemligt beundra när glöden lyste till.

– Jag har gått vidare, skrev han. Träffar någon. Jag är ledsen.

Kvar fanns bara gliporna i muren, sporadiska meddelanden, aldrig menade att
besvaras.

 

Juryns motivering

Med en vagt Lena Anderssonsk distans skildras välskrivet passion och övergivenhet i en kort relation.