Jag bor i ett rött hus med vita knutar. Mor sa att det var blodrött med snövita knutar, för om det inte var blodvargarna som dödade dig var det snön som gjorde det. Hon sa att ingen i vår familj hade dött av ålder eller sjukdom eller naturliga orsaker, och att vi bodde i det här huset långt innan glaciärerna.
”Naturliga orsaker”, sa hon, ekade sina ord mellan hickningar. Sista gången hon berättade historien om vårt blodröda hus var hon för full för att titta på mig, ögonen halvstängda och blötglasiga.
”Finns väl inget naturligare än vargjävlar eller vintern”, fortsatte hon. ”Antar att de är familjens naturliga orsaker.”
Jag önskar att jag hade skrattat sista gången mor berättade historien och samma gamla skämt, eftersom hon blev så full att hon försvann när hon gick ut för att kissa.
Far grät i dagar, men jag fortsatte leta. Varje morgon gick jag åt ett nytt väderstreck, och vände hem igen när norrskenet började dansa i skyn. Om natthimlen inte blev skinande grön lyssnade jag bara efter blodylningarna och sprang åt andra hållet.
På sjunde dagen hittade jag henne vid en tall, stelfrusen och missfärgad, armarna runt stammen. Jag antog att kylan tagit henne, tills jag kom närmare. Snön runt henne var rosa av blod från stumparna där hennes ben hade suttit, och jag såg spår på marken. Frostbjörnar, lokatter och snögamar hade delat på mor eller turats om.
När jag såg de största spåren i snön sprang jag, kalla andetag sved i lungorna medan nakna, svarta grenar rev mitt ansikte.
”Far”, sa jag när jag kom hem och låste dörren bakom mig. ”Dom kommer. Dom har smak för vårt kött nu.”
Nu går solen ner och den orangea himlen blir dansande grön. Jag kan höra dem, snön knarrar under deras tassar. Jag förväntar mig ylande, men frostiga rysningar sticker mig i ryggen när jag inser att de är smarta nog att hålla sig tysta. De smyger omkring det blodröda huset, kikar antagligen runt de snövita knutarna, huggtänderna skinande gula, istappar av fradga dinglande från käkarna.
Jag hör fler och fler tassar gå omkring, och om jag vågade titta ut gissar jag att jag skulle se den största blodvargsflocken min familj någonsin hört om, fler än det tjugotal bestar som mor berättade slet isär hennes föräldrar, först från varandra och sedan i bitar.
Jag sitter under fönstret med ryggen mot väggen, mammas jaktgevär i knät, och ibland hör jag en svans skrapa mot glaset, eller tung andning, som säkert immar rutan.
Nu är det bara en fråga om när. Jag har sett mor använda geväret, men har aldrig avfyrat ett skott. För ung, sa hon. Antar att jag är stor nu. Jag ger far min handyxa, och om han någon gång slutar gråta hoppas jag att han kan hjälpa mig försvara vårt blodröda hus med snövita knutar.
”Far”, säger jag när jag hör klor mot dörren, rispa och riva i träet. ”Dom kommer.”

Juryns motivering