3:e plats: Djuret av Jenny Skarstedt

Jenny Skarstedt tar hem tredjeplatsen i Skrivas novelltävling på temat Djuret.

Text: Jenn Skarstedt

Det var inte frivilligt. Inte heller framtvingat. I gråzonen däremellan och med någon slags odefinierad stolthet hade jag tackat ja till att vara ”en extra vuxen” vid Saras lägerövernattning. Driven av bekräftelsebehov och ett redan formulerat facebook-inlägg om hur mysigt det är att vara med alla härliga fjärdeklassare vid sjön och grilla. Livskvalitet. Och ett hjärta. Det skulle bli många likes.

Paddling i ranka kanoter. Blötfuktig, rykande korvgrillning. Konflikthantering. Hemlängtande barn. Kallpiskande regn. Hela tiden. Inte mysigt alls. Men inlägget har 74 likes och en ansenlig mängd hjärtan i kommentarsfältet. Härda ut.

Vi sover i fyramannatält. Tre tio-åringar och jag. Liggunderlag på stenig gräsplätt känns som taggtråd mot min rygg. Det är varmt och fuktigt. Kladdigt. Ett av barnen snusar högt. Som en liten hund. Det regnar. Jag är kissnödig.

Regnet tilltar. Min kissnödighet också. Jag måste ut. Letar reda på ficklampan i ryggsäcken vid fotändan av tältet. Försöker vara graciös och tyst när jag letar mig ut genom tältöppningen. Det går så där. Tältet fastnar på ryggen och jag drar till för att komma loss. Tältet rister. Det snusande barnet vaknar. Yrvaket frågande. Vill också kissa. Vi gör sällskap.

Annons

Det finns ett utedass. Det är inte optimalt. Hade hellre kissat i det fria men väljer nu dasset. Det stinker. Gamla exkrementer. Andra människors avfall i nedbrytningsprocess. Jag ryser. Kramar den lilla handen i min hand. Lyser med ficklampan. Säger ”såja”.

Hon kliver upp på dassbänken och jag vänder mig om mot dörren. ”Lämna mig inte” säger hon. ”Så klart inte” säger jag och sveper med ficklampan. Den fastnar. I hörnet till vänster ovanför mitt huvud sitter den största spindel jag någonsin sett. Den ser på mig. Stirrar. Avvaktar. Svart. Hårig. Grov kropp. Spetsiga ben.

Jag slutar andas. Strupen snörs ihop. Ett skrik formas i magen men det går ju inte att skrika nu. Barnet sitter på dasset och jag måste vara vuxen. Kroppen gör sig redo för att springa. Alla muskler rör sig fast jag står still. Spindeln rör sig. Den gungar långsamt. Maktfördelningen är tydlig. Och den vet det.

”Är du färdig” viskar jag utan att ta blicken från den svarta kroppen ovanför mig. ”ja, det är din tur”. ” ”Jag behöver inte längre. Vi går”. Hon accepterar utan frågor. Med kraft skjuter hon upp dörren som gnäller till. Ljudet och plötsligheten får spindeln att röra sig i sidled. Ficklampan faller ur min hand. Barnet hoppar till. ”Vad är det”? Jag är stel. Fastfrusen. Ficklampan – måste ha den. Har spindeln förflyttat sig? Kryper den upp längs byxbenet? Tanken får mig att spastiskt rycka i kroppen som för att kasta den av mig. Jag vill bara därifrån. Kan inte tänka. Barnet skriker till. ”Förlåt” mumlar jag.

Böjer mig ner, hukar. Trevar över trägolvet. Livrädd att möta hårighet. Livrädd för vad som intrampats i golvtiljorna under åratal. Kommer aldrig bli ren. Fingertopparna nuddar ficklampans rundade plast och jag greppar den. Drar lysknappen uppåt. Inget händer. Skakar den. En mild ljusstråle växer till liv. Jag vänder mig sakta mot barnet. Uppbådar mod. Gör rösten redo för att prata tröstande. Lyser med ficklampan mot henne. I hennes ljusa hår sitter den svarta spindeln.

*Pulsen ytlig, hudnära. Pupillerna vidgade och svarta. Svetten som ett blankt lack, en skyddande hinna. Törsten fastklistrad långt bak i gommen. Alla tankar riktade, fokuserade. Framåt.*

Jag springer ut ur dasset. Adrenalinet pumpar. Rusar i blindo. Vet inte hur länge jag sprungit när jag rasar ihop på marken. Förvånad ser jag flickan stanna bredvid mig. Har hon sprungit bredvid mig hela tiden? Spindeln? Den är borta. Hon tittar frågande och lite osäkert på mig. Herregud. Måste lösa det här. ”Vad duktig du är på att springa! Såg du den stora spindeln? Nehej. Ja, det var kanske lika bra. Men nu är det över. Ska vi gå tillbaka då?”

Finaste Bäckskolan! Så tacksam för jag fått dela denna magiska lägerupplevelse med er alla. <3

Skammen sjuder i kroppen när jag trycker på skicka-knappen.

Annons

 

Juryns motivering

Mörkt och roligt om samtidsytlighet och vuxenskap utan att bli nedlåtande.