3:e plats: Maximal avkastning av Jimmy Håkansson

Jimmy Håkansson tar hem tredjeplatsen i Skrivas novelltävling på temat ”Attack”.

Text: Jimmy Håkansson

– Din jävel! Det här ska du få betala för, väser han mellan sammanbitna, och till hälften utslagna, tänder när han står lutad mot panoramafönstret – 32 våningar upp.
– Sure, svarar jag. Do you prefer paper… or plastic?
Med en snabb rörelse skär jag upp hans hals med mitt Mastercard. Häpen faller han ut genom fönstret.

Paper or plastic? Snyggt. Eller vänta… paper or plastic har ju inget med själva transaktionen att göra. Det frågar man först *efter* betalningen för att se om kunden vill ha en papperspåse eller plastkasse. Dessutom är det affärsbiträdet som säger det till kunden. Rollfördelningen blir därmed helt fel. Och varför-varför sa jag det på engelska?

Å. Efter att ha avverkat ett tjog terrorister på diverse kreativa vis, varav dansken som hjulade rakt ned i hisschaktet är min personliga favorit (”God hjul… och ett dött nytt år!”), slutade det så här. Med en pinsamt usel ordvits. Jag som till och med vässat mitt kreditkort för ändamålet, på bekostnad av dess ursprungliga funktion som betalmedel.

Vad säger Ani om det? Lade hon ens märke till det? Även om det inte var mitt primära mål att tjusa henne så borde min förmåga att på egen hand sänka en elittränad terroriststyrka vara till min fördel. Men hur ser mina romantiska utsikter ut efter en så korkad oneliner? Enligt veckans horoskop: inte så goda.

Annons

Egentligen så har vi inget gemensamt över huvud taget. Hon är en ambitiös och sofistikerad affärskvinna som inte tar av sig sina högklackade skor när hon springer från kulsvärmar. Och hon är garanterat den bokläsande typen med ett “rikt inre liv”. Själv är jag en civilsnut på antabus vars enda förmildrande egenskap är att jag ser förhållandevis fräsch ut när jag är nedsolkad av andra människors blod. Den coola skottskadan i axeln drar i och för sig bort uppmärksamheten från hålet i jeansskrevet som slets upp när jag slogs mot tvillingarna på helikopterplattan.

Anis bröstkorg bultar av ansträngning och ansiktet är täckt av sot och ytliga skärsår. Den svindyra byxdressen är bortom räddning. Själv tittar jag ut genom det mansformade hålet i fönstret. Det är så långt ner att jag inte ser, utan bara kan föreställa mig hur kroppen ligger utsmetad på trottoar, patrullbilar och det intilliggande falafelståndet.

Hur skriver man en händelserapport om det här? Bara för att jag är polis kan jag väl inte skjuta mig igenom ett helt höghus, oavsett om det är belamrat med skurkar eller inte, utan rättsliga konsekvenser? Det är inte god polisetikett att förhindra en massaker genom att orsaka en annan.

– Jag går ner nu, säger Ani.
– Ja, givetvis. Bra idé.

“Givetvis”? “Bra idé”? Men vad fan. Jag är verkligen kass. Kast. Kastning! ”Varsågod, hämta ut din avkastning!” Så skulle jag ha sagt innan jag kastade ut honom genom fönstret. Inget mästerverk, men mer i linje med transaktionstemat. Det hade hon gillat.

Nästa gång ska jag anpassa alla mina våldsdåd efter mina vitsar snarare än tvärtom. Det blir uppenbarligen bäst så.

 

Juryns motivering

Självrannsakande actionhjälte skildras med både humor och förståelse. Omsorg om detaljer skapar snygg inramning.

Annons