3:e plats: Sed fugit interea, fugit irreparabile tempus av Mattias Haukland

Obs, i tidningen står tyvärr fel upphovsman angiven. Vi beklagar detta!

De för mig genom en korridor där stora envägsglas täcker väggen till höger om mig. Den vänstra är av grå betong, utan minsta utsmyckning. Jag är säker på att jag vet vart vi är på väg, men just nu kan jag inte dra mig det till minnes. Jag känner mig nervös men följer med gruppen av män, de rör sig målmedvetet och verkar säkra på sin sak. Vi kommer fram till ett fyrkantigt kaklat rum i slutet av korridoren. Mitt på golvytan står en stol över en golvbrunn, och det står någon slags maskin kopplad till slangar eller kablar intill den. Även här är en av väggarna av envägsglas, på en av de andra hänger en klocka.

Det är tjugo minuter kvar

Männen sätter mig på stolen, den påminner om en bred cykelsadel, fast med ryggstöd, i rostfritt stål med fyra hål där vätska kan rinna ner. Det är som produkten från ett oheligt möte mellan förespråkare för ergonomisk hänsyn, effektiv sanitet och nyttoinriktat kontrollerbart flöde. In och ut, sedan nästa.
Jag spänns fast i armar och ben. Läderremmarna är bojor som min lilla sköra kropp inte alls rår på. Armarna darrar och känns veka och jag undrar om jag skulle orkat lyfta dem ens utan remmarna runt handlederna.
Jag ser på människor omkring mig, men det är omöjligt att placera dem, att ge dem någon form av roll eller funktion. De verkar säga något men om det rör mig så förstår jag det inte eller så försvinner budskapet på vägen. En av dem verkar vänta på ett svar från mig, och ser på mig intensivt, övriga sysslar ointresserat med annat. En stillhet kommer långsamt över mig. Den kommer ovanifrån, först stillas tankarna, nacken slutar spännas, och rör sig som en våg ner genom bål, armar och ben. Allt är lugnt, efter att jag slutat försöka dra i remmarna, det är som om inget längre kan påverka mig. Mannen som försöker tala med mig ger till slut upp när han inte får någon respons. Eller kanske har jag svarat honom utan att själv märka det. Det spelar ingen roll inser jag. Inget som kan hända mig spelar någon som helst roll. Vadhelst som kommer ske, det sker utan att någon har makt att påverka det., och vad det än må vara så är jag tillfreds med det.

Det är tio minuter kvar.

Tårar svider i mina ögon, allt jag ser blir blött och suddigt, och dropparna lämnar kalla strama spår längs kinderna. Jag vill inte vara här längre, jag skriker och ber männen att släppa loss mig. Skriker att något måste blivit fel. Att ett kryss av misstag hamnat i fel ruta på någon blankett. Männen verkar inte förstå, inte höra, de fortsätter med sina uppgifter. Skräck likt en kall hand spelar över min rygg och får axlarna att stelt drar ihop sig och blir kalla. Drar ihop sig när jag inser att männen inte förstår mig, inte förstår vad de gör med mig och vad som håller på att hända. Jag försöker få kontakt, byter språk, skriker på franska och tyska. Det ger inget resultat. Rädslan gör att det är svårt att svälja, och jag inser nu att de inte kan förstå mig då halsen förvränger mina ord till oigenkännlighet. Om jag bara kunde få dem att förstå mig så skulle jag släppas loss, men nu är jag fast här. Fast till slutet.

Annons

Det är fem minuter kvar.

Jag får känslan av att klockan inte så mycket mäter utan mäter ut. Jag förstår ingenting. Jag tror jag skrattar, men känner inte igen ljudet. Jag påminns om att min röst försvunnit, kanske har samma sak hänt med mitt skratt. Det kanske inte var något vidare skämt så det gör inget att det inte är mitt skratt.

Det är bara en minut kvar.

Jag ser hur sekundvisaren förvrids till ett orv krönt av en skarp lie som obönhörligen mejar ner indexmarkeringarna längs urtavlans kant när den svingas runt. Sekunderna saktar in, de blir långa som timmar. Men visaren med sitt vassa blad har ändå redan rört sig halvvägs i sin bana. Vid urtavlans zenit kan jag se mitt eget huvud titta fram som om det vore en göks vars spiralfjäder rostat och lämnat fågeln halvvägs ute ur boet. Men eggen saktar inte för något och glider just förbi elva.

 

Juryns motivering

En obönhörlig resa mot slutet väcker gradvis både obehag och sympati med klockan som fond och motståndare.