3:e-plats: Semester med Lotus av Stefan Larsson

3:e-platsen i Skrivas novelltävling på temat Bordet går till Stefan Larsson.

Text: Stefan Larsson

Regnet hade öst ner hela veckan. Jag ryckte upp dörren till Café Bräunerhof och skrämde en liten dam som var på väg ut. Jag vispade bort henne från den trånga entrén, hon flög iväg som en vante och Lotus bad om ursäkt å mina vägnar, som han alltid gör. Jag tror inte ens att hon hörde honom. Lotus har så svag röst, den är på en helt annan frekvens, jag hör aldrig vad han säger, inte för att jag lyssnar, det är ju meningslöst. Så hetsade Lotus in efter mig och ställde sig alldeles för nära. Han har aldrig kunnat stå i kö, han kan inte bedöma avstånd. Antingen blir det alldeles för nära eller så tar han ut ett för stort säkerhetsavstånd så att det blir ett hål i kön som vaknare personer snabbt fyller och han hamnar längre och längre bak. Nu fick jag äntligen ett bord, kyparen undrade om jag var i sällskap med mannen bakom, Lotus alltså, men jag sa nej, bevare mig väl, och Lotus tog ett steg bakåt och jag gick och satte mig på platsen som kyparen anvisade och Lotus fick stå kvar och bilda kö ensam. Jag vinkade till mig honom och sa att han kunde passa på att gå på toaletten när han ändå stod i kö, men han låtsades inte förstå och satte sig mittemot mig och började bläddra i menyn. Nej, nu beställer han den där vidriga gulaschen igen och jag tar en likadan, för att jag inte kan tyska, det är Lotus språk, inte mitt, jag pratar konsekvent svenska med alla kypare och det går bra förutom vid lunch, då måste jag alltid beställa samma sak som honom. Så kommer maten äntligen in och jag vräker i mig gulaschen, det är ingen soppa, det är i Ungern som gulasch är soppa, här är det en gryta, en vidrig sörja naturligtvis, men väldigt näringsrik och bra som lunch om det är det enda målet som du äter på hela dagen. Så börjar Lotus slabba med skeden, jag säger till honom att skärpa sig, som man tillrättavisar ett barn, duken blir fläckig och jag skäms, som jag alltid gör när vi äter ihop, det är därför vi aldrig äter ihop när vi är hemma i Sverige, hemma har han ett eget rum i källaren där allt är avtorkningsbart med mopp, vi moppar allt vi kan, inte jag då utan han, jag städar aldrig, det är emot mina principer, jag är en tänkare och inte en praktiker. Med Lotus däremot är det tvärtom, han kan inte tänka, endast praktisera. Jag är som en stor familjehjärna och han är händer och fötter, vi vet var vi har varandra, jag ger order och Lotus utför, jag är dirigenten och han orkestern, allt har sina strukturer, det går ju inte om ett äktenskap är godtyckligt inrättat, det måste finnas en hierarki. Så har han äntligen slabbat färdigt och kyparen frågar om vi vill ha kaffe, på tyska, naturligtvis på tyska, detta hemska språk som jag endast knappt förstår, och jag svarar på svenska, klart att vi ska ha kaffe, och kyparen nickar mot mig. Vi har varit i Wien under nästan en vecka och det har regnat konstant. Vi har nu ätit lunch här fem dagar i rad, gulasch varje gång, vårt enda mål mat på hela dagen, och efteråt har vi suttit och långsamt druckit vårt kaffe, på slutet har kaffet varit så kallt att det knappt gått att svälja och nu kommer servitören in med en kanna till oss, för att hålla värmen, vilken gest, vi har uppgraderats, vi är stamgäster här, nu kan vi aldrig resa hem, det här har blivit vårt hem. Jag häller upp minimalt med kaffe till oss i kopparna och vi dricker synkroniserat kaffet, som om vi vore en koreografi av en begåvad danskonstnär, och sätter ner våra kaffekoppar på bordet samtidigt som regnet plötsligt upphör utanför.

 

Juryns motivering
Berättelsen om en välfungerande men grym symbios skapar med små medel stort obehag hos läsaren.