3:e plats: Buren av Mari-Ann Hedlund

Mari-Ann Hedlund tar hem tredjeplatsen i Skrivas novelltävling på temat »Buren«.

Av Mari-Ann Hedlund

Hon får inte upp dörren. Händerna är låsta i sitt läge och får inget bra grepp. Istället prövar hon att trycka ner handtaget med armbågen och knuffa på dörren med rumpan. Trädörren har svällt i den fuktiga sensommaren och ger inte efter.
Det är första gången på 33 dagar han har lämnat henne ensam. Han plingade på dörrklockan när han gick och undulaten fick spatt. Den skränar och flaxar, vingarna slår mot gallret och dun spretar och lossnar från det gula bröstet. En lång grön stjärtfjäder singlar ner på golvet. Hon drar lite i fågelns nattskynke som ligger hopvikt på en stol bredvid buren, men det är ingen ide att hon ens försöker. Han klarar inte att täcka över den. Inte som det är nu med hennes händer.
Hon ser ut genom köksfönstret . Väntar. Gångvägen är tom, gräsmattan öde. Hon lutar sig fram, det kan komma någon. Det är mulet och skugglöst. Hon vill knacka på rutan, men det är bara hennes naglar som når och de låter som regndroppar.
Armarna molar och värker. Axlarna är stela. Sömnlösa nätter i samma ställning. Hon ställer sig upp och sträcker upp händerna i luften framför sig, de är tunga. Skavsåren på handlederna svider. Hon böjer nacken. Låter huvudet rulla sakta, från sida till sida, drar upp axlarna och släpper ner dem och armarna försiktigt. Det knäpper och knakar i lederna.
Nu tränger det minsann på. Han har varit förutseende. Dörren till badrummet står på vid gavel och toalocket är öppet. Hon trycker på lampknappen med armbågen, drar upp klänningen mot bröstet och låser fast den med hakan. Hon få in tummarna innanför troskanten, men lyckas inte lirka ner dem över höfterna och ger upp. Det är bara att knipa. Hon släpper ner klänningen, struntar i att släcka, går tillbaka till köket.
Undulaten putsar sig, går systematiskt igenom sina fjädrar med näbben. Den sträcker på sig när hon går förbi, har ena benet trakt ut och samma sidas vinge. Livet innanför. Du och jag.
Vad är klockan? Hur länger har han varit borta?
Fjärrkontrollen till teven ligger på soffbordet. Hon är barfota och siktar med en stortå på on-knappen. Kontrollen glider undan tills den ramlar ner på golvet och batteriet trillar ut.
Hon går till balkongdörren och lutar ryggen mot kortväggen. När hon lyfter benet lirkar hon upp det lodräta handtaget underifrån. Det rör sig och hon får upp det i horisontalt läge och dörren glider upp. Ljuden från gatan sipprar in, en skatas kraxande, barnrop, en bilmotor. Kanske hon kan se folk nere på gatan om hon går närmare räcket. Försiktigt går hon ett steg i taget ut på den kalla och våta betongen. Det duggar och är halt och hon backar stelt in igen.
Hon sätter sig på stolen bredvid fågelburen, lutar sig bakåt mot ryggstödet och vilar armarna upp mot bröstkorg och hals. Undulaten krafsar i fröbehållaren, sprätter och äter, och dess öga betrakta henne från sidan. Den hoppar upp bredvid vattenbehållaren och doppar snabbt ner näbben. En luftbubbla stiger upp i vattenröret. En salt droppe rinner ner över hennes kind. Det drar från balkongdörren och hon önskar att burskynket låg över henne. Helt och hållet. Att natten kom med sömn och fria händer.
Det skramlar till i hallen. Han är tillbaka.
Hon rycker till, ställer sig upp, beredd. Armarna vikta upp framför sig.
Han är nära. Hjälper henne in på toaletten, torkar där det behövs. Han är hennes händer, nu när hennes är brutna och gipsade. I morgon blir den 34:e dagen med gips.

 

Juryns motivering

»Vi får en liten avgränsad bit av ett liv. Författaren undviker medvetet att besvarar frågor om vem och varför, vilket gör närvaron desto större.«

Annons